Terveisiä taivaasta: "Älä itke, äiti!" Hälsningar från himlen: Gråt inte, mamma!"

(på svenska, skrolla ner)

Äidin tuskan seuraaminen lapsen menetyksen johdosta on riipaisevaa. Kyynellaakso. Hirmuinen ikävä. Paljon kysymysmerkkejä. Äiti on aina äiti. Kuka ymmärtäisi äitiä, joka on menettänyt sisältään lähteneen, omassa olemuksessaan eläneen ihmislapsen?

Me kaikki olemme lapsia, mutta emme äitejä. Olemme olleet, eläneet ja liikkuneet äidissämme. Meitä on ruokittu ja pidetty ihmeellisellä tavalla suojassa äidissämme. Eräässä sarjakuvassa kaksoset keskustelivat äitinsä kohdussa:
-Uskotko äitiin tai kohdunjälkeiseen elämään?
-En, koska en näe häntä. Missä hän oikein on?
-Hän on koko ajan ympärillämme. Äidissähän me elämme! Kohdun tuolla puolen meitä odottaa uusi jännittävä elämä!

Paavali, uuden liiton salaisuuksien opettaja, sanoi epäjumalia palvelleille kreikkalaisille:
-Hänessä me elämme ja liikumme ja olemme, niinkuin myös muutamat teidän runoilijoistanne ovat sanoneet: "Sillä me olemme myös Hänen sukuansa!" (Apt 17:28)
Niinkuin äitimme eli, liikkui ja oli ympärillämme, niin ikuisuus elää, liikkuu ja on ympärillämme.

Uskommeko Häneen, joka onkin koko ajan ollut ympärillämme? Kreikankielinen alkuteksti ilmaisee  em. jakeen kaikissa aikamuodoissa, niinkuin esimerkiksi:
- Hänessä me elimme, olimme ja liikuimme!
- Hänessä me tulemme elämään, olemaan ja liikkumaan!

Silloinhan kaikki ihmiset ovat ikuisuudesta kotoisin. Me olimme Hänessä ennen syntymäämme! Sitten ihmisen ikuinen ja ajaton, Jumalalle sukua oleva henkiolemus asetettiin ihmiseen hedelmöityksessä, jossa hänen ensimmäinen jaksonsa maan päällä alkaa. Toinen maanpäällinen erä alkaa syntymisestä ja peli vihelletään poikki ruumiin toimintojen lakatessa. Ikuinen olemuksemme siirtyy takaisin ajattomuuteen. Tärkeintä tuolloin on, että sydämemme tietää, kuka meidät hakee sinne. Se, joka omistaa meidät, hakee myös meidät.

Äiti kantoi Justuksen ja Justus oli osa äitiä.  Symbioosi oli todellinen. Ensimmäinen ajanjakso päättyi eriytymiseen äidistä syntymän ja napanuoran katkeamisen kautta. Justuksen toinen eriytyminen äidistä tapahtui niin aikaisin. Kuoleman kautta äiti joutui suuren ja yhä jatkuvan kivun kautta luopumaan Justuksesta, mutta onneksi kuitenkin vain määrätyksi ajaksi. "Ehkäpä hän joutui sentähden eroamaan sinusta ajaksi (jakso, periodi), että saisit hänet takaisin iäksi."(Filemon 1:15) Äidin on vain odotettava saadakseen nähdä poikansa jälleen. Fyysinen side on katkennut, mutta ikävän ja rakkauden side kestää.

Taivaallinen Isämme näkee kaipauksemme ja Hän on kuin lohduttava äiti, jossa asuu myös koko feminiininen ihanuus. Hänelle voi puhua mistä asiasta tahansa. "Niinkuin äiti lohduttaa lastansa, niin Minä lohdutan teitä!" (Jes 66:13) Olemme Hänessä kuin lapsi äitinsä sylissä. Niinpä vaimoni itki Hänen näkymättömässä sylissään:
- Tiedän, että Justuksella on kaikki hyvin, mutta voisitko silti antaa jonkun merkin siitä?

Muutama tunti tuon huokauksen jälkeen menimme rukoilemaan ystäviemme kanssa. Tietämättä vaimoni rukousta eräs rakas ystävämme alkoi itkemään voimakkaasti rukoillessaan puolestamme. Ihmettelimme hieman tilannetta, mutta hän alkoi kertoa meille kaikille hämmästyneenä ja liikuttuneena:
- Rukoillessani puolestanne silmieni eteen avautui näky suuresta, hienosta holviovesta. Ovi avautui. Oven suussa seisoi Justus, joka sanoi:
-Älä itke äiti! Minulla on täällä niin hyvä olla!

"Kaiken lohdutuksen Jumala" (2Kor 1:3) osoitti, että Hänessä me elimme, elämme ja tulemme aina elämään! Justus elää nyt täyttä elämää, täydessä todellisuudessa.

Ja tämä tarina on tosi!

---

Hälsningar från himlen: " Gråt inte, mamma!"

Det är hjärtskärande att följa smärtan hos en mamma som har förlorat sitt barn. Fruktansvärd saknad. För många frågetecken. Mamma är ju alltid en mamma. Vem skulle kunna förstå en mamma, som har förlorat ett barn? Barnet som från början var en del av henne och levt i henne...


Vi är alla barn men vi är inte alla mammor. Vi har alla varit, levt och rört oss i vår mamma. Där har vi blivit matade och varit beskyddade på ett fantastiskt sätt. I en tecknad serie var det två tvillingar som diskuterade med varandra i mammas mage.
- Tror du på mamman eller på livet efter magen?
- Nej, för att jag inte ser henne. Var är hon liksom?
- Hon är hela tiden runtomkring oss. Vi lever ju i henne! På andra sidan är det ett spännande liv som väntar på oss!

Paulus, som undervisade hemligheter om det nya förbundet, sade till avgudadyrkande greker:  
- "Ty i Honom är det vi lever, rör oss och är till, så som även några av era egna skalder har sagt:  Vi är av hans släkt." (Apg 17:28)
På samma sätt som vår mamma levde, rörde sig och var till runtomkring oss, så är evigheten levande runtomkring oss.

Tror vi på Honom som hela tiden har varit runtomkring oss? På grekiska (grundspråket) betyder faktiskt det nyss nämnda bibelversen alla tidsformer alltså alla tempus:
- I Honom är det vi levde, rörde oss, och var till!
- I Honom är det vi kommer att leva och röra oss och kommer att vara till! 

I så fall är vi ju alla människor ifrån evigheten. Vi var alltså i Honom redan innan vi föddes! I så fall är ju människan evig och tidlös. Anden sätts in i människan i befruktningen, då hennes första period börjar på jorden. Den andra jordiska delen börjar från födelsen och sen blåser man av matchen när kroppens funktioner slutar att fungera. Vårt eviga väsen kommer då tillbaka till tidlösheten. Och då är det otroligt viktigt att i hjärtat veta vem det är som hämtar oss härifrån. För den som äger oss, också hämtar oss.

Mamma bar Justus och Justus var en del av mamma. Symbiosen var verklig. Den första tidsperioden avslutades med en separation från mamma då när navelsträngen klipptes. Justus andra separation från mamma kom tidigare än förväntat. Via döden blev mamma tvungen att med smärta separera från Justus igen, men tack och lov bara för en tid. "Kanske blev han skild från dig en tid, för att du skulle få honom tillbaka för alltid." (Filemon 1:15)
Mamma måste bara vänta tills hon får träffa sin älskade son igen. Det fysiska bandet är brutet, men saknadens och kärlekens band håller.

Våran himmelske Far ser vår saknad och Han är som en tröstande mamma. I Honom finns också den feminina skönheten. Till Honom kan vi prata om vad som helst.  
"Som en mor tröstar sin son, skall jag trösta er!" (Jes 66:13)
Vi är i Honom som ett barn i mammas famn. Så grät också min fru i Hans osynliga famn:
- Jag vet att Justus har det bra, men skulle du ändå kunna bevisa det på något sätt?

Några timmar efter den bönen åkte vi till några vänner för att ha en liten bönekväll. Utan att veta om min frus bön, började en nära vän gråta starkt medan hon bad för oss. Jag avvaktade och följde läget lite förvånat, men hon började ivrigt och rörd berätta för oss alla:
- Nu när jag bad för er öppnades en stor och vacker valvdörr framför mina ögon. Dörren öppnades. Vid dörren stod Justus som sade:
- Gråt inte mamma! Jag har det helt fantastiskt här!

"All trösts Gud" (2 kor 1:3) visade att det är i Honom vi levde, lever och alltid kommer att leva!
Justus lever nu, ett fullt liv, i en perfekt verklighet!

Och den här berättelsen är sann!