Rakkauskirje Justukselle - Kärleksbrev till Justus

Kaksi vuotta Justuksen taivaaseenastumisen päivästä.  Ei ole joulufiilis. Välillä sisin huutaa, että pääsisi itsekin jo kotiin. Varsinkin silloin, kun masennuksen nihkeä painostus hengittää niskaan. Mitä voisin tehdä helpottaakseni oloani ja ikävääni?

Rakkauskirje?  Pelkästä ajatuksesta minulle tuli itku – ja helpotus.  Kyllä Justus tiesi, että rakastan häntä, mutta tuntuu vaan sille, että se on sanottava uudestaan ja uudestaan.

Muutamia vuosia sitten luin Jumalan Sanan ytimestä ja ”punaisesta langasta” tiivistetyn Taivaan Isän rakkauskirjeen lapsilleen. Katso ja kuuntele ihmeessä tämä video! 

Tämä kosketti minua valtavasti. Tuon rakkauskirjeen innoittamana halusin kirjoittaa omille pojilleni kirjeen Taivaan Isältä. Huomasin sydämeni yhtyvän noihin Taivaan Isän sanoihin ja välillä melkein tunsin Jumalan Isän pakahtuvan rakkauden omia poikiani kohtaan!

Nyt täytyy tehdä se uudestaan:

Rakas poikani Justus!

Olit sydämessäni ennekuin synnyit. Odotimme äitisi ja veljiesi kanssa sinua niin innolla. Kun synnyit, niin rauhoitut heti, kun kuuntelimme ylistysmusiikkia. Aivan kuin heti lapsuudesta asti olit tietoinen, mistä olit kotoisin. Mikä ilo! Veljesi olivat myös niin kosketettuja maailmaan tulosi johdosta.

Niin kuin silmät sidottuina olleet pienet lapset tunnistavat äitinsä (katso alla oleva video), niin sinä olet aina tunnistanut, missä ovat rakkaasi. Tiedän, että tunnistit taivaan tuoksun ja sen valtavan rakkauden kotiinlähtöpäivänäsi ja valitsit jäädä taivaaseen. Voi, miten ylpeä olen sinusta. Olen niin onnellinen sinusta. Halkean kaipuusta ja ikävästä, mutta ihailen ja kunnioitan sinua niin paljon! 

 "Lampaat seuraavat Häntä (Jeesusta), sillä ne tuntevat Hänen äänensä, vierasta ne eivät seuraa..." - Joh 10:4-5

Olit perheemme ja ystäviemme ilopilleri alusta asti. Toit iloa pelkällä olemassaolollasi.  Pelkkä sinun katselusi sai aikaan ilon ja riemun purkauksia. En todellakaan ollut ainoa ihminen, jonka masennus väistyi pelkästä sinun ajattelemisesta! Nyt katselen kuviasi ja sinä tunnut niin elävältä. Elävämmältä kuin kukaan meistä.

Sydämesi puhtaus, ihanat silmäsi, veikeät ilmeesi, spontaanit rakkauden ilmaisusi, uskomattoman lempeä suhtautumisesi kärsiviin ja auttavainen luonteesi oli niin valloittavaa: ”Minä haluan auttaa ihmisiä!” huudahdit saunassa, kun puhuimme tulevaisuudestasi. Välillä tuntuu, että sinun huudahduksesi toteutuu silmiemme edessä:

Rakas Justus!  Ihmisiä on tullut Jumalan ja Jeesuksen luokse sen perusteella, kun he ovat kuulleet juttuja sinusta. Ihmisille on tullut toivoa elämään, kun he ovat kuulleet kertomuksia sinusta, elämästäsi ja kuolemastasi. Olet todellinen tienraivaaja. Pakahdun ylpeydestä. Elämäsi on edelleenkin niin merkityksellinen. Sinä autat ihmisiä!! Voi kuinka kaipaan jo nähdä sinut!

Koko perheesi ikävöi sinua. Me rakastamme sinua niin paljon. Minä haluaisin jo nähdä sinut! Hirveä ikävä. Mutta rakas poikani, hyvää joulua sinne taivaaseen! Kohta vietämme ikuisuuden yhdessä – eikä enää koskaan erota toisistamme!

Ei koskaan!

T:Iskä

---

                                   

Kärleksbrev till Justus

Det är två år sedan Justus himmelsfärd. Inga julkänslor. Ibland skriker mitt inre om att få komma hem också.  Speciellt när depressionen trycker på och vill få mig till andra tankar. Vad skulle jag kunna göra för att lindra smärtan och saknaden?

Ett kärleksbrev? Bara tanken på det fick mig att gråta som dock ledde till lättnad. Sannerligen visste Justus att jag älskade honom, men ändå känner jag att jag måste säga de orden om och om igen.

Några år sedan läste jag en sammanfattning av Guds Ords kärna och dess ”röda tråd” till mina barn. Titta gärna på denna video! 

Detta berörde mitt hjärta enormt och inspirerade mig att själv skriva ett brev till mina barn från Pappa Gud. Jag märkte att mitt hjärta kunde identifiera sig med dessa ord och ibland kunde jag nästan känna Pappas hjärta smälta av kärlek för mina egna söner!

Nu vill jag skriva det igen:

Min kära son Justus!

Du fanns i mitt hjärta innan du ens var född. Jag och mamma väntade ivrigt på dig tillsammans med dina bröder. När du föddes så blev du lugn genast när vi lyssnade på lovsångsmusik. Som om du redan då visste var du hade kommit ifrån. Vilken glädje! Dina bröder var också så lyckliga och berörda av din ankomst till denna värld.

Lika som dessa barn känner igen sina mammor trots att de har på sig ögonbindel (kolla video nedan), har du alltid känt igen och vetat var dina nära och kära är. Jag vet att du kände doften av himlen och den enorma kärleken på din hemkomstdag och du valde att stanna i himlen. Åh, jag är så stolt över dig. Jag är så lycklig över dig. Jag spricker av längtan att få se dig, men jag beundrar och respekterar dig så mycket!

"Fåren följer Honom, eftersom de känner igen Hans (Jesus) röst, men en främling följer de inte..." - Joh 10:4-5

Du var familjens och vännernas glädjespridare redan från början. Det gjorde du bara att du var närvarande. Bara att titta på dig räckte till att bli fylld av glädje och jag är minsann inte den enda vars depression försvann när man bara tänkte på dig! Nu tittar jag på bilder på dig och du känns så levande. Mer levande än någon av oss.

Ditt hjärtas renhet, underbara ögon, roliga miner, spontana kärleksuttryck, ditt hjärta för de som lider och din hjälpsamhet är så berörande.

”Jag vill hjälpa människor!” hojtade du till i bastun när vi pratade om framtiden. Ibland känns det som om att det du sade i bastun kommer i fullbordan precis framför våra egna ögon:

Kära Justus! Människor har kommit till Gud, till Jesus, bara för att de har hört berättelser om dig. Människor har fått hopp till livet bara när de har fått höra berättelser om dig, ditt liv och om din död. Du är en riktig pionjär. Jag spricker av stolthet! Ditt liv är fortfarande så märkvärdig. Du hjälper människor!! Åh vad jag längtar att få se dig!

Hela din familj saknar dig. Vi älskar dig så mycket. Jag vill så gärna redan träffa dig och se dig! Saknar dig så mycket. Men min kära son, god jul där i himlen! Snart firar vi hela evigheten tillsammans – och då kommer vi aldrig att skiljas åt!

Aldrig!

//pappa

Isäinpäivänä - på farsdagen

Kaksi parasta asiaa elämässäni ovat olla isä pojille ja olla poika Isälle. Olen poika kahdelle isälle ja isä kolmelle pojalle. Isäinpäivän onnittelusoitto Pentti-isälleni sai minut taas tuntemaan olevani poika, vaikka olemmekin kumpikin jo olevinaan aikuisia.

Taivaallisen Isäni syvin olemus on olla Isä. Hän lähestyy minua aina Isänä. Hän on ikuinen Isäni.  Jumala ei ole tullut Isäksi, vaan Hän on aina ollut Isä.  Minä olen poika, joka olen tullut isäksi. Siksi saan joskus maistaa myös samoja tunteita, mitä uskon taivaallisen Isäni tuntevan. Isäinpäiväaamuna sain maistiaisen siitä:

Suurlähettiläs edustaa sitä valtakuntaa, jonka kansalainen hän on. Poikani Joonatan edusti kolmea valtakuntaa tuoden aamusumppeja aamupörhössä olevalle iskälleen. Suurlähettiläs edusti poikaani Juusoa Suomesta, Justusta taivaasta ja itseään täältä Ruotsista. Koin välittömästi liikutuksen, itkun ja ikävän sisimmässäni. Uskon Taivaallisen Isänikin nauttivan ja liikuttuvan suuresti siitä, että vain tulemme Hänen lähelleen ja ilmaisemme omalla tavallamme, kuinka rakastamme Häntä.

Poikani kolmesta valtakunnasta

Vilkutimme Justukselle. Emme nähneet häntä, mutta jotenkin tiesimme sen, että hän oli tietoinen isäinpäivästä. Kat Kerr eräässä taivaskokemuksessan kertoi, että perille päässeet rakkaat sukulaiset saavat katsella maan päällä olevia rakkaitaan juuri erikoisina, perheelle tärkeinä olevina juhlapäivinä.  Juuri tämä kokemus selitti sen, kuinka voimakkaasti koimme Justuksen olevan kannustusjoukoissa mukana Juuson häissä lähes kaksi vuotta sitten. Ja nyt sama tunne.

Ei hyvä ihme, mikä isäinpäivä! Tervehdys taivaan valtakunnasta aamusumpin ääressä, kaksi tuntia oman pojan kanssa futista, salibandya ja koripalloa tällä planeetalla sekä vielä tunti saunomista kaupan päälle, seurakunnassa Taivaan Isän ylistystä, oman isän kanssa rupattelu puhelimessa, paljon ruokaa, Suomi - Ruotsi -jääkiekko-ottelu ja illalla vielä uusin James Bond elokuvateatterissa. Ihan kuin Iskäni (ja läheiset) tietää, mistä poika oikeasti tykkää!

Isäinpäivä on siis myös poikapäivä! Ilman poikaa ei ole isää. Jeesus oli ja on todellinen poika, joka on tie Taivaan Isän luo. Tulemalla Jeesukseen, pyytämällä Pojan henkeemme asumaan, astumme Pojan itsensä suhteeseen Taivaallisen Isän kanssa. Jeesus lahjoittaa meille OMAN suhteensa Isän kanssa, jossa saamme alkaa kasvaa! Sisällemme tulee tietoisuus lapseudesta ja astumme sisälle Hänen lahjoittamaan uskoonsa. Henkeemme tulee aito lapseuden henki, joka huutaa innokaana isälleen: "Abba!" Isi, isä, iskä!"

Ja koska te olette lapsia, on Jumala lähettänyt meidän sydämeemme Poikansa Hengen, joka huutaa: "Abba! Isä!" (Gal 4:6)

Jaska Jokunen katseli taivaalle ja pohdiskeli Ressulle: "Yhtenä päivänä meidän kaikkien pitää kuolla!" Ressu vastaa: "Kyllä, mutta kaikkina muina päivinä meidän ei pidä!" Tuossa on minulle oppimista. Osa minusta haluaisi välillä jo siirtyä kotiin, varsinkin masennuksen painaessa, mutta tuo Pojan Henki sisimmässäni rakastaa elämää enemmän kuin kuolemaa. Isäinpäivänä sain muistutuksen siitä.

---

På farsdagen

De två bästa sakerna som finns i mitt liv är att vara pappa till mina söner och att vara en son till min himmelske Pappa. Jag är en son till två pappor och är själv pappa till tre söner. Samtalet med min Pentti-pappa fick mig att känna som en son igen, även om vi båda redan försöker vara vuxna.

Min himmelske Fars djupaste väsen är att vara Pappa. Han närmar sig alltid mig som en Pappa. Han är min eviga Far. Gud har inte blivit till att vara en Pappa, utan Han har alltid varit en Pappa. Jag är en son som har blivit till en pappa. Därför får jag ibland även smaka och känna på samma känslor som jag tror på att min Himmelske Pappa känner. På farsdagsmorgonen fick jag en glimt av det.

En ambassadör representerar det riket som han eller hon tillhör. Min son Joonatan representerade tre riken när han kom med morgonkaffet till sin nyvakna pappa. Ambassadör- Joonatan representerade Juuso från Finland, Justus från Himlen och sig själv här från Sverige. På en gång upplevde jag beröring, gråt och längtan i mitt hjärta. Jag tror på att vår Himmelske Pappa njuter och blir berörd bara att vi kommer nära Honom och uttrycker på vårt eget sätt hur mycket vi älskar Honom.

Mina söner från tre olika riken

Vi vinkade till Justus. Vi såg inte honom men på något sätt visste vi att han var medveten om farsdagen. Kat Kerr i en himmelupplevelse berättar att de nära och kära släktingar som har kommit fram till himlen får se sina nära och kära på speciella festdagar som har varit och som är viktiga för familjen. Just den här berättelsen bekräftar det att vi starkt upplevde Justus vara med i "hejaklacken" på Juusos bröllop nästan två år sedan. Nu samma känsla.

Kära nån, vilken farsdag! En hälsning från himmelriket med en kopp kaffe i handen, två timmar av fotboll, innebandy och basketboll med min egen son plus bastu på det, lovsång till himmelske Pappa i församlingen, snacka med min egen pappa i telefon, massor av god mat, Finland - Sverige - ishockeymatch på TV och på kvällen även senaste James Bond film på bio! Kändes som om min Pappa (och mina nära) visste, vad en son verkligen gillar!


Farsdag är alltså också en sonsdag! Utan en son finns ingen pappa. Jesus var och är en äkta son, som är vägen till vår himmelske Pappa. När vi tar emot Jesus in i våra hjärtan, tar vi också emot Hans förhållande till sin Pappa. Jesus donerar sitt EGET förhållande med sin Pappa till oss, och i den kan vi börja växa! In i vårt inre kommer en medvetenhet av barnaskapet och vi kommer in i tron som Han skänker till oss. I vår ande kommer barnaskapets ande, som ivrigt ropar till sin Far: "Abba, Far, Pappa!"

Och eftersom ni är söner, har Gud sänt i våra hjärtan sin Sons Ande som ropar: "Abba!, Fader! " (Gal 4:6)

Karl tittade på himlen, tänkte, och sade till Snobben: "En dag måste vi alla dö!" Snobben svarade: "Jo, men på alla andra dagar behöver vi inte dö!" Där finns något som jag behöver lära mig. En del i mig skulle redan vilja flytta hem, speciellt när depressionen trycker på, men Sonens Ande i mitt inre älskar livet självt mer än döden. På farsdagen fick jag en påminnelse om det.

Kukaan EI voi koskaan korvata sinua minulle!! - INGEN kan nånsin ersätta dig i mitt hjärta!!

(på svenska: skrolla ner)

Kesäyönä lauantaina klo 01.00. Rennon nääntyneenä saunan jälkeen. Istahdin kesäasuntomme ikkunan ääreen ja katselin äärettömän kaunista maisemaa. Kaikki muut nukkuivat paitsi Jomppi ja minä.

     - Mitähän sanoisin huomenna jumalanpalveluksessa? tokaisin Jompille, koska minua oli pyydetty puhumaan paikalliseen seurakuntaan. Ajattelin kuitenkin samalla koko ajan Isän näkökulmasta tuhlaajapoikakertomusta.

      - Laulaisitko huomenna "Tuhlaajapoika"-laulun siellä kokouksessa?"
      - Joo!  innostui Jomppi välittömästi.  Se on minun lempibiisini!  Olin koko illan ehdotellut Jompille eri biisejä laulettavaksi, mutta mikään ei ollut uponnut Jomppiin. Nyt nappasi. Tunsimme molemmat innostuksen ja ilon leimahtavan.

Innostuin ja liikutuin samalla, koska sydämeni ajatukset liukuivat taas minun rakkaaseen poikaani Justukseen.
    - En tiedä mitään niin ihanaa, kuin sen, että poika tulee kotiin! Olen 100%:sti varma, että Isälle on kaikkein kalleinta, kun oma poika tulee kotiin!  huusin keskellä yötä.
    - Olen aivan varma, että Jumala Isä ajattelee näin! En tiedä MITÄÄN PAREMPAA!! Väänsin itkua keskellä yötä, kun yllätyin itsekin omien sanojeni voimasta ja varmuudesta, jossa yhdistyivät hirmuinen Justus-ikävä ja varmuus Jumalan Isän sydämen ajattelusta!

    - Ei mikään eikä kukaan pysty korvaamaan tässä maailmassa Justusta minulle! Ei mikään, ei kukaan!! Hakkasin nyrkillä omaa polveani ja mylvin keskellä yötä kyynelten valuessa vuolaasti silmistäni.
    - Joukkueeni, perheeni ei ole kasassa, koska Justus ei ole täällä!  vaikeroin sisimmässäni.
    - Jomppi! Tiedätkö, että et edes sinä tai Juuso pysty korvaamaan Justusta minulle! Kukaan ei voi ikinä tulla tuohon kohtaan sydämessäni, mihin kuuluu Justus! Minä olen onnellinen vain silloin, kun siinä on Justus! Minulla on aina ikävä ja kaipaus, kun se paikka on tyhjillään! Mutta myöskään kukaan ei voi korvata minulle sinua, Jomppi! Eikä kukaan voi ottaa Juuson paikkaa sydämestäni. Eikö ole käsittämätöntä, että olen aivan varma siitä, että Taivaan Isä ajattelee juuri sinusta, minusta ja kaikista ihmisistä tällä tavalla?!

Jomppi loikkasi innostuneena pianon ääreen keskellä yötä laulamaan. Voit kuunnella oheisesta videosta "Tuhlaajapoika" - laulu Jompin esittämänä. Biisi kertoo voimallisen syvällisesti, kuinka Isän sydän pakahtuu ilosta saadessaan lapsensa kotiin!

Aamujumalanpalvelus. En ole aamuihmisiä. Sumppia paljon veressä, jotta silmät pysyivät auki. Jumalanpalveluksen johtaja aloitti kokouksen:
    - Me kaikki olemme kuin tuhlaajapoikia...! Ihan samaa asiaa, kuin viime yönä puhuimme Jompin kanssa. Kokouksen johtaja näytti minulle papereitaan, joihin hän oli kirjoittanut, mitä hän oli aikonut puhua.  Tekstit olivat aivan eri aihepiiristä.
    - Viime yönä minulle tuli voimakkaasti ajatus tuhlaajapojasta ja murruin itkuun siitä. Siksi muutin kokonaan sen, mitä puhun!  kertoi seurakunnan työntekijä.
Silloin en tarvinnut enää sumppia pitääkseni itseäni hereillä. Isä oli puhunut saman asian samaan aikaan rakkaalle lapselleen. Tiesin nyt myös, että en höpötä jumalanpalveluksessa pelkästään omiani.

Isälle ei ole mikään niin ihanaa, kun oma poika tai tyttö tulee kotiin. Tämä asia on vahvistettu. Kun lapsi tulee kotiin, Isän sydän pakahtuu ilosta ja "Isä juoksee häntä vastaan, lankeaa hänen kaulaansa ja suutelee häntä hellästi" (Luuk 15:20),  koska kukaan ei voi koskaan korvata sinua ja minua Hänelle.

---

INGEN kan någonsin ersätta dig i mitt hjärta!

Sommarnatt, en lördag, kl 01:00. Helt slut och avslappnad efter bastun. Jag satte mig vid fönstret i vårt sommarhus och bara tittade på den otroligt vackra och stilla utsikten. Alla andra sov förutom Jomppi och jag.

     - Undrar vad jag ska säga imorgon på gudstjänsten...? sade jag till Jomppi från ingenstans. Jag hade blivit tillfrågad att predika i en lokal församling. Även om jag slängde ut frågan hade jag hela tiden berättelsen om den förlorade sonen i mina tankar, i form av Faderns perspektiv.
     - Skulle du vilja sjunga "den förlorade sonen"-låten imorgon på mötet?
     - Joo!! sa Jomppi ivrigt på den gång. Det är min favoritlåt!
Hela lördagskvällen hade jag föreslagit en massa olika låtar för Jomppi som han skulle kunna sjunga, men ingen utav dem verkade han bli taggad över. Men nu, nu kom han igång. Vi kände båda hur ivrigheten och glädjen på något sätt bara flammade upp i våra hjärtan.

Jag blev inspirerad och samtidigt rörd, eftersom det fick mig att börja tänka på min kära son Justus igen.
    - Jag vet ingenting som är så underbart, som att en son kommer hem! Jag är 100% säker på att det är det absolut dyrbarast för Fadern, när sin egen son kommer hem! skrek jag mitt på natten.
    - Jag är HELT säker på att Pappa Gud tänker så här! Det finns INGENTING SOM ÄR BÄTTRE!! Jag grät mitt på natten, när jag insåg att mitt och Guds tänkande slog på något sätt samman, min saknad till Justus och Faderns hjärta för alla människor!

   - Inget på denna jord kan någonsin ersätta Justus plats i mitt hjärta! Ingenting, ingen, INGENTING!! Jag slog på mitt knä med min näve och grät där mitt i natten...
   - Mitt team, mitt lag, min familj, är inte hel, för att Justus inte är här!

    - Jomppi! Vet du, inte ens du eller Juuso kan ersätta Justus plats i mitt hjärta? Ingen kan någonsin komma in i den platsen i mitt hjärta, dit Justus tillhör! Jag är lycklig bara då, när Justus är i den platsen. Jag kommer alltid att ha en längtan och saknad, så länge den platsen är tom! Men samtidigt, ingen kan ersätta din plats, Jomppi! Och inte heller kan någon ta ifrån Juusos plats från mitt hjärta! Det är helt otroligt! Jag är helt säker på att våran Himmelske Fader tänker PRECIS så om dig, mig och om oss alla?!

Ivrigt gick Jomppi fram till pianot och började sjunga mitt på natten. Du kan lyssna på låten "den förlorade sonen" på länken nedan. Det är Jomppi som sjunger. Låten berättar på ett kraftfullt och djupt sätt, hur Faderns hjärta sprudlar av glädje när Hans barn kommer hem!

(Ungefärlig översättning till låten:)

Den förlorade sonen från ett fjärran land

Kom hem till din Fader

Eländig och sargad, sjunk in i Hans famn, sådan som du är

Han ger dig nåd!

Skynda dig in till din Fader, med gråt kan du falla in i Hans famn

Din Fader säkerligen förlåter dig, Hans hjärta är helt öppet för dig!

Även när du följer syndens väg, så finns din Fader där och skyndar sig mot dig. 

Hans ögon strålar medan Han viskar i ditt öra: 

Min son, nu är du återkommen, nu är du min igen

Skynda dig in till din Fader, med gråt kan du falla in i Hans famn

Din Fader säkerligen förlåter dig, Hans hjärta är helt öppet för dig!

Nya kläder sätter Han på dig, med upprymdhet ger Han dig en ring

Till en stor fest tar Han dig

Och här börjar ditt livs väg!

Skynda dig in till din Fader, med gråt kan du falla in i Hans famn

Din Fader säkerligen förlåter dig, Hans hjärta är helt öppet för dig!

Till en stor fest tar Han dig

Och här börjar ditt livs väg!

Åh, ditt livs väg

 Morgongudstjänst. Jag är ingen morgonmänniska. Mycket kaffe i blodet för att hålla mina ögon öppna. Mötesledaren började gudstjänsten med dessa ord:
    - Vi är alla som förlorade söner...! Exakt samma sak som jag och Jomppi hade pratat om under natten. Mötesledaren visade sina papper till mig där han hade skrivit allt han hade planerat att säga. Texterna var helt annat, helt annat ämne.
    - I natt fick jag en underbar tanke om den förlorade sonen och jag bröt ihop där och då, därför ändrade jag helt och hållet det jag skulle prata om! sade han.
Plötsligt kände jag att jag inte längre behövde kaffe för att hålla mig vaken. Fadern hade talat exakt samma sak till honom också, till Hans kära barn. Nu fick jag det bekräftat också att jag inte bara predikar mina "egna" ord.

Det finns ingenting som är så underbart för Fadern än att sin egen son eller dotter kommer hem. Denna sak är bekräftat! När ett barn kommer hem, nästan spricker Faderns hjärta av glädje och "Fadern skyndar emot honom, faller honom om halsen och kysser honom" (Luk 15:20), för att ingen kan någonsin ersätta dig eller mig i Hans hjärta!

 

Justuksen uskonpuhdistuksen kolme teesiä - Justus trosreformation och dess tre teser

(På svenska - skrolla ner)

Kävelyllä vaimoni kanssa. Vaimoni rukoili kävellessämme hautausmaan ohitse: "Kiitos Jeesus, kun saimme olla Justuksen vanhempia!" Heti nuo sanat lausuttuaan tunsin liikutuksen valtaavan sieluni. Oli niin tavattoman suuri kunnia olla tuollaisen pojan isä.

Pelkällä olemassaolollaan Justus suoritti uskonpuhdistuksen minussa. Luther iski 95 teesiä Wittenbergin kirkon seinään uskonpuhdistukseksi hengellisistä kummallisuuksista. Justus ei ollut innokas kirjoittelija, mutta käytännön elämällään hän latoi väkevät teesit minulle uskonnollisen yrittämisen pakkopaidan harhoista.

Ensimmäiseksi Justus opetti sitä, että syvin identiteettini on olla Taivaan Isän poika ja lapsi! Oli niin suuri ilo katsella sitä, kuinka hän nautti lapsena olemisesta ja lapsioikeuksiensa käyttämisestä. Kaupassa käydessämme Justus nappasi sieltä sun täältä tavaraa ostoskärryymme. "Justus vain käyttää 100%:sti lapsioikeuttaan hyväkseen!" tuumasivat myös isoveljet nauraen.

Kuinka usein identiteettini on  määräytynytkään siitä, mitä teen tai mitä muut luulevat minun olevan. Human being vai human doing? Opettaja, pelle, saarnaaja vai jalkapalloilija? Justus oli niin kirkkaasti aito lapsi, aito poika! Isoveljetkin nimittivät häntä "pojaksi". Ei pienet pojat ole kiinnostuneita titteleistä, uskonnollisista vigilioista, seurakuntaviroista tai Taivaan Isän lepyttämisyrityksistä.  Jalkapallosta kylläkin! He ovat täynnä olemassaolon riemua! Heidän ei tarvitse yrittää miellyttää Isäänsä. He tietävät miellyttävänsä Isää pelkällä olemassaolollaan! Aikuisena meidän on tultava lapsen kaltaiseksi ja tajuttava tuo totuus, että Jeesuksen uhri on miellyttänyt Taivaan Isää niin, että pelkkä olemassaoloni saa Hänet nauramaan ilosta!


"Katsokaa, millaisen rakkauden Isä on meille antanut, että meitä kutsutaan Jumalan lapsiksi, joita me olemmekin. "(1 Joh 3:1)

Isä Pojalleen: "Sinä olet Minun rakas poikani; sinuun olen Minä mielistynyt!" (Mark 1:11)

Toiseksi Justus opetti, kuinka kommunikoida Jumalan kanssa.  Jo pienenä Justus riisui fariseus-isänsä uskonnolliset kaavat iltarukouksissaan. Kun Justuksen vuoro tuli rukoilla, hän otti tilanteesta kaiken irti. Hän tiesi, että sai nyt Jeesuksen (ja koko muun perheen) täysin jakamattoman huomion. Rukoillessaan pieni poika lähti vapaasti vaeltelemaan oman rukousvuoronsa aikana ja leikkimään pikkuautoilla. Muut kuuntelivat ja odottivat, kun hän koko ajan rupatteli jotakin Jumalalle: "Jeesus, aja sinä tätä leikkiautoa. Minun pyllyä kutittaa!"

Justus tunsi Isän. Justukselle Kaikkivaltias Jumala oli Taivaan Iskä. Hän oli jo tullut Isän luokse Jeesuksen kautta. Eräässä nuorten kokouksessa ihmisiä pyydettiin eteen alttarille antamaan elämänsä Jeesukselle. Olin paikalla seuraamassa, kun kaikki muut nuoret menivät alttarille paitsi Justus ja eräs tyttö. Olin vähän huolissani. Menin varovasti Justuksen luokse sanoen: "Etkö sinäkin haluaisi mennä esirukoukseen?" Justus vastasi: "Iskä! Tämä asia on jo ajat sitten ratkaistu!"

"Mutta tämä on iankaikkinen elämä, että he tuntevat sinut, joka yksin olet totinen Jumala." (Joh 17:3)

Kolmanneksi Justus oli ihana esimerkki anteeksiantamisesta. Kun minä loukkaannun vaimolleni jostakin, niin mökötykseni kestää keskimäärin kolme päivää. Olen esimerkki jääräpäisestä pässinpäämäisyydestä ja anteeksiantamattomuudesta. Joskus suutuin Justukselle turhaan ja loukkasin sanallisesti omaa rakasta poikaani. Minulla oli todella paha olo käyttäytymiseni jälkeen. Olin irvikuva rakastavasta isästä. Seuraavana aamuna menin poikani luo ja pyysin anteeksi. Justus oli jo unohtanut asian. Hän oli antanut anteeksi ennenkuin olin edes ehtinyt pyytää anteeksiantoa. Mikä poika! Mikä uskonpuhdistaja!
 

---

Justus trosreformation och dess tre teser 

Jag var ute på promenad med min fru. Hon bad ut medan vi promenerade förbi en kyrkogård: "Tack Jesus att vi fick privilegiet att vara Justus föräldrar!" Så fort hon hade uttalat dessa ord kände jag mig berörd i min själ. Det var verkligen en ära att få vara förälder till en sådan grabb som Justus! 

Bara med Justus existens lyckades han göra en trosreformation i mig. Luther spikade fast 95 teser på Witterbergs kyrkans vägg mot dåtidens andliga märkligheter och missförståelser. Justus var inte en ivrig skribent eller författare, men med hans enkla vardagliga liv skrev han ändå teser - mot alla måsten och försök när det gäller livet med Gud.

Det första Justus lärde mig var att mitt djupaste identitet är att vara son till min Himmelske Far! Det var så stor glädje att bara titta på honom när han njöt av livet som barn och hur han använde sina rättigheter av att vara en son. När vi var och handlade mat samlade han med sig lite olika grejer och stoppade dem i kundvagnen. "Justus bara utnyttjar sina rättigheter som barn till 100%" tänkte hans storebröder i skratt och glädje.

Jag undrar bara hur många gånger min identitet bestämts av vad jag gör eller vad andra tror att jag är. Human being eller human doing? Lärare, clown, predikant eller fotbollsproffs? Justus var ett solklart barn! En äkta son! Även hans storebröder kallade honom för "pojke" (som också betyder "son" på finska). Inte är småpojkar intresserade av titlar, religiösa ritualer, församlingstjänster eller att vilja behaga Gud med några hopplösa försök. Men fotboll är de intresserade av! De är fulla av glädje bara av att få existera och leva i nuet! De behöver inte försöka behaga sin Gud. De vet att de behagar sin Far och sin Gud bara med sin existens! Som vuxna behöver vi bli som barn igen och inse detta faktum och denna sanning, att Jesu offer behagade Fadern så mycket att bara min existens får Honom att skratta av glädje och att bara min existens räcker för att behaga Honom!


"Se, vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn, och det är vi också!"            (1 Joh 3:1)

Far till sin Son: "Du är min Son, den Älskade. I dig har jag min glädje!"
(Mark 1:11)


För det andra lärde Justus mig hur man ska kommunicera med Gud. Redan när Justus var en liten pojke lyckades han rensa bort mina "farisérutiner" med hans enkla kvällsböner.  När det var Justus tur att be, tog han verkligen tillfället i akt. Han visste att nu skulle han få Jesu (och resten av familjens) fullständiga uppmärksamhet. Under tiden han bad, började han vandra fritt runt i rummet och började leka med små lekbilar. Resten av familjen lyssnade och väntade respektfullt medan han hela tiden snackade nånting med Gud: "Jesus, kör du denna lekbil, så tar jag denna bil. Det kliar i rumpan...!"

Justus kände sin Far. För Justus var den allsmäktiga Guden en Himmelsk Far. Han hade redan kommit till Fadern via Jesus. En gång på ett ungdomsmöte fick alla som ville komma fram och ge sina liv till Jesus. Jag var där och såg att alla ungdomar gå fram förutom Justus och en annan tjej. Helt ärligt var jag faktiskt lite orolig. Försiktigt gick jag fram till Justus och frågade: "Skulle inte du också vilja gå fram och ta emot lite förbön?" Justus svarade: "Pappa! Det här har jag beslutat redan för länge sedan!"


"Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus" (Joh 17:3)


För det tredje var Justus ett underbart exempel på att förlåta. När jag blir besviken eller ledsen på min fru så kan det ta tre dagar att jag bara surar mig. Jag är ett exempel på oförlåtelse. Det var nån gång som jag blev arg på Justus helt i onödan och jag skadade och kränkte min egen kära son på något sätt. Jag mådde själv otroligt dåligt efter mitt uppförande. Total felaktig bild av en älskande pappa. Nästa morgon gick jag direkt till min son och sa förlåt. Justus hade då redan glömt bort vad saken handlade om. Han hade förlåtit mig innan ens jag hann säga förlåt!
Vilken reformator!
Vilken son jag har!

Kuolema - nihkeä kaveri ja nöyrä palvelija! - Döden - en otrevlig besökare och en ödmjuk tjänare!

(På svenska - skrolla ner)

Eräältä ateistilta kysyttiin, mihin hän uskoo. Hän vastasi: "Kuolemaan!" Kaikkein fiksuin, älykkäin, kaunein, mahtavin ja voimakkainkin kuolee. Obama, Putin, Messi, Ibrahimovich ja Selänne kuolevat. Muslimit, hindut, buddhalaiset ja kristityt kuolevat. Homot ja heterot kuolevat. Kuolemaa ei kiinnosta, millaiset mielipiteet tiedemiehillä on siitä. Kuolemaa ei saada positiivisella meditaatiolla tai kansanäänestyksellä kumottua. Se piutpaut välittää  tasa-arvoisesta avioliittolaista tai lakialoitteista, joilla todettaisiin, että kuolemaa ei ole. Se on todella nihkeä kaveri. 


"Samoin kuin ihmiselle on määrätty, että heidän kerran on kuoleminen, mutta sen jälkeen tulee tuomio." (Hepr. 9:27)
 
Kuolema esiteltiin ensimmäistä kertaa Aadamille ja Eevalle heti luomiskertomuksen jälkeen. Tuo tympeä tyyppi oli alun perin täysin vaaraton, voimaton ja täysin valtaa oleva. Jos ihminen hylkäisi rakkausyhteytensä Isään ja valitsisi mielummin synnin (=kapinan) niin kuin paholainen oli tehnyt aiemmin, kuolema aktivoitusi.

Jumala antoi täyden vapauden valita. Sellaista on rakkaus. Jumala antoi ihmisen valita synnin tai rakkausyhteyden kanssaan.  Synnin takia kuolema aktivoitui. Isä ei kuitenkan koskaan lakannut rakastamasta lapsiaan. Jumala suri varmasti suuresti kun Hänen Henkensä joutui eroamaan oman lapsensa hengestä. Ja me kaikki ihmiset olemme nyt tässä samassa sopassa. Voimme selkeästi nähdä, että Jumala EI halunnut kuoleman aktivoituvan. Ihminen vapautti nihkeän kaverin maailmaan.

Ihmisen osaksi tuli myös ruumiin kuolema, jossa henki eroaa ruumiista sen kuollessa. Kuoleman olemus onkin Raamatun alkutekstien mukaan ERO. Sen sivutuotteena tulivat pelko, häpeä ja sairaudet osaksemme.

"Niinkuin yhden ihmisen kautta synti tuli maailmaan, ja synnin (=ihmisen kapinan) kautta kuolema, niin kuolema on tullut kaikkien ihmisten osaksi, koska kaikki ovat syntiä tehneet!" (Room 5:12)

Joskus näyttää siltä, että kuolema tulee silloin, kun sitä huvittaa. Justuksen kohdalla näytti juuri siltä! Poikani viimeinen henkäys ajassa oli hänen ensimmäinen henkäyksensä ajattomuudessa. Kuolemassa meidät hakee hän, joka meidät omistaa. Sisäisen ihmisemme valtaoikeus on hänellä, kenen käsiin olemme elämämme jättäneet. Jeesus sanoi ristillä juutalaisten lasten iltarukouksen: "Isä, Sinun käsiisi annan henkeni!"

Kuoleman olemuksen totaalinen muutos tapahtui Golgatalla 2000 vuotta sitten! Ihmisen synnin vetämänä kuolema oli tullut osaksemme. Nyt ihmisen (Jeesuksen) synnittömyyden tähden kuolema menetti valtansa Jeesuksessa. Ikuinen uhri! Jeesus edusti Isän edessä ihmistä ja "teki ihmisen yhdellä ainoalla uhrilla täydelliseksi ainiaaksi!  (Hepr 10:14). Ei hyvä tavaton! Ylösnousemus oli viimeinen niitti kuoleman ja myös paholaisen arkkuun! Paholaisella ei ole enää kuolema vallassaan! "Jeesus kuolemalla kukisti myös sen, jolla oli kuolema hallussaan, se on saatanan! (Hepr 2:14) Nyt Jeesus voi sanoa kuolemalle: "Käy hakemassa minun omani kotiin!" Ja kuolema tottelee nöyrästi Voittajaansa! 



Isä on kuitenkin tympääntynyt kuolemaan. Hän on päättänyt heittää nihkeän kaverin yhdessä Paholaisen ja Tuonelan kanssa maailmankaikkeuden kauheimpaan paikkaan aikojen lopulla. Jeesuksen opetuslapsi Johannes sai katsella näyssä jo etukäteen, mitä tulee tapahtumaan:
"Kuolema ja Tuonela heitettiin tuliseen järveen." (Ilm 20:14)

Justus varmaan yllättyi itsekin, kun kuolema tuli niin yhtäkkiä. Varmaan hän vähän hölmistyneenä ihmetteli, kun hän onnettomuushetkellä lähti pois kehostaan ja kohtasi Jeesuksen siirtyen yhtäkkiä näkymättömään maailmaan. Nihkeällä kaverilla ei kuitenkaan ollut valtaa Justukseen, koska Jeesus oli Justuksessa ja Justus Jeesuksessa! Niinpä kuoleman ainoa tehtävä oli hakea Justus kotiin! Meille tänne jääville nihkeän kaverin vierailu oli hirveä tragedia, tappio ja menetys, mutta Justukselle se oli voitto. Apostoli Paavali sanoi: "Elämä on minulle Kristus ja kuolema voitto! (Fil 1:21) 

Ihmeellistä tässä on se, että kaikille ihmisille tarjotaan voitto nihkeästä kaverista vain sanomalla "kyllä" Jeesukselle. Silloin sielumme omistusoikeus on Jeesuksella ja Hän tulee varmasti hakemaan meidät kotiin, olipa elämämme sitten lyhyt tai pitkä tässä ajassa. Samalla erossa oleva henkemme yhdistyy takaisin Jumalan Henkeen. Silloin on myös samantekevää, miten siirtymisemme kotiin tapahtuu, koska kuolema toimii Iskän nöyränä palvelijana! Yes! Nihkeä kaveri on todella voitettu!

---

Döden - en otrevlig besökare och en ödmjuk tjänare!

En gång frågade man en ateist, vad denna person trodde på. Han svarade: "Jag tror på döden!" De allra smartaste, vackraste och starkaste kommer att dö. Obama, Putin, Messi, Zlatan och Selänne kommer att dö. Muslimer, hinduer, buddhister och kristna kommer att dö. Homosexuella och heterosexuella kommer att dö. Döden bryr sig inte om vad vetenskapsmän har för åsikter om den. Inte heller kan meditationer eller folkomröstningar upphäva döden. Döden skulle inte ens bry sig även om vi skulle stifta en lag att den inte finns. Döden är en riktig otrevlig grej. 


"Och liksom det är bestämt om människan att hon en gång skall dö och sedan dömas." 
(Hebr. 9:27)
 
Döden presenterades för första gången för Adam och Eva direkt efter skapelsen. Döden var då något helt ofarligt, kraftlöst och helt utan makt. Om människan skulle avsluta sitt kärleksförhållande med Fadern och hellre välja synden (= uppror), så som djävulen hade gjort, skulle döden aktiveras. 

Gud gav oss total frihet att få välja. Det är det som är kärlek. Gud gav människan möjligheten att välja synden eller Honom. På grund av synden aktiverades döden. Fadern slutade dock aldrig älska sina barn. Gud sörjde säkert oerhört mycket när Hans Ande blev tvungen att separera från sina barn. Och nu är vi alla i denna samma eländiga soppa. Vi kan tydligt se att Fadern INTE ville att döden skulle aktiveras. Det var människan som öppnade dörren för döden att komma in i världen. 

För vår del kom också den fysiska döden, där vår ande separerar från kroppen när den dör. Det döden betyder enligt Bibelns grundtexter är SEPARATION. Dess biprodukt blev rädsla, skam och sjukdomar.


"Genom en enda människa kom synden (=människans uppror) in i världen och genom synden döden, och så kom döden över alla människor, eftersom alla hade syndat!" (Rom 5:12)

Ibland ser det ut som om att döden kommer lite när den har lust. I Justus fall var det precis så! Min sons sista andetag i denna tid var hans första andetag i det tidlösa. När vi dör, så är det den som äger oss som också hämtar oss härifrån! Ägorätten till vårt innersta har den, som vi har överlämnat våra liv till. Jesus sade på korset, som judarna ber med sina barn: "Fader, i dina händer överlämnar jag min ande!"

En total förändring på detta hände på Golgata för ungefär 2000 år sedan! På grund av synden, som människan själv hade valt, hade döden blivit en del av oss. Men nu kunde ett syndfritt offer (Jesus) ta bort all makt från döden. Ett evigt offer! Jesus stod sedan framför Fadern och representerade hela mänskligheten och: "Genom ett enda offer har han för alla tider gjort dem som helgas fullkomliga! (Hebr 10:14)
Wow, helt otroligt! Uppståndelsen blev då den sista spiken på döden och på djävulens kista! Djävulen har inte längre döden i sin makt! "Jesus genom sin död skulle göra den maktlös som hade döden i sitt våld, det vill säga djävulen!" (Hebr 2:14) Nu kan Jesus säga till döden: "Gå och hämta hem mina egna!" Och döden lyder då ödmjukt sin Besegrare!




Döden är ändå inte något som Fadern gillar. Han har bestämt sig att kasta döden tillsammans med djävulen till universums mest fruktansvärda plats när tiden drar mot sitt slut. Johannes, en av Jesu lärjungar, fick se detta redan i förtid, vad som skall hända:  
"Döden och helvetet kastades i eldsjön." (Upp 20:14)

Justus blev säkert själv förvånad över att döden kom så plötsligt. Säkert var han förvånad när han lämnade sin egen kropp och träffade Jesus medan han förflyttades till det osynliga. Döden hade inte längre makt över Justus, för att Jesus var i Justus och Justus var i Jesus! Alltså gjorde döden sin uppgift som den skulle göra, att hämta hem Justus! För oss som blev kvar här var ju besöket av döden en tragedi och en förlust, men för Justus var det en seger. Aposteln Paulus sade:
"Ty för mig är livet Kristus och döden en vinst! (Fil 1:21)

Det otroligt fantastiska är att segern från döden står redan serverat för vem som helst som bara säger "JA" till Jesus. Då äger Jesus oss och då är det HAN som kommer och hämtar oss, oavsett om livet här på jorden blir kort eller långt. Då spelar det inte heller någon roll på vilket sätt vi åker hem, eftersom döden fungerar som Faderns ödmjuka tjänare!
YES! Döden är sannerligen besegrad!

"Tehtävä suoritettu, rakas poikani!" - "Uppdraget slutfört, min kära son!"

(På svenska, skrolla ner)

"Ei ihmisen elämän pituus ole tärkeintä, vaan että hän täyttää sen tehtävän, mitä varten hänet on luotu!" huudahti pastori Myles Munroe tv-haastattelussa hieman ennen kuolemaansa johtanutta lento-onnettomuutta. "Suurinta johtajuutta on se, mitä tapahtuu jälkeesi!" Pastori suorastaan hihkui ilosta tuossa ohjelmassa. Aivan kuin hän jo näki Isän odottamassa syli avoimena ja sanovan hänelle: "Aika on tulla kotiin. Tehtävä suoritettu, rakas poikani!"

Riistaveden pieni evankelista, Jussi Havukainen, tunnettiin siitä, kuinka hän kertoi ihmisille Jeesuksesta ja taivaasta hyvin voimallisella tavalla. Tämä pieni poika rakasti ihmisiä, joita tämä maailma ei rakastanut. Pojalla oli aina Jeesuksesta kertovia traktaatteja mukanaan. Niitä hän jakoi ihmisille, joiden hän sydämessään ajatteli reagoivan Jumalan kutsuun. Jussi hukkui tapaturmaisesti 8- vuotiaana. Hänen traktaattilaukkunsa löydettiin aivan tyhjänä. Viimeinenkin lappunen oli jaettu. Kaksi vuotta aiemmin hänen vanhemmilleen oli profetoitu: "Tällä lapsella on alttiuden kengät, mutta hänen evankelioimisaikansa on lyhyt!"  Aika oli mennä kotiin. Tehtävä oli nyt suoritettu.

Jeesuskaan ei elänyt pitkää elämää. Hieman yli kolmekymppisenä Jeesus sanoi: "Se on täytetty!" (Joh 19:30)  Jeesus teki sen, mitä varten hän oli syntynytkin tänne maailmaan: Koko maailman synnit sovitettiin, ihmisen hurja lunastushinta maksettiin ja kuolema voitettiin! Ihmislapselle avattiin tie Isä Jumalan syliin! Isä varmasti sanoi Jeesukselle: "Tehtävä suoritettu, rakas poikani!"

Eräs saarnamies vietiin näyssä taivaan portille. Hänet tunnettiin melko kovasanaisista teksteistään ja ehkäpä jopa kovasydämisyydestään. Enkeli esitteli hänelle taivaaseen menevän naisen, joka oli ollut vaikeasti vammainen koko elämänsä ajan. Koko taivas tunsi tämän naisen, koska tämä oli niin rakastanut Jumalaa ja toisia ihmisiä.  Saarnamiestä ei tunnettu. Hänet lähetettiin takaisin opettelemaan rakastamista. Aika ei ollut vielä tulla kotiin. Tehtävää ei oltu vielä suoritettu.

Olen aivan varma, jos täällä maan päällä olisi ollut vielä jotakin, mikä Justuksella olisi jäänyt kesken tekemättä, olisi hänet lähetetty takaisin. Kesällä hän sanoi: "Olen niin onnellinen tästä elämästä!" Aikaisempana päivänä ennen taivaaseen menoaan hän sanoi: "Iskä, minä en tarvitse mitään joululahjaa. Minulla on jo kaikki, mitä minä tarvitsen!"  Niin valmis, tyytyväinen ja onnellinen poika.

Poikani kylvi ihanaa siementä hyvin erilaisiin ihmisiin: aitoutta, elämisen riemua, hassuttelua, rakkautta ja iloa. Eräällä nuorella kaverilla oli vaikea ajanjakso elämässään. Hän ennätti tavata vain muutaman kerran Justusta.  Nyt hän pitää Justusta esikuvanaan. Hän itsekin ihmettelee omaa kiintymystään Justusta kohtaan. "Kaikki rakastivat häntä!" sanoi eräs Justuksen toinen ystävä. Yleensä isät jättävät pojilleen perinnön, mutta nyt poikani on jättänyt isälleen perinnön: "Rakasta kaikkia!"

Minua koskettaa veljeni tyttären Essin ja Justuksen välinen ystävyys.  Justus ja Essi olivat samanikäisiä ja viettivät yhdessä lähes kaikki kesät ja loma-ajat. He olivat kuin sisko ja veli. Essi vieraili onnettomuuden jälkeen Ruotsissa ja tapasi suuren määrän Justuksen ruotsalaisia ystäviä. Nämä osoittivat suurta rakkautta Essiä kohtaan jo pelkästään sen takia, että he tiesivät Essin olleen Justukselle niin rakas. "Justus jätti minulle perinnön: Olen saanut uusia ystäviä Justuksen ystävistä! Kiitos, rakas Justus!" iloitsi Essi liikuttuneena.

Ihmettelen tätä poikani jättämää perintöä.  En tiennyt, kuinka rakastettu hän olikaan! Ei varmaan Justuskaan tiennyt, kuinka ihmiset häntä ihastelivat. Hän vain oli oma itsensä. Hautajaisissa usea Justuksen ystävä kävi sanomassa arkun vierellä: "Sinä olit minun paras kaverini!" Kunnioitan suuresti Justusta ja huudan taivaaseen: "Kiitos ihanasta perinnöstäsi! Tehtäväsi on suoritettu, rakas poikani! Olen niin ylpeä sinusta!"

---

Uppdraget slutfört, min kära son!

"Inte är människans livslängd det viktigaste, utan slutförandet av den uppgift som hon är kallad att göra här på jorden!" utbrast pastor Myles Monroe under en tv-intervju bara en kort tid innan han dog i en flygkrasch. "Den största delen i ditt ledarskap är att se till vad som blir kvar efter dig när du avgår!" Pastorn var så fylld av glädje när han sa dessa ord under programmet. Som om han redan såg Pappas öppna famn och hörde Honom säga uppe i himlen: "Dags att komma hem. Du har slutfört ditt uppdrag, min kära son!"

En liten evangelistpojke från Riistavesi, Jussi Havukainen, var känd för att han berättade om Jesus till människor och berättade om himlen på ett kraftfullt sätt. Denna lilla pojke älskade människor som den här världen inte älskade. Pojken hade alltid med sig traktater som handlade om Jesus. Till varje människa som han upplevde vara kallad av Gud, delade han ut dessa traktater. Men Jussi drunknade och dog när han var bara 8 år gammal. Hans traktatväska hittades, men helt tom. Även den sista lappen om Jesus var utdelad. Två år innan olyckan hade det profeterats till föräldrarna: "Detta lilla barn har beredvillighetens skor, men hans evangelisationstid är kort!" Det var dags att komma hem. Uppdraget var slutfört.

Inte levde ens Jesus ett långt liv här på jorden. Ungefär i 30 årsåldern sade Jesus på korset: "Det är fullbordat!" (Joh 19:30) Jesus gjorde precis det som Han skulle göra här på jorden, precis det som Han var född till att göra. Människan friköptes med Hans blod och döden och synden besegrades! Vägen till Pappas öppna famn öppnades för människorna! Fadern säkert sa till Jesus: "Uppdraget slutfört, min kära son!"

En predikant fick se en syn där han togs upp till himlen. Han var känd för hans hårda uttryck i hans predikningar och hans så kallade "hårda hjärta". En ängel presenterade honom en kvinna som kom till himlen. Hela hennes liv på jorden hade denna kvinna varit utvecklingsstörd. Hela himlen kände dock henne, eftersom hon hade verkligen älskat Gud och älskat andra människor. Men denna predikant var inte känd i himlen. Då skickades han tillbaka till jorden för att han skulle lära sig att älska. Det var inte dags att komma hem än. Uppdraget var inte slutfört än.

Jag är helt säker på att Justus skulle ha skickats tillbaka hit på jorden ifall det var något som han inte hade slutfört eller hunnit klart. I somras sade han: "Jag är så lycklig för mitt liv!" Och bara en dag innan hans himmelska födelsedag sade han: "Pappa, jag behöver inte en enda julklapp. Jag har redan allt jag behöver!" Så redo, så nöjd, så lycklig kille.

Min son sådde underbara frön i andra människor: genuinitet, livsglädje, skojande, kärlek...
En ung kille hade en tuff period i sitt liv. Han hann träffa Justus bara några få gånger. Nu har han Justus som sin förebild. Han själv förvånar sig över det. "Alla älskade honom" sa en annan kompis till Justus. Vanligtvis är det pappor som lämnar ett arv till sina söner, men nu har min son lämnat efter sig ett arv till mig, till sin pappa: "Att älska alla människor!"

Vänskapen mellan min brorsdotter Essi och Justus verkligen rör mitt hjärta. Justus och Essi var lika gamla och spenderade nästan alla somrar och semestertider tillsammans. De två var som syster och bror. Efter olyckan kom Essi till en resa till Sverige och fick träffa massor av Justus svenska vänner. Dessa visade stor kärlek gentemot Essi bara för att de visste hur kär och viktig Justus var för henne. "Justus lämnade mig ett arv: Jag har fått bli vän med Justus underbara vänner! Tack, kära Justus!" sade hon med ett rört och glatt hjärta.

Jag förundras över detta arv som min son har lämnat efter sig. Jag visste inte hur älskad han var! Jag tror inte på att ens Justus visste hur folket beundrade honom. Han var alltid bara sig själv. Under minnesstunden var det många av Justus vänner som sade vid kistan: "Du var min bästa vän!"
Jag respekterar min son starkt och nu ropar jag upp till himlen: "Tack för det underbara arvet! Ditt uppdrag är nu slutfört, min kära son! Jag är så stolt över dig!"

Terveisiä taivaasta: "Älä itke, äiti!" Hälsningar från himlen: Gråt inte, mamma!"

(på svenska, skrolla ner)

Äidin tuskan seuraaminen lapsen menetyksen johdosta on riipaisevaa. Kyynellaakso. Hirmuinen ikävä. Paljon kysymysmerkkejä. Äiti on aina äiti. Kuka ymmärtäisi äitiä, joka on menettänyt sisältään lähteneen, omassa olemuksessaan eläneen ihmislapsen?

Me kaikki olemme lapsia, mutta emme äitejä. Olemme olleet, eläneet ja liikkuneet äidissämme. Meitä on ruokittu ja pidetty ihmeellisellä tavalla suojassa äidissämme. Eräässä sarjakuvassa kaksoset keskustelivat äitinsä kohdussa:
-Uskotko äitiin tai kohdunjälkeiseen elämään?
-En, koska en näe häntä. Missä hän oikein on?
-Hän on koko ajan ympärillämme. Äidissähän me elämme! Kohdun tuolla puolen meitä odottaa uusi jännittävä elämä!

Paavali, uuden liiton salaisuuksien opettaja, sanoi epäjumalia palvelleille kreikkalaisille:
-Hänessä me elämme ja liikumme ja olemme, niinkuin myös muutamat teidän runoilijoistanne ovat sanoneet: "Sillä me olemme myös Hänen sukuansa!" (Apt 17:28)
Niinkuin äitimme eli, liikkui ja oli ympärillämme, niin ikuisuus elää, liikkuu ja on ympärillämme.

Uskommeko Häneen, joka onkin koko ajan ollut ympärillämme? Kreikankielinen alkuteksti ilmaisee  em. jakeen kaikissa aikamuodoissa, niinkuin esimerkiksi:
- Hänessä me elimme, olimme ja liikuimme!
- Hänessä me tulemme elämään, olemaan ja liikkumaan!

Silloinhan kaikki ihmiset ovat ikuisuudesta kotoisin. Me olimme Hänessä ennen syntymäämme! Sitten ihmisen ikuinen ja ajaton, Jumalalle sukua oleva henkiolemus asetettiin ihmiseen hedelmöityksessä, jossa hänen ensimmäinen jaksonsa maan päällä alkaa. Toinen maanpäällinen erä alkaa syntymisestä ja peli vihelletään poikki ruumiin toimintojen lakatessa. Ikuinen olemuksemme siirtyy takaisin ajattomuuteen. Tärkeintä tuolloin on, että sydämemme tietää, kuka meidät hakee sinne. Se, joka omistaa meidät, hakee myös meidät.

Äiti kantoi Justuksen ja Justus oli osa äitiä.  Symbioosi oli todellinen. Ensimmäinen ajanjakso päättyi eriytymiseen äidistä syntymän ja napanuoran katkeamisen kautta. Justuksen toinen eriytyminen äidistä tapahtui niin aikaisin. Kuoleman kautta äiti joutui suuren ja yhä jatkuvan kivun kautta luopumaan Justuksesta, mutta onneksi kuitenkin vain määrätyksi ajaksi. "Ehkäpä hän joutui sentähden eroamaan sinusta ajaksi (jakso, periodi), että saisit hänet takaisin iäksi."(Filemon 1:15) Äidin on vain odotettava saadakseen nähdä poikansa jälleen. Fyysinen side on katkennut, mutta ikävän ja rakkauden side kestää.

Taivaallinen Isämme näkee kaipauksemme ja Hän on kuin lohduttava äiti, jossa asuu myös koko feminiininen ihanuus. Hänelle voi puhua mistä asiasta tahansa. "Niinkuin äiti lohduttaa lastansa, niin Minä lohdutan teitä!" (Jes 66:13) Olemme Hänessä kuin lapsi äitinsä sylissä. Niinpä vaimoni itki Hänen näkymättömässä sylissään:
- Tiedän, että Justuksella on kaikki hyvin, mutta voisitko silti antaa jonkun merkin siitä?

Muutama tunti tuon huokauksen jälkeen menimme rukoilemaan ystäviemme kanssa. Tietämättä vaimoni rukousta eräs rakas ystävämme alkoi itkemään voimakkaasti rukoillessaan puolestamme. Ihmettelimme hieman tilannetta, mutta hän alkoi kertoa meille kaikille hämmästyneenä ja liikuttuneena:
- Rukoillessani puolestanne silmieni eteen avautui näky suuresta, hienosta holviovesta. Ovi avautui. Oven suussa seisoi Justus, joka sanoi:
-Älä itke äiti! Minulla on täällä niin hyvä olla!

"Kaiken lohdutuksen Jumala" (2Kor 1:3) osoitti, että Hänessä me elimme, elämme ja tulemme aina elämään! Justus elää nyt täyttä elämää, täydessä todellisuudessa.

Ja tämä tarina on tosi!

---

Hälsningar från himlen: " Gråt inte, mamma!"

Det är hjärtskärande att följa smärtan hos en mamma som har förlorat sitt barn. Fruktansvärd saknad. För många frågetecken. Mamma är ju alltid en mamma. Vem skulle kunna förstå en mamma, som har förlorat ett barn? Barnet som från början var en del av henne och levt i henne...


Vi är alla barn men vi är inte alla mammor. Vi har alla varit, levt och rört oss i vår mamma. Där har vi blivit matade och varit beskyddade på ett fantastiskt sätt. I en tecknad serie var det två tvillingar som diskuterade med varandra i mammas mage.
- Tror du på mamman eller på livet efter magen?
- Nej, för att jag inte ser henne. Var är hon liksom?
- Hon är hela tiden runtomkring oss. Vi lever ju i henne! På andra sidan är det ett spännande liv som väntar på oss!

Paulus, som undervisade hemligheter om det nya förbundet, sade till avgudadyrkande greker:  
- "Ty i Honom är det vi lever, rör oss och är till, så som även några av era egna skalder har sagt:  Vi är av hans släkt." (Apg 17:28)
På samma sätt som vår mamma levde, rörde sig och var till runtomkring oss, så är evigheten levande runtomkring oss.

Tror vi på Honom som hela tiden har varit runtomkring oss? På grekiska (grundspråket) betyder faktiskt det nyss nämnda bibelversen alla tidsformer alltså alla tempus:
- I Honom är det vi levde, rörde oss, och var till!
- I Honom är det vi kommer att leva och röra oss och kommer att vara till! 

I så fall är vi ju alla människor ifrån evigheten. Vi var alltså i Honom redan innan vi föddes! I så fall är ju människan evig och tidlös. Anden sätts in i människan i befruktningen, då hennes första period börjar på jorden. Den andra jordiska delen börjar från födelsen och sen blåser man av matchen när kroppens funktioner slutar att fungera. Vårt eviga väsen kommer då tillbaka till tidlösheten. Och då är det otroligt viktigt att i hjärtat veta vem det är som hämtar oss härifrån. För den som äger oss, också hämtar oss.

Mamma bar Justus och Justus var en del av mamma. Symbiosen var verklig. Den första tidsperioden avslutades med en separation från mamma då när navelsträngen klipptes. Justus andra separation från mamma kom tidigare än förväntat. Via döden blev mamma tvungen att med smärta separera från Justus igen, men tack och lov bara för en tid. "Kanske blev han skild från dig en tid, för att du skulle få honom tillbaka för alltid." (Filemon 1:15)
Mamma måste bara vänta tills hon får träffa sin älskade son igen. Det fysiska bandet är brutet, men saknadens och kärlekens band håller.

Våran himmelske Far ser vår saknad och Han är som en tröstande mamma. I Honom finns också den feminina skönheten. Till Honom kan vi prata om vad som helst.  
"Som en mor tröstar sin son, skall jag trösta er!" (Jes 66:13)
Vi är i Honom som ett barn i mammas famn. Så grät också min fru i Hans osynliga famn:
- Jag vet att Justus har det bra, men skulle du ändå kunna bevisa det på något sätt?

Några timmar efter den bönen åkte vi till några vänner för att ha en liten bönekväll. Utan att veta om min frus bön, började en nära vän gråta starkt medan hon bad för oss. Jag avvaktade och följde läget lite förvånat, men hon började ivrigt och rörd berätta för oss alla:
- Nu när jag bad för er öppnades en stor och vacker valvdörr framför mina ögon. Dörren öppnades. Vid dörren stod Justus som sade:
- Gråt inte mamma! Jag har det helt fantastiskt här!

"All trösts Gud" (2 kor 1:3) visade att det är i Honom vi levde, lever och alltid kommer att leva!
Justus lever nu, ett fullt liv, i en perfekt verklighet!

Och den här berättelsen är sann!

Taivaallinen perheeni on totta! Min himmelska familj är sant!

(På svenska: skrolla ner)

Eräänä iltana ennen nukkumaanmenoa poikamme heittäytyivät sängyllemme pieneen iltarukoushetkeen - tapansa mukaan. Rento yhteinen rupatteluhetki Taivaan Iskän kanssa. Poikien vetäydyttyä omiin huoneisiinsa aloin nauramaan hillittömästi. Vesi valui silmistäni ja vatsalihaksiini sattui. Vaimoni seurasi vieressäni ihmetellen, oliko hänen miehensä viimeinenkin järjen valo sammunut. Naurukohtauksen aikana seurasin itseäni. Tuo ilo pulppusi syvältä sisimmästäni, hengestäni. Ihmettelin iloani, jolle ei ollut mitään erityistä syytä.

Kysyin Herralta: "Mitä tämä oli?" Vastaus tuli aivan välittömästi sisimpääni:  "Isä iloitsee aina, kun perhe on paikalla!" Tajusin kokevani suurta iloa omasta perheestäni. Ymmärykseni ulkopuolella koin henkeni (sydämeni) saavan pienen kontaktin Taivaan Isän sydämen tunteisiin. Uskallan väittää, että Hän nautti suunnattomasti siitä, että Hänen lapsensa olivat kokoontuneet Hänen ympärilleen.

En usko, että Jumalan luodessa ihmistä Hän ajatteli uskontojen perustamista. Hän ajatteli perhettä. Jumala ei kutsu ihmistä krististyksi, muslimiksi, hinduksi tai buddhalaiseksi. Jumala on ikuinen Isä, joka haluaa kiihkeästi yhteyttä omiin lapsiinsa saadakseen pitää ikuisesti hauskaa perheensä kanssa.

Yhteys kadotettuun Isään on jo ratkaistu. Isä hoiti senkin. Hän tuli itse ihmiseksi Jeesuksessa. Antoi tappaa itsensä, vaikka olisi voinut yhdellä sanalla lopettaa koko draaman.  Hän sovitti maailman itsensä kanssa!! Jeesus näytti, millainen todellinen Isämme on. Isä haluaa meidät ikuiseen, taivaalliseen perheeseensä. Vain sanomalla "kyllä" tuolle sanomalle, olemme perheessä. Ihan käsittämätöntä!

"Sillä Jumala oli Kristuksessa ja sovitti maailman itsensä kanssa eikä lukenut heille heidän rikkomuksiaan ja Hän uskoi meille sovituksen sanan!" (2 Kor 5:19)

Justuksen ei tarvitse enää uskoa taivaallisen perheen olemassaoloon. Hän näkee sen. Huikeaa on se, että Heprealaiskirjeen kirjoittajan mukaan jokainen, joka on tullut Jeesuksen luo, on jo tässä ajassa yhdistynyt osaksi taivaallista perhettä.  "Jolla on Poika, sillä on elämä!" (kreikk. zoe, ikuinen ylösnousemuselämä) (1Joh 5:12) Maallinen ja taivaallinen perhe ovat jo nyt yksi perhe. Niinpä ihana maanpäällinen perheenikin on jo osa taivaallista perhettäni. Ja tuo perhe on valtava!

Kuin vahvistukseksi Heprelaiskirjeen kirjoittajan tekstiin saimme  maistiaisen taivaallisen perheen todellisuudesta eräässä ylistyskokouksessa. Kokouksen jälkeen kaksi ihmistä tuli varovasti kertomaan minulle, kuinka he olivat kokeneet enkelien ja Justuksen jammailevan hengessä yhdessä kanssamme. Lisäksi läheinen ystävämme tuli saman "perhekokouksen" jälkeen kertomaan itkien, oikeastaan lähes huutaen,  kuinka hän näki "hengessä" oman kuolleen isänsä, muutama vuosi sitten kuolleen vaimonsa ja JUSTUKSEN! Huh, huh!

"Te olette tulleet...lukemattomien enkelien, juhlajoukon, täydellisiksi tulleiden vanhurskaiden henkien luo! (Hepr 12: 22-23)

Kuva: Leila Savolainen

Taivaallinen perheeni on totisesti totta. Taivas on totta. On vain ohut huntu taivaallisen ja maallisen välillä. Tuo huntu aukeaa silloin, kun kuolemme (= eroamme ruumiistamme). Jumala näköjään voi raottaa huntua silloin, kun Häntä huvittaa. Se on Hänen oikeutensa. Kuitenkin viimeinen ruumiissa oleva henkäyksemme on ensimmäinen henkäyksemme ikuisuudessa. Se on meidän taivaallinen syntymäpäivämme. Silloin saamme nähdä Kristuksessa kuolleet rakkaaamme, jotka "eivät ole mitään utuisia henkiolentoja vaan eläviä ihmisiä, tuttuja ja todellisia rakkaitamme" (Jaakko Haavio). Tuohon perheeseen haluan kuulua.  Iloitsen suunnattomasti, kun perheeni on paikalla ja tiedän Isäni iloitsevan siitä vielä enemmän!

---

Min himmelska familj är sant!  

En vanlig kväll innan läggdags slängde våra söner sig på våran säng för att ha en liten bönestund med familjen - precis som vi brukade.  En lugn och avslappnad stund med våran Himmelske Far. När pojkarna hade dragit sig undan till sina egna rum började jag skratta helt okontrollerat. Tårarna rann och jag till och med fick ont i mina magmuskler. Min fru följde min skrattattack vid sidan om, och ja, undrar verkligen vad hon tänkte om mig då. 
Under min märkliga skrattattack följde jag mig själv. Glädjen bubblade från insidan, från min ande. Jag var förvånad över glädjen, som egentligen inte ens hade någon orsak.

Jag frågade Herren om vad detta var. Svaret till denna fråga fick jag in i hjärtat omedelbart:
"Pappa gläder sig alltid, när familjen är på plats!"
Jag kände enorm glädje för min familj. Utanför mitt eget förstånd på något sätt i mitt hjärta upplevde jag en liten koppling till känslorna som min Far i Himmelen har. Jag vågar hävda att Han bara njöt enormt mycket av att Hans barn hade samlat just runt Honom. 

Jag tror inte på att Gud tänkte grunda massa olika religioner medan Han skapade människan. Gud ser inte på oss människor som kristna, muslimer, hinduer eller buddhister. Gud är en evig Far som passionerat vill ha kontakt med sina egna barn för att sedan förevigt vara och ha kul med sin egen familj. 


Kontakten till den försvunna Fadern är redan löst. Pappa fixade det också. Han blev själv till en människa i Jesus. Han lät sig korsfästas och dö i vårt ställe även om Han i vilket läge som helst skulle kunnat med ett enda ord avsluta hela dramat.  
Han försonade världen med sig själv!!
Jesus visade hurdan våran verkliga Pappa är. Han vill ha oss in i Hans eviga, himmelska familj. Bara att säga "ja", så är vi i Hans familj. Helt otroligt. Helt oförståeligt!


"Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och Han har anförtrott åt oss försoningens ord!" (2 Kor 5:19)


Justus behöver inte längre tro på en himmelsk familj. Han ser det. Det otroliga är att enligt Hebreerbrevets författare är var och en som har kommit till Kristus, en del av den himmelske familjen - redan i denna tid!
"Den som har Sonen har livet" (grek, zoe = ett evigt uppståndelseliv) (1 joh 5:12)
Den jordiska och den himmelska familjen är nu en enda familj. Alltså min underbara jordiska familj är en del av min himmelska familj. Och den familjen är stor!

Som en bekräftelse till denna text fick vi smaka på en himmelsk verklighet under ett lovsångsmöte. Efter mötet kom ett par människor försiktigt till mig för att berätta om en syn. De berättade att de hade sett änglar och Justus jammande tillsammans med oss under lovsången. Sen kom en bekant vän till oss, gråtandes, nästan skrikandes, och berättade att han "i anden" hade sett hans döda pappa, samt hans döda fru (som hade dött några år innan) och JUSTUS! wow, wohhow!


"Ni har kommit till... änglar i mångtusental, till en högtidsskara, till andarna hos de rättfärdiga som nått fullkomningen!" (Hebr 12:22-23)

Bild: Leila Savolainen

Min himmelska familj är sannerligen sant. Himlen är sann och den finns på riktigt. Det är bara en tunn hinna mellan himlen och jorden. Den hinnan öppnas när vi dör (= separeras från kroppen). Det verkar som om att Gud kan öppna den där hinnan lite då och då när Han känner för det. Det har Han rätt till. Ändå är vårt sista andetag här på jorden vårt första andetag inne i evigheten. Det är våran himmelska födelsedag. Då får vi träffa alla våra kära som dött i Kristus.
"De är inga konstiga andevarelser utan riktiga levande människor, nära och kära, riktiga människor! (Jaakko Haavio)
I den familjen vill jag tillhöra. Jag gläder mig otroligt mycket när min egen familj är på plats och jag vet att min Far i himmelen gläder sig ännu mer!  

Sydän kadoksissa? - Var är mitt hjärta?

(På svenska, skrolla ner)

Seuraan sydän turtana uutisten otsikoita murhista, kuolemantapauksista, onnettomuuksista, luonnonkatastrofeista. Ei kosketa. Käyn katsomassa verijälkiä itsemurhaa yrittäneen ihmisen epätoivoisesta hätähuudosta. Ei kiinnosta. Joka puolella kärsimystä. Ei empatiaa eikä sympatiaa. Sydämeni on kuin kylmä kalkkuna. Eikö mikään enää liikahdakaan sisälläni? Suhtaudun toisten ihmisten hätään välinpitämättömästi. Puhun Justuksenkin kuolemasta kuin jalkapallo-ottelusta. Mitä minulle on tapahtunut?

En ole psykologi, mutta olenkohan eristänyt järkyttävät tapahtumat johonkin sellaiseen alitajunnan lokeroon, jonne ei vapaaehtoisesti kiinnosta kurkistella? Vai olenkohan pyöritellyt päässäni Justuksen kuolemaa niin paljon, että kauhun kokemukset tuntuvat kevyen kesäkeiton syömiseltä? En tunne itseäni. Kai tämäkin kuuluu suruprosessiin.

Koen olevani välillä kuin kävelevä zombie. Miten ihmeessä voin olla tuntematta yhtään mitään? Miksi kaikki tuntuu niin yhdentekevältä? Uskovaisena kristittynä minunhan pitäisi olla ymmärtäväinen ja ottaa osaa toisten tuskaan tai edes innostua Jumalan ihmeistä. Nyt ne eivät hetkauta minua mihinkään.
- Hei Harri! Se kaveri parantui selkäkivusta, kun rukoilimme! Jeesus paransi myös työtoverini syöpäkasvaimesta, kun rukoilimme!
- Wau! sanoin näyttellen kiinnostunutta, vaikka asia on minulle aivan yhdentekevä. Paljon enemmän minua kosketti se, että Suomi voitti jääkiekossa Ruotsin.

Pyysin apua rukousryhmämme ystäviltämme. Kerroin torjuntamekanismistani ja muuristani sydämeni ympärillä. He laskivat kätensä päälleni Jeesuksen nimessä. Tunsin, kuinka Pyhän Hengen läsnäolo auttoi minua saamaan kontaktin sydämessäni olevaan hirveään Justus-ikävään. Aloin taas itkeä ja huusin Jumalalle,  kuinka minulla on niin ikävä Justusta! Ehkä sydämeni on sittenkin tavattavissa!

Pyhä Henki (kreikk. Parakletos) on nimensä mukaisesti Auttaja, Puolustaja ja Lohduttaja. Hän auttaa minut zombielandiasta ihmisten keskuuteen.  Hän lohduttaa minua suuressa surussani. Ei mitään tuomiota. Ei yhtään alaspainavaa ajatusta. Ei nuhtelua tai syyttämistä. Hän puolustaa minua, vaikka välillä haistatan paskat koko uskonmaailman empatiaidealismille ja ihmeille.  Ihan kuin Hän tuntisi minut paljon paremmin kuin minä itse ja siitä huolimatta rakastaa minua.
- Wau! sanon, enkä näyttele yhtään. Ihailen Häntä!


Nyt tunnen vajavaisesti, mutta silloin täydellisesti, niinkuin minut itsenikin tunnetaan täydellisesti! (1 Kor 13:12)


Tunnen niin vähän Häntä. Vain aavistuksen. Kuitenkin tuon Suuren Lohduttajan rakkaus karkoittaa pelon ja sulattaa jään sydämeni ympäriltä. Puolustajan läsnäollessa uskaltavat kätketyt tunteeni tulla esille, koska Hän on puolellani, vaikka kapinoin. Kauheaa, kun kadottaa kontaktin sydämeensä ja siirtyy elämään ulkopuolelle minäkeskuksestaan. Onneksi Pyhä Henki on aina paikalla auttamassa, kun Jeesusta huudetaan avuksi, olinpa sitten empatia-, sympatia- tai zombatiatilassa. Hän haluaa etsiä ja kohdata sydämeni! Ja niin minäkin!


Jeesus sanoi: "Mutta "Parakletos" (Puolustaja, Lohduttaja, Auttaja),  Pyhä Henki, jonka Isä on lähettävä (lähetettiin helluntaipäivänä Jeesuksen ylösnousemuksen jälkeen) Minun nimessäni, Hän opettaa teille kaikki ja muistuttaa teitä kaikesta, mitä olen teille sanonut."(Joh 14:26)

"Sillä jokainen, joka huutaa avuksi Herran nimeä, pelastuu!"(kreikk. "sozo"= parantuu, vapautuu, eheytyy, pelastuu ikuisuuteen)  (Room 10:13) 

---

Var är mitt hjärta?

Jag följer och läser nyheter om mord, dödsfall, olyckor, naturkatastrofer. Jag blir inte rörd. Jag åker och tittar på blodspår efter ett desperat självmordsförsök. Inte intresserad. Lidande överallt. Ingen empati eller sympati. Mitt hjärta är som en fryst kalkon. Är det inget som berör mitt hjärta längre? Inget som berör mitt inre? Jag reagerar likgiltigt gentemot andras behov och nödrop. Jag talar om Justus död som om det var en fotbollsmatch. Vad har hänt med mig?

Jag är ingen psykolog, men kan det vara så att jag har förträngt och isolerat alla dessa chockerande händelser i en lucka i mitt undermedvetande dit jag frivilligt inte vill kika in? Eller kan det vara så att jag har grubblat och tänkt över Justus död så mycket att upplevelser av förskräckelse har börjat kännas som varm soppa på en sommarkväll? Jag känner inte igen mig själv. Kanske detta också är en del av sorgeprocessen.

Ibland känner jag mig som en zombie. Hur i all världen kan jag vara utan att känna någonting överhuvudtaget? Varför är jag så likgiltig emot allt? Jag som troende kristen borde väl vara förstående och ta del av andras smärtan eller ens bli upplyft av miraklen som Gud gör i andra människor. Men nej, det berör inte mig ens det minsta.
- Hej Harri! Min kompis blev helad från hans ryggproblem, när vi bad för honom! Jesus helade också en kollega som hade cancertumör, när vi bad för honom!
- Wau! sa jag och låtsades vara intresserad, även fast jag var helt likgiltig gentemot det. Mycket mer var jag berörd av att Finland hade besegrat Sverige i ishockey.

Jag bad om hjälp från mina vänner i bönegruppen. Jag berättade om min försvarsmekanism och om min mur som omringade mitt hjärta. De lade händerna på mig och bad för mig i Jesu namn. Jag kände genast hur den Helige Ande hjälpte mig att få kontakt med den fruktansvärda Justus- längtan inom mig. Jag började gråta och ropa till Gud hur mycket jag saknade Justus!
Kanske mitt hjärta ändå finns där nånstans...

Den Helige Ande (grek. Parakletos) är, som namnet antyder, en Hjälpare, en Försvarare och en Tröstare. Han hjälper mig att komma ut ur zombielandet till bland människorna. Han tröstar mig i min stora sorg. Ingen fördömelse. Inte en enda nedtryckande tanke. Ingen skuld. Han försvarar mig, även fast jag fullständigt skiter i allt som empati-idealism eller mirakler har att göra med. Som om Han kände mig mycket bättre än vad jag själv gör.
Och trots allt detta, älskar Han mig.
- Wau, säger jag utan låtsas det minsta lilla! Jag beundrar Honom!



"Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd."(1 Kor 13:12) 


Jag känner Honom så lite. Bara en aning. Ändå tar Hans kärlek bort min rädsla och smälter bort isen i mitt hjärta. I Hans närvaro vågar mina känslor komma fram eftersom Han är vid min sida. Hemskt att tappa kontakten till sitt eget hjärta och leva utanför sitt eget "jag"- centrum. Men tack och lov finns den Helige Ande alltid där för att hjälpa när jag ber Jesus att hjälpa, oavsett vilket tillstånd jag befinner mig i. Han vill möta mitt hjärta! Och ja, det vill jag också!

Jesus sade: "Men den helige Ande ("Prakletos"= Försvarare, Hjälpare, Tröstare), som Fadern skall sända (på pingstdagen efter Jesu himmelsfärd) i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er ." (Joh 14:26)

"Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst!" (Grek. "Sozo"= helad, befriad, upprättad, frälst in i evigheten) (Rom 10:13)