(På svenska: skrolla ner)
Eräänä iltana ennen nukkumaanmenoa poikamme heittäytyivät sängyllemme pieneen iltarukoushetkeen - tapansa mukaan. Rento yhteinen rupatteluhetki Taivaan Iskän kanssa. Poikien vetäydyttyä omiin huoneisiinsa aloin nauramaan hillittömästi. Vesi valui silmistäni ja vatsalihaksiini sattui. Vaimoni seurasi vieressäni ihmetellen, oliko hänen miehensä viimeinenkin järjen valo sammunut. Naurukohtauksen aikana seurasin itseäni. Tuo ilo pulppusi syvältä sisimmästäni, hengestäni. Ihmettelin iloani, jolle ei ollut mitään erityistä syytä.
Kysyin Herralta: "Mitä tämä oli?" Vastaus tuli aivan välittömästi sisimpääni: "Isä iloitsee aina, kun perhe on paikalla!" Tajusin kokevani suurta iloa omasta perheestäni. Ymmärykseni ulkopuolella koin henkeni (sydämeni) saavan pienen kontaktin Taivaan Isän sydämen tunteisiin. Uskallan väittää, että Hän nautti suunnattomasti siitä, että Hänen lapsensa olivat kokoontuneet Hänen ympärilleen.
En usko, että Jumalan luodessa ihmistä Hän ajatteli uskontojen perustamista. Hän ajatteli perhettä. Jumala ei kutsu ihmistä krististyksi, muslimiksi, hinduksi tai buddhalaiseksi. Jumala on ikuinen Isä, joka haluaa kiihkeästi yhteyttä omiin lapsiinsa saadakseen pitää ikuisesti hauskaa perheensä kanssa.
Yhteys kadotettuun Isään on jo ratkaistu. Isä hoiti senkin. Hän tuli itse ihmiseksi Jeesuksessa. Antoi tappaa itsensä, vaikka olisi voinut yhdellä sanalla lopettaa koko draaman. Hän sovitti maailman itsensä kanssa!! Jeesus näytti, millainen todellinen Isämme on. Isä haluaa meidät ikuiseen, taivaalliseen perheeseensä. Vain sanomalla "kyllä" tuolle sanomalle, olemme perheessä. Ihan käsittämätöntä!
"Sillä Jumala oli Kristuksessa ja sovitti maailman itsensä kanssa eikä lukenut heille heidän rikkomuksiaan ja Hän uskoi meille sovituksen sanan!" (2 Kor 5:19)
Justuksen ei tarvitse enää uskoa taivaallisen perheen olemassaoloon. Hän näkee sen. Huikeaa on se, että Heprealaiskirjeen kirjoittajan mukaan jokainen, joka on tullut Jeesuksen luo, on jo tässä ajassa yhdistynyt osaksi taivaallista perhettä. "Jolla on Poika, sillä on elämä!" (kreikk. zoe, ikuinen ylösnousemuselämä) (1Joh 5:12) Maallinen ja taivaallinen perhe ovat jo nyt yksi perhe. Niinpä ihana maanpäällinen perheenikin on jo osa taivaallista perhettäni. Ja tuo perhe on valtava!
Kuin vahvistukseksi Heprelaiskirjeen kirjoittajan tekstiin saimme maistiaisen taivaallisen perheen todellisuudesta eräässä ylistyskokouksessa. Kokouksen jälkeen kaksi ihmistä tuli varovasti kertomaan minulle, kuinka he olivat kokeneet enkelien ja Justuksen jammailevan hengessä yhdessä kanssamme. Lisäksi läheinen ystävämme tuli saman "perhekokouksen" jälkeen kertomaan itkien, oikeastaan lähes huutaen, kuinka hän näki "hengessä" oman kuolleen isänsä, muutama vuosi sitten kuolleen vaimonsa ja JUSTUKSEN! Huh, huh!
"Te olette tulleet...lukemattomien enkelien, juhlajoukon, täydellisiksi tulleiden vanhurskaiden henkien luo! (Hepr 12: 22-23)
 |
| Kuva: Leila Savolainen |
Taivaallinen perheeni on totisesti totta. Taivas on totta. On vain ohut huntu taivaallisen ja maallisen välillä. Tuo huntu aukeaa silloin, kun kuolemme (= eroamme ruumiistamme). Jumala näköjään voi raottaa huntua silloin, kun Häntä huvittaa. Se on Hänen oikeutensa. Kuitenkin viimeinen ruumiissa oleva henkäyksemme on ensimmäinen henkäyksemme ikuisuudessa. Se on meidän taivaallinen syntymäpäivämme. Silloin saamme nähdä Kristuksessa kuolleet rakkaaamme, jotka "eivät ole mitään utuisia henkiolentoja vaan eläviä ihmisiä, tuttuja ja todellisia rakkaitamme" (Jaakko Haavio). Tuohon perheeseen haluan kuulua. Iloitsen suunnattomasti, kun perheeni on paikalla ja tiedän Isäni iloitsevan siitä vielä enemmän!
---
Min himmelska familj är sant!
En vanlig kväll innan läggdags slängde våra söner sig på våran säng för att ha en liten bönestund med familjen - precis som vi brukade. En lugn och avslappnad stund med våran Himmelske Far. När pojkarna hade dragit sig undan till sina egna rum började jag skratta helt okontrollerat. Tårarna rann och jag till och med fick ont i mina magmuskler. Min fru följde min skrattattack vid sidan om, och ja, undrar verkligen vad hon tänkte om mig då.
Under min märkliga skrattattack följde jag mig själv. Glädjen bubblade från insidan, från min ande. Jag var förvånad över glädjen, som egentligen inte ens hade någon orsak.
Jag frågade Herren om vad detta var. Svaret till denna fråga fick jag in i hjärtat omedelbart:
"Pappa gläder sig alltid, när familjen är på plats!"
Jag kände enorm glädje för min familj. Utanför mitt eget förstånd på något sätt i mitt hjärta upplevde jag en liten koppling till känslorna som min Far i Himmelen har. Jag vågar hävda att Han bara njöt enormt mycket av att Hans barn hade samlat just runt Honom.
Jag tror inte på att Gud tänkte grunda massa olika religioner medan Han skapade människan. Gud ser inte på oss människor som kristna, muslimer, hinduer eller buddhister. Gud är en evig Far som passionerat vill ha kontakt med sina egna barn för att sedan förevigt vara och ha kul med sin egen familj.
Kontakten till den försvunna Fadern är redan löst. Pappa fixade det också. Han blev själv till en människa i Jesus. Han lät sig korsfästas och dö i vårt ställe även om Han i vilket läge som helst skulle kunnat med ett enda ord avsluta hela dramat.
Han försonade världen med sig själv!!
Jesus visade hurdan våran verkliga Pappa är. Han vill ha oss in i Hans eviga, himmelska familj. Bara att säga "ja", så är vi i Hans familj. Helt otroligt. Helt oförståeligt!
"Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och Han har anförtrott åt oss försoningens ord!" (2 Kor 5:19)
Justus behöver inte längre tro på en himmelsk familj. Han ser det. Det otroliga är att enligt Hebreerbrevets författare är var och en som har kommit till Kristus, en del av den himmelske familjen - redan i denna tid!
"Den som har Sonen har livet" (grek, zoe = ett evigt uppståndelseliv) (1 joh 5:12)
Den jordiska och den himmelska familjen är nu en enda familj. Alltså min underbara jordiska familj är en del av min himmelska familj. Och den familjen är stor!
Som en bekräftelse till denna text fick vi smaka på en himmelsk verklighet under ett lovsångsmöte. Efter mötet kom ett par människor försiktigt till mig för att berätta om en syn. De berättade att de hade sett änglar och Justus jammande tillsammans med oss under lovsången. Sen kom en bekant vän till oss, gråtandes, nästan skrikandes, och berättade att han "i anden" hade sett hans döda pappa, samt hans döda fru (som hade dött några år innan) och JUSTUS! wow, wohhow!
"Ni har kommit till... änglar i mångtusental, till en högtidsskara, till andarna hos de rättfärdiga som nått fullkomningen!" (Hebr 12:22-23)
|
| Bild: Leila Savolainen |
Min himmelska familj är sannerligen sant. Himlen är sann och den finns på riktigt. Det är bara en tunn hinna mellan himlen och jorden. Den hinnan öppnas när vi dör (= separeras från kroppen). Det verkar som om att Gud kan öppna den där hinnan lite då och då när Han känner för det. Det har Han rätt till. Ändå är vårt sista andetag här på jorden vårt första andetag inne i evigheten. Det är våran himmelska födelsedag. Då får vi träffa alla våra kära som dött i Kristus.
"De är inga konstiga andevarelser utan riktiga levande människor, nära och kära, riktiga människor! (Jaakko Haavio)
I den familjen vill jag tillhöra. Jag gläder mig otroligt mycket när min egen familj är på plats och jag vet att min Far i himmelen gläder sig ännu mer!
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti