Justuksen uskonpuhdistuksen kolme teesiä - Justus trosreformation och dess tre teser

(På svenska - skrolla ner)

Kävelyllä vaimoni kanssa. Vaimoni rukoili kävellessämme hautausmaan ohitse: "Kiitos Jeesus, kun saimme olla Justuksen vanhempia!" Heti nuo sanat lausuttuaan tunsin liikutuksen valtaavan sieluni. Oli niin tavattoman suuri kunnia olla tuollaisen pojan isä.

Pelkällä olemassaolollaan Justus suoritti uskonpuhdistuksen minussa. Luther iski 95 teesiä Wittenbergin kirkon seinään uskonpuhdistukseksi hengellisistä kummallisuuksista. Justus ei ollut innokas kirjoittelija, mutta käytännön elämällään hän latoi väkevät teesit minulle uskonnollisen yrittämisen pakkopaidan harhoista.

Ensimmäiseksi Justus opetti sitä, että syvin identiteettini on olla Taivaan Isän poika ja lapsi! Oli niin suuri ilo katsella sitä, kuinka hän nautti lapsena olemisesta ja lapsioikeuksiensa käyttämisestä. Kaupassa käydessämme Justus nappasi sieltä sun täältä tavaraa ostoskärryymme. "Justus vain käyttää 100%:sti lapsioikeuttaan hyväkseen!" tuumasivat myös isoveljet nauraen.

Kuinka usein identiteettini on  määräytynytkään siitä, mitä teen tai mitä muut luulevat minun olevan. Human being vai human doing? Opettaja, pelle, saarnaaja vai jalkapalloilija? Justus oli niin kirkkaasti aito lapsi, aito poika! Isoveljetkin nimittivät häntä "pojaksi". Ei pienet pojat ole kiinnostuneita titteleistä, uskonnollisista vigilioista, seurakuntaviroista tai Taivaan Isän lepyttämisyrityksistä.  Jalkapallosta kylläkin! He ovat täynnä olemassaolon riemua! Heidän ei tarvitse yrittää miellyttää Isäänsä. He tietävät miellyttävänsä Isää pelkällä olemassaolollaan! Aikuisena meidän on tultava lapsen kaltaiseksi ja tajuttava tuo totuus, että Jeesuksen uhri on miellyttänyt Taivaan Isää niin, että pelkkä olemassaoloni saa Hänet nauramaan ilosta!


"Katsokaa, millaisen rakkauden Isä on meille antanut, että meitä kutsutaan Jumalan lapsiksi, joita me olemmekin. "(1 Joh 3:1)

Isä Pojalleen: "Sinä olet Minun rakas poikani; sinuun olen Minä mielistynyt!" (Mark 1:11)

Toiseksi Justus opetti, kuinka kommunikoida Jumalan kanssa.  Jo pienenä Justus riisui fariseus-isänsä uskonnolliset kaavat iltarukouksissaan. Kun Justuksen vuoro tuli rukoilla, hän otti tilanteesta kaiken irti. Hän tiesi, että sai nyt Jeesuksen (ja koko muun perheen) täysin jakamattoman huomion. Rukoillessaan pieni poika lähti vapaasti vaeltelemaan oman rukousvuoronsa aikana ja leikkimään pikkuautoilla. Muut kuuntelivat ja odottivat, kun hän koko ajan rupatteli jotakin Jumalalle: "Jeesus, aja sinä tätä leikkiautoa. Minun pyllyä kutittaa!"

Justus tunsi Isän. Justukselle Kaikkivaltias Jumala oli Taivaan Iskä. Hän oli jo tullut Isän luokse Jeesuksen kautta. Eräässä nuorten kokouksessa ihmisiä pyydettiin eteen alttarille antamaan elämänsä Jeesukselle. Olin paikalla seuraamassa, kun kaikki muut nuoret menivät alttarille paitsi Justus ja eräs tyttö. Olin vähän huolissani. Menin varovasti Justuksen luokse sanoen: "Etkö sinäkin haluaisi mennä esirukoukseen?" Justus vastasi: "Iskä! Tämä asia on jo ajat sitten ratkaistu!"

"Mutta tämä on iankaikkinen elämä, että he tuntevat sinut, joka yksin olet totinen Jumala." (Joh 17:3)

Kolmanneksi Justus oli ihana esimerkki anteeksiantamisesta. Kun minä loukkaannun vaimolleni jostakin, niin mökötykseni kestää keskimäärin kolme päivää. Olen esimerkki jääräpäisestä pässinpäämäisyydestä ja anteeksiantamattomuudesta. Joskus suutuin Justukselle turhaan ja loukkasin sanallisesti omaa rakasta poikaani. Minulla oli todella paha olo käyttäytymiseni jälkeen. Olin irvikuva rakastavasta isästä. Seuraavana aamuna menin poikani luo ja pyysin anteeksi. Justus oli jo unohtanut asian. Hän oli antanut anteeksi ennenkuin olin edes ehtinyt pyytää anteeksiantoa. Mikä poika! Mikä uskonpuhdistaja!
 

---

Justus trosreformation och dess tre teser 

Jag var ute på promenad med min fru. Hon bad ut medan vi promenerade förbi en kyrkogård: "Tack Jesus att vi fick privilegiet att vara Justus föräldrar!" Så fort hon hade uttalat dessa ord kände jag mig berörd i min själ. Det var verkligen en ära att få vara förälder till en sådan grabb som Justus! 

Bara med Justus existens lyckades han göra en trosreformation i mig. Luther spikade fast 95 teser på Witterbergs kyrkans vägg mot dåtidens andliga märkligheter och missförståelser. Justus var inte en ivrig skribent eller författare, men med hans enkla vardagliga liv skrev han ändå teser - mot alla måsten och försök när det gäller livet med Gud.

Det första Justus lärde mig var att mitt djupaste identitet är att vara son till min Himmelske Far! Det var så stor glädje att bara titta på honom när han njöt av livet som barn och hur han använde sina rättigheter av att vara en son. När vi var och handlade mat samlade han med sig lite olika grejer och stoppade dem i kundvagnen. "Justus bara utnyttjar sina rättigheter som barn till 100%" tänkte hans storebröder i skratt och glädje.

Jag undrar bara hur många gånger min identitet bestämts av vad jag gör eller vad andra tror att jag är. Human being eller human doing? Lärare, clown, predikant eller fotbollsproffs? Justus var ett solklart barn! En äkta son! Även hans storebröder kallade honom för "pojke" (som också betyder "son" på finska). Inte är småpojkar intresserade av titlar, religiösa ritualer, församlingstjänster eller att vilja behaga Gud med några hopplösa försök. Men fotboll är de intresserade av! De är fulla av glädje bara av att få existera och leva i nuet! De behöver inte försöka behaga sin Gud. De vet att de behagar sin Far och sin Gud bara med sin existens! Som vuxna behöver vi bli som barn igen och inse detta faktum och denna sanning, att Jesu offer behagade Fadern så mycket att bara min existens får Honom att skratta av glädje och att bara min existens räcker för att behaga Honom!


"Se, vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn, och det är vi också!"            (1 Joh 3:1)

Far till sin Son: "Du är min Son, den Älskade. I dig har jag min glädje!"
(Mark 1:11)


För det andra lärde Justus mig hur man ska kommunicera med Gud. Redan när Justus var en liten pojke lyckades han rensa bort mina "farisérutiner" med hans enkla kvällsböner.  När det var Justus tur att be, tog han verkligen tillfället i akt. Han visste att nu skulle han få Jesu (och resten av familjens) fullständiga uppmärksamhet. Under tiden han bad, började han vandra fritt runt i rummet och började leka med små lekbilar. Resten av familjen lyssnade och väntade respektfullt medan han hela tiden snackade nånting med Gud: "Jesus, kör du denna lekbil, så tar jag denna bil. Det kliar i rumpan...!"

Justus kände sin Far. För Justus var den allsmäktiga Guden en Himmelsk Far. Han hade redan kommit till Fadern via Jesus. En gång på ett ungdomsmöte fick alla som ville komma fram och ge sina liv till Jesus. Jag var där och såg att alla ungdomar gå fram förutom Justus och en annan tjej. Helt ärligt var jag faktiskt lite orolig. Försiktigt gick jag fram till Justus och frågade: "Skulle inte du också vilja gå fram och ta emot lite förbön?" Justus svarade: "Pappa! Det här har jag beslutat redan för länge sedan!"


"Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus" (Joh 17:3)


För det tredje var Justus ett underbart exempel på att förlåta. När jag blir besviken eller ledsen på min fru så kan det ta tre dagar att jag bara surar mig. Jag är ett exempel på oförlåtelse. Det var nån gång som jag blev arg på Justus helt i onödan och jag skadade och kränkte min egen kära son på något sätt. Jag mådde själv otroligt dåligt efter mitt uppförande. Total felaktig bild av en älskande pappa. Nästa morgon gick jag direkt till min son och sa förlåt. Justus hade då redan glömt bort vad saken handlade om. Han hade förlåtit mig innan ens jag hann säga förlåt!
Vilken reformator!
Vilken son jag har!