Vuosi Justuksen kotiinmenosta. Ett år har gått sedan Justus gick hem.

(På svenska: Skrolla ner)

On vuosi Justuksen kotiinmenosta. Joulun ahdistavat tapahtumat ovat läsnä koko ajan. Kaikki romahti. Rakas poikani poistui niin yht`äkkiä. Tämä oli liikaa pienelle ihmiselle. Olin ja olen edelleenkin avuton kuin pikkuinen, eksynyt poika. Vapisin kuin kadonnut lammas.

Kaikki muuttui epätodelliseksi. Koin putoavani kuiluun, josta ei ole enää koskaan ulospääsyä. Shokin verho suojasi psyykettä, mutta esti minua näkemästä suuren salatun taakse. Kauhukuvat ja pelko kouraisevat ajoittain. Masennus ja ahdistus kalvavat vieläkin, mutta aivan kuin avaimen reiästä pystyn nyt näkemään, että putosin aivan käsittämättömään turvaverkkoon. Niinkuin paimen ottaa pelokkaan, eksyneen lampaansa syliinsä, on minutkin otettu tietämättäni suureen syleilyyn.

Ensimmäiset yöt onnettomuuden jälkeen nukuimme pikkuveljeni perheen ja oman perheeni kanssa isäni ja äitini kodin lattialla lähes käsi kädessä. Emme pystyneet kukaan menemään omiin asuntoihimme. Vapisimme, pelkäsimme. Halusimme olla toisiamme niin lähellä kuin mahdollista. Emme pystyneet syömään, nukkumaan emmekä edes itkemään. Kylmä koko ajan. Ruumis krampissa. Pikkusiskoni hieroi selkääni, että voisin edes vähän rentoutua. Molemmat poikani yrittivät käsittää tilannetta. Vanhempani huolehtivat kaikesta: majoituksesta, yöpymisistä, muonituksesta, saunan lämmittämisestä.
Olimme pudonneet perheemme ja sukumme turvaverkkoon.

Valtava määrä osanottoa. Tekstiviestejä. Facebook-viestejä. Vanhat uskolliset ystävät eri puolelta Suomea ajoivat surkeassa kelissä satoja kilometrejä vain tullakseen lohduttamaan. Nilsiän kirkossa ylimääräinen ilta surutapahtuman johdosta. Kirkko täyttyy sadoista osanottajista. He tulivat jakamaan tuskamme. Todella jakamaan. He itkivät kanssamme.
Olimme pudonneet ystäviemme turvaverkkoon.

Tulimme tyhjään kotiimme Ruotsiin. Emme pystyneet mihinkään. Unohdimme laittaa ruokaa. Ovellemme ilmestyi monta kertaa lämmin ruoka sylissään olevia ystäviämme. He olivat hiljaa, rukoilivat puolestamme ja toivat lohdutusta.
Olimme pudonneet ihmismuotoisten enkelien turvaverkkoon.

Tuntemattomat ihmiset tulivat halaamaan kuullessaan, mitä oli tapahtunut. Hekin itkivät. Istuin saunassa apaattisena uimahallissa kurdivanhuksen ja syyrialaisen miehen kanssa. Kerroin Justuksesta. He alkoivat sydämestään suremaan kanssani ja lohduttivat. Hämmästyksekseni taakkani keveni hetkeksi.
Olin pudonnut inhimillisyyden turvaverkkoon.

Sairaslomalla työtoverini houkutteli minut pois neljän seinän sisältä. Halusi kuunnella ja auttaa minua elävien kirjoihin. Esimieheni teki kaikkensa, että saisin apua ja lohdutusta. Työtoverini järjestelivät työt niin, ettei minun tarvitse huolehtia mistään.
Olin pudonnut työyhteisöni turvaverkkoon.

Mustarastaat seurasivat minua metsässä. Ihan kuin ne olisivat halunneet sanoa minulle jotakin. Katselin niiden kauneutta. Ne jotenkin lohduttivat minua. Kova tuuli kiehtoi minua. Se on niin vapaa. Niin on nyt Justuskin! Kävelin tuulessa ja tyynessä. Satoja kilometrejä vaimoni kanssa metsässä, meren rannalla, hautausmailla itkien, nauraen, rupatellen ja hiljaa ollen. Katselin tähtiä, kuuntelin hiljaisuutta.
Olin pudonnut luomakunnan turvaverkkoon.

Mutta missä minä olen? Kuka minä olen? Missä on minuuteni pohja? Kauhun ajatuksia. Liuin mieleni tasolta sydämeeni. Huomaan, että sekavat ajatukseni eivät ole minä. Ne ovat minun. Sydämeni olen minä. Persoonani pohja, henki, sydän ja usko.  Tuohon paikkaan muutti Jeesus asumaan vastaanotettuani Hänet. Siellä kuiluni ja pelkoni pohjalla ovat iankaikkiset käsivarret.  Olen vain pieni poika, mutta Hän on siellä. Putosin suoraan mieleni ja sieluni sekavuudesta Jumalan syliin persoonani pohjalle -
Pyhän Hengen suojaverkkoon.

"Sinun turvasi on ikiaikojen Jumala, sinua kannattavat iankaikkiset käsivarret." (5 Moos 33:27)


Tuhlaajapoika tietää, missä koti on, mutta vapiseva lammas ei omassa paniikissaan tiedä mistään mitään. Siksi Paimenen on itse etsittävä lampaansa ja "löydettyään lampaansa Hän panee sen hartioillensa iloiten." (Luuk 15:5)

Olen kiitollinen Suuren Paimeneni hartioista ja Hänen käsittämättömästä suojaverkosta. Tarvitsen ja kaipaan sitä jälleen!

                                            Hyvää joulua, arvoisat blogini lukijat!

 Kuva: Justus Savolainen

____

Ett år har gått sedan Justus gick hem.

Nu har det gått exakt ett år sen Justus lämnade oss och gick hem till Herren. Julens ångestfyllda händelser är dock närvarande hela tiden. Min kära son gick bort så plötsligt. Detta var alldeles för mycket för en liten människa som mig. Jag var och är fortfarande hjälplös som ett litet och vilset barn. Jag skakade som ett försvunnet får.

Allt förändrades och blev overkligt. Det kändes som om att jag befann mig i en grop där det inte fanns någon utgång. Skräckbilder och rädsla fyller mig ibland. Ångest och depression finns där fortfarande, men i allt detta och under året har jag märkt att jag har fallit i ett obegripligt tröstande skyddsnät. Så som en herde tar en upp ett ensamt och vilset får, är också jag tagen upp i en stor famn utan att jag själv har vetat om det.

De första nätterna efter olyckan sov min familj och min lillebrors familj på mina föräldrars vardagsrumsgolv nästan hand i hand. Ingen av oss varken ville eller kunde sova i sitt eget hus eller i sitt eget rum. Vi skakades och vi var rädda. Vi ville vara så nära varandra som möjligt. Vi kunde inte äta eller sova och ibland inte ens gråta. Det var kallt hela tiden. Kroppen i kramp. Min lillasyster behövde massera min rygg för att jag ens kunna slappna av lite. Båda mina söner försökte begripa läget. Mina föräldrar tog hand om allt; boendet, maten, bastuns uppvärmning...
Vi hade fallit in i familjens och släktens skyddsnät. 

Enorm mängd medlidande. Massor av SMS. Massor av Facebook- meddelanden. Gamla trogna vänner från olika håll körde hundratals kilometer i dåligt väder bara för att kunna komma och trösta oss. En extra minnesstund i Nilsiäs kyrka dit hundratals människor kom för att dela vår smärta. Sannerligen dela. De grät med oss...
Vi hade fallit in i våra vänners skyddsnät. 

Vi kom in i vårt tomma hem i Sverige. Vi förmådde ingenting. Vi glömde att laga mat. Väldigt många gånger kom det vänner till dörren som hade varm mat med sig. De var tysta, de bad för oss och tröstade oss.
Vi hade fallit in i människa-formade änglars skyddsnät. 

Okända människor kom och kramade oss när de hade fått veta allt som hade hänt. De grät också. Jag satt i bastun med en äldre kurd och en syrian. Jag berättade om Justus. De började också sörja från sitt hjärta för min skull och de tröstade mig. Till min egen förvåning kändes allt så mycket lättare för en stund.
Jag hade fallit in i mänsklighetens skyddsnät. 

När jag var sjukskriven från arbetet var det min kollega som fick mig att komma ut från mina fyra väggar. Hon ville lyssna på mig och hjälpa mig att komma tillbaka till livet. Min chef gjorde allt för att jag skulle få hjälp och tröst. Mina arbetskamrater löste arbetet så att jag inte behövde ta hand om någonting.
Jag hade fallit in i arbetsplatsens skyddsnät. 

Koltrasten följde mig i skogen. Som om de ville säga någonting till mig. Jag såg på dem, såg hur vackra de var. På något sätt tröstade de mig. Vinden blåste runtomkring mig. Den som är så fri. Och så är Justus! Jag vandrade både i lugnet och i stormen. Hundratals kilometer har jag och min fru vandrat i skogen, på stranden och på kyrkogårdar. Vi har gråtit, skrattat, pratat och varit tysta. Jag såg på stjärnorna och lyssnade på tystnaden.
Jag hade fallit in i skapelsens skyddsnät. 

Men var är jag? Vem är jag egentligen? Vart ligger min grund? Hemska tankar. Jag gled ner från sinnets nivå in i hjärtats nivå. Jag insåg att alla dessa förvirrande tankar är inte jag. De är dock mina men de är inte jag. Det är hjärtat som definierar mig. Jag som person, min grund; anden, hjärtat och tron. Till den platsen flyttade Jesus in i när jag tog emot Honom. Där i botten av min rädslas grop finns eviga armar som plockar upp mig. Jag är bara en liten pojke, men Han finns där.
Jag föll ner från sinnets förvirring in i Guds famn, till mitt hjärtats grund och botten -
Jag föll in i den Helige Andens skyddsnät. 


"En tillflykt är Han, urtidens Gud och när nere råder Hans eviga armar." (5 Mos 33:27)


Den förlorade sonen vet var hemmet är, men ett skakande får som är i panik vet ingenting om nånting. Därför behöver Herden själv leta efter sina får "och när Han har funnit det, blir Han glad och lägger det på Sina axlar." (Luk 15:5)

Jag är enormt tacksam för min Herdes axlar och Hans oförståeliga skyddsnät. Jag behöver det varje dag och längtar efter det mer och mer!

        God jul, kära läsare!

 Bild: Justus Savolainen

"Justus-rakkaani! Päästän sinut irti! Olet vapaa lähtemään!" - "Min kära Justus! Jag släpper taget, du är fri att gå!"

(På svenska: Skrolla ner)

Voi, mikä kauhea olo vieläkin, kun muistelen tilannetta ruumishuoneella Justuksen ruumiin ympärillä. Vieläkin tuntuu, että sydämeni ei kestä tuota. Rukoilimme ja rukoilimme, että Justus heräisi. Lopulta emme jaksaneet enää. Meidän oli päästettävä irti. 

Muistelin laulua, jota kuuntelin vuosia sitten ajatellen silloin omia ongelmiani. Nielaisin yhtäkkiä kunnioituksesta ikuisuutta kohtaan. Liikutuin, koska sydämeeni tuli yllättäen ajatus siltä, että verhojen takana Justuksellekin laulettiin laulun sanoin:

"Irti päästä, olet vapaa lähtemään! Anna suuren Tuulen puhaltaa. Irti päästä, olet vapaa elämään, vapaa palvelemaan Jumalaa!" (Pekka Simojoki: "Olet vapaa!")

Justus on vapaa elämään. Tämä oli hänen taivaallinen syntymäpäivänsä. Aivan varmasti monet asiat vetivät Justusta takaisin tänne maan päälle. Huutomme, itkumme, tuskamme, epätoivomme, järkytyksemme, rakkautemme, rukouksemme, hirvittävä ikävämme. Uskon, että hän ajattomuudesta käsin näki poisottonsa toteuttavan Jumalan ikuista kokonaissuunnitelma: Ihmiset alkavat ajattelemaan ikuisuutta. Jokainen, joka kuulee Justuksesta, kuulee myös Jeesuksesta! Kyllä hän olisi muuten tullut takaisin. Sen verran hyvin tunnen poikani! Taivaan ihanuuden vetovoimakin on varmaan ollut voimakas.

Meidän oli joka tapauksessa päästettävä irti. Justuksen oli päästettävä irti. Jeesus sanoi:

"Tuuli puhaltaa, missä tahtoo, ja sinä kuulet sen huminan, mutta et tiedä, mistä se tulee ja minne se menee; niin on jokaisen, joka on Hengestä syntynyt."(Joh 3:8)

Poikani meni nyt sinne, minne hän Todellisen Isänsä kanssa tahtoi.  Mutta silti huusin Jumalalle: "Sinä olet Justuksen Isä, mutta niin olen minäkin!! Minua eivät moosekset, nooat ja taivaan vanhat harput kiinnosta!!  Kaipaan Justusta!" Ja puhkesin taas lohduttomaan itkuun...

Justuksen muistotilaisuudessa 18.1.2014 sain ihmeellisen lohduttavan viestin eräältä ihmiseltä:

"Viimeisen vuoden ajan (2013) olen joka päivä kantanut teidän perhettä Isän syliin. Mulla on ollut sellainen olo, että teidän puolesta pitää rukoilla. Olen nähnyt useasti unen, jossa valkoinen perhonen lentää siniselle taivaalle. Ja olen herännyt aamuyöllä siihen, että rukoilen. Teitä kannetaan edelleen. Toivon, että saatte kaiken sen tuen ja avun, mitä tarvitsette selviämiseen. Minä jatkan rukousta."

"Samoin myös Henki auttaa meidän heikkouttamme. Sillä me emme tiedä, mitä meidän pitää rukoileman, niinkuin rukoilla tulisi, mutta Henki itse rukoilee puolestamme sanomattomilla huokauksilla." (Room 8:26) 

Ihana valkoinen perhonen, Jeesuksessa täysin puhdas  ja vapaa Justus-poikani on lentänyt taivaaseen! Pyhä Henki tiesi tämän kaiken laittamalla lapsiaan rukoilemaan puolestamme jo vuoden ennen onnettomuutta. Mutta mikä olikaan rukousvastaus? Ehkä se, että selviäisimme tästä kauheasta tragediasta ja ymmärtäisimme ikuisuutta. En tiedä. Emme ole vielä selvinneet. Tai ehkä se, että pystyisimme päästämään irti, kun Tuuli puhaltaa!

"Justus-rakkaani! Päästän sinut irti. Olet vapaa lähtemään!

Mutta minulla on ikävä sinua ja odotan niin paljon näkeväni ihanat kasvosi jälleen!"

___

Kära Justus! Jag släpper taget, du är fri att gå!  

Åh, vilken otroligt fruktansvärd känsla fortfarande, när jag tänker mig tillbaka till bårhuset och när vi var runt Justus kropp. Det känns fortfarande att mitt hjärta inte klarar av det. Vi bad och bad att Justus skulle vakna. Till slut orkade vi inte mer. Vi var tvungna att släppa taget.  

Jag kom att tänka på en låt som jag för flera år sedan brukade lyssna på när jag själv gick genom svåra stunder. Plötsligt svalde jag av respekt för evigheten. Jag blev rörd, eftersom jag fick en så överraskande tanke i mitt hjärta - denna sång sjöngs också till Justus! Låttexten går så här:

"Släpp taget, du är fri att gå! Låt den stora Vinden blåsa fritt! Släpp taget, du är fri att leva, fri att tjäna Gud!" (direkt översatt från en låt av Pekka Simojoki)

Justus är fri att leva. Detta var hans himmelska födelsedag. Helt säkert var det många saker som drog Justus att vilja komma tillbaka hit till jorden. Vår saknad, vår chock, vår kärlek, våra böner, vårt rop, vår gråt, vår ångest, vår hopplöshet...
Jag tror på att han fick se en glimt av Guds helhetsplan och vad som skulle ske här på jorden ifall han stannade i himlen; Människorna börjar tänka på evigheten! Var och en, som hör om Justus, hör också om Jesus!
Annars skulle han säkert kommit tillbaka. Det vet jag, jag känner min son!
Dragningskraften av himmelens härlighet var säkert också stark! 

Vi behövde släppa taget i vilket fall som helst. Justus behövde släppa taget. Jesus sade:

"Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som är född av Anden." (Joh 3:8)

Min son gick nu dit han ville gå med sin Verkliga Pappa. Men ändå skrek jag till Gud: "Du är Justus Pappa, men det är jag också!! Jag är inte intresserad av mose eller noa!! Jag saknar Justus!"
Och än en gång brast jag ut i otröstlig gråt...

Under Justus minnesceremonin, 18.01.2014, fick jag ett enormt tröstande meddelande från en person:

"Under det senaste året (2013) har jag bett för din familj och burit din familj in i Faders famn. Jag har haft en märklig känsla av att jag verkligen behöver be för er. Flera gånger har jag drömt om en vit fjäril som flyger iväg genom den blåa himlen. Och då har jag alltid vaknat av att jag ber för er.
Jag hoppas att ni får all den tröst och hjälp ni behöver för att klara av detta. Ni är burna fortfarande. Jag fortsätter att be."


"Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Ty vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv ber för oss med suckar utan ord." (Rom 8:26) 

En underbar vit fjäril. I och genom Jesus är Justus helt ren och helt fri och har nu flugit upp till himlen! Den Helige Ande visste allt detta och Han sade till Sina barn att börja be för oss redan ett år innan olyckan.
Men vad var bönesvaret? Kanske det att vi skulle ta oss genom denna tragedi och att vi skulle få en förståelse över evigheten? Jag vet inte. Än så länge känns det som om att jag inte har klarat av detta. Eller kanske det att vi skulle kunna släppa taget när Vinden blåser?

"Min kära Justus, jag släpper taget. Du är fri att gå!

Jag saknar dig otroligt mycket och jag kan inte vänta till den dagen jag får se ditt underbara ansikte igen! 

Tanssia häissä ja ruumishuoneella! - Dans på bröllopet, dans i bårhuset!"

 (på svenska: Skrolla ner)

Jompin ja Theresen häät elokuussa 2013 loppuivat häävalssiin. Justukselle ei kuitenkaan valssit riittäneet. Poika laittoi sellaisen tanssivaihteen päälle, että hääväen leuat loksahtivat. Valtava ilo rakkaan isoveljen naimisiinmenosta sai virtaa pikkuveljen jalkoihin. Jomppi liittyi riemuitsevan veljensä kanssa yhteiseen hassuun veljestanssiin, joka sai poikieni ympärille kerääntyneen joukon taputtamaan tahdissa ja nauramaan vedet silmissä. Ihan kuin Justus siunasi veljensä avioliiton omalla hulluttelutanssi-kaavallaan! Ihailin poikieni veljesrakkautta.

Justuksella oli ilmiömäinen kyky saada ilmapiiri rennoksi ja iloiseksi. Justuksen tekemä musiikki ja omat shuffle-tanssiaskelviritelmät karkoittivat raskauden tunteen kauaksi. Masennuksen hengellä itsellään oli varmaan tosi nihkeä fiilis Justuksen läsnäollessa. Sain maistaa niin monta kertaa, kuinka Justuksen hassuttelutanssit torjuivat alaspainavia voimia voimallisella tavalla. Minkä ihmeellisen lahjan olinkaan saanut kotiini!


Onnettomuuden jälkeen vietimme kaksi päivää ruumishuoneella. Justus makasi elottomana, mutta niin kauniina. Itkimme ja rukoilimme. Pyysimme Jeesusta herättämään Justuksen. Puhuimme ja huusimme Justukselle ja näkymättömään Jeesuksen nimessä. Lopulta emme jaksaneet enää. Täysin uupuneina, sydän revittynä päästimme Justuksen menemään. En ole eläessäni itkenyt niin syvältä. Ihan kuin joku osa minusta lähti Justuksen mukana ikuisuuteen.

Huoneeseen tuli hiljaisuus. Itku loppui, rauha tuli. "Mitäpä luulette Justuksen haluavan meidän nyt tekevän? kysyin muilta. "Tanssia!" vastasivat kaikki yksimielisesti. Ja niin me raskain sydämin ja silmät itkusta turvoksissa aloimme tanssia Justuksen ruumiin ympärillä - Justuksen käsittämättömän ihanalle muistolle!

Ruumishuonetanssi! Ei tässä ole mitään järkeä! Ei niin, mutta "usko on luja luottamus siihen, mitä toivotaan, ojentautuminen sen mukaan mikä ei näy." (Hepr 11:1) Ei ole muuta vaihtoehtoa kuin toivoa ja uskoa. Muuten luhistun tähän paikkaan enkä kykene enää koskaan nousemaan. Rauha kuitenkin todisti: "Viimeistä sanaa ei ole sanottu!"

Puoli vuotta tuon tapahtuman jälkeen eräs Justuksen tuntenut nuori nainen lähetti tekstiviestin Ruotsista minulle rohkaisuksi. Saatuaan tiedon onnettomuudesta hän oli alkujärkyttymisen jälkeen alkanut rukoilla. Hänellä ei ollut mitään tietoa, mitä ja miten kaikki oli tapahtunut. Näky oli saatu samaan aikaan Ruotsissa, kun me olimme ruumishuoneella Kuopiossa. Rukouksessa ollessaan hän näki sisäisen kuvan ruumishuoneesta, jossa Jumalan voima liikkui Justuksen kuolleessa ruumiissa. Näyssä Jeesus itse keskusteli omasta ruumiistaan poissa olevan Justuksen kanssa sanoen: "Justus! Juuri tällä hetkellä sinun puolestasi rukoillaan todella paljon. Minulla on valta palauttaa sinut takaisin maan päälle, jos haluat!"

Ja Jeesus tuli heidän tykönsä ja puhui heille ja sanoi: "Minulle on annettu kaikki valta taivaassa ja maan päällä. (Matt 28:18)

Näyssä Justus katseli alaspäin. Valinnan tekeminen oli ilmeisesti todella vaikeaa. Kaikki maanpäälliset rakkaat alhaalla rukoilemassa. Tutut ja tuntemattomat. Justus katsoo Jeesusta suuri onni ja kirkkaus kasvoillaan: "Minä seuraan sinua Jeesus!" Näyssä nainen näki vielä, kun Jeesus ja Justus ottivat kädestä kiinni toisistaan ja katosivat kirkkauteen.

Taivaan on oltava jotakin käsittämättömän hienoa! Sen on oltava todellinen kotimme, koska vetovoima sinne on noin voimallista. Justus sanoi minulle, että hän ei halua vielä taivaaseen, koska täällä maan päällä on niin paljon vielä nuuskittavaa. Justus rakasti niin paljon elämää. Ehkä tuon rakkauden takia elämää kohtaan hän saa nyt todella syleillä elämää ja elämän Antajaa! Mikäli Justus todella sai valita, niin hän teki varmasti hyvän valinnan. Luotan poikaani.

Mutta Justus on poissa! Häätanssi oli myös jäähyväistanssi. Isoveljen ikävä rakasta veljeään kohtaan on tuskaisaa. Ihanat muistot Justuksesta tuovat pohjattoman kaipuun. Jomppi purkaa sydäntään laulussaan "I miss my brother". Laulu kertoo riipaisevasta Justus- ja taivasikävästä ja siitä, kuinka Justus tanssii ja nauraa taivaassa juuri nyt.

 Kuuntele laulu klikkaamalla linkkiä:

Jomppi - I Miss My Brother

Tanssit eivät lopu tämän ajan häihin tai ruumishuoneisiin. Välillä minäkin tahtoisin jo tanssimaan kotiin Justuksen luokse.

"Mutta me olemme turvallisella mielellä ja haluaisimme mielummin muuttaa pois ruumiista ja päästä kotiin Herran tykö." (2 Kor 5:8)

___

Dans på bröllopet och dans i bårhuset

Jomppis och Therese bröllop i augusti år 2013 avslutades med bröllopsvals. För Justus räckte ändå inte bara vals. Grabben började dansa på ett sätt som fick gästerna att bli förvånade och häpnade. Enorm glädje av kära broderns bröllop fick lillebrors fötter en helt ny nivå av energi. Jomppi joinade sin jublande lillebror till den roliga, gemensamma broderdansen, som i sin tur fick en stor skara folk runtomkring sig för att klappa i takt och skratta med tårarna i ögat.
Som om Justus välsignade sin egen brors äktenskap på ett helt unikt sätt! Jag förundrades över deras kärlek till varandra som bröder.

Justus hade en fenomenal gåva att lätta upp stämningen. Musiken som Justus hade skapat och hans egna shuffle-dans-varianter fick depressionen att försvinna långt bort från mig. Depressionens ande hade säkert det väldigt tråkigt i Justus närvaro. Jag fick smaka på det så många gånger! Hur Justus danser mottstod de nedkränkande tankarna på ett kraftfullt sätt! Vilken underbar gåva hade jag fått, Justus!

 Efter olyckan spenderade vi två dagar i bårhuset. Justus låg livlös men så otroligt vacker. Vi grät och vi bad. Vi bad till Jesus att Han skulle väcka upp honom. Vi pratade och ropade till Justus och till det osynliga i Jesu namn. Till slut orkade vi inte mer. Helt utmattade, krossade i våra hjärtan, lät vi Justus gå. Vi släppte taget.
Jag har aldrig någonsing i mitt liv gråtit så djupt som då. Som om en del av mig gick till evigheten med Justus. 

En tystnad uppkom i rummet. Gråtet upphörde, friden kom.
"Vad tror ni att Justus skulle vilja att vi gjorde just nu?" frågade jag alla andra.
"Dansa!" svarade alla.
Med tunga hjärtan och ögonen svullna av alla tårar började vi dansa runt Justus kropp - till det otroligt underbara minnet av Justus!

Bårhusdans! Det är ju helt dumt, helt vettlöst!
Ja, det är det, men "tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser." (Hebr 11:1) Vi hade inget val än att tro och hoppas. Annars skulle jag kollapsa på denna plats och aldrig mer ha förmågan att stå upp igen. Friden inom mig ändå bekräftade: "Sista ordet har ännu inte blivit sagd!"

Ett halvt år efter olyckan fick jag ett uppmuntrande SMS från en ung kvinna som kände Justus. När hon hade fått höra nyheterna om olyckan hade hon genast börjat be. Hon hade ingen information om vad eller hur allt hade hänt. Hon hade sett en syn där hemma i Sverige, medan vi befann oss i bårhuset i Kuopio, samtidigt. I bön fick hon se en bild på bårhuset där Guds kraft rörde sig i Justus döda kropp. I synen samtalade Jesus själv med Justus som var utanför sin egen kropp:
"Justus! just nu är det väldigt många som ber för dig. Jag har makten att låta dig komma tillbaka till jorden, om du vill det!"

Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: "Jag har fått all makt i himlen och på jorden. (Matt 28:18)

I synen tittade Justus neråt. Uppenbarligen var valet väldigt svårt. Alla nära och kära på jorden ber. De bekanta och de obekanta. Justus tittade på Jesus med stor lycka:
"Jag följer dig Jesus!"
I synen såg kvinnan också när Jesus och Justus tog varandra i handen och försvann in i ljuset. 

Himlen måste vara någonting ofattbart fantastiskt! Det måste vara vårt egentliga hem, eftersom dragningskraften dit är så stark. Justus sade till mig förut att han inte vill till himlen än eftersom det är så mycket grejer här på jorden som han vill ta reda på först. Justus älskade livet så mycket. Kanske precis därför får han nu på riktigt njuta av livet med sin Livgivare! Om nu Justus fick välja, så gjorde han säkert ett bra val. Jag litar på min son.

Men Justus är borta! Dansen på bröllopet var också en avskedsdans. Storebrors saknad för sin käre lillebror är smärtsamt. Underbara minnen av Justus tar med sig en stor saknad. Jomppi tömmer sitt hjärta i sin sång "I miss my brother". Låten handlar om Jomppis hjärtskärande Justus- och himmellängtan och om hur Justus dansar och skrattar i himlen just nu.

Lyssna på låten genom att klicka på denna länk:

Jomppi - I Miss My Brother

Danser slutar inte till denna tids bröllopsfester eller i bårhus. Jag skulle verkligen vilja redan vara hos Justus och dansa.

"Men vi är ändå vid gott mod och skulle hellre vilja flytta bort från kroppen och vara hemma hos Herren." (2 Kor 5:8)

Pääkallo irti selkärangasta: Ihme nimeltä Joona! Skallen lös från ryggraden: Ett mirakel som heter Joona!

Vanhan testamentin profeetta Joona oli pimeydessä kolme päivää - kalan vatsassa. Veljenpoikani Joona oli pimeydessä kolme kuukautta. Profeetta Joona saarnasi ihmepelastumisensa jälkeen Niinivessä niin, että koko kaupunki teki parannuksen. Veljenpoikani saarnaa Jumalan hyyydestä olemassaolollaan.

Joona kaivettiin irti viime hetkellä romuläjäksi vaurioituneesta pakettiautosta.  Justus todettiin kuolleeksi heti. Taitava pelastushenkilökunta sai pidettyä Joonan pään siinä asennossa, että selkärangasta irronnut pää ei liikkuisi taittaen selkäydintä ja aiheuttaisi halvaantumista.

Alkoi rukoustaistelu shokin keskellä. Joona kamppaili hengestään. Niskanikamien murtumia, pääkallo irti selkärangasta, toinen jalka murskaantunut. 170 tikkiä. Letkua, putkea, nesteytystä, tarkasti annosteltua lääkitystä. Pahinta oli kuitenkin törmäyksessä tapahtunut aivomassan voimakas liikahtaminen pääkopan sisällä: erittäin vaikea-asteinen diffuusi aivovamma. Jos hän selviää, joutuuko hän eliniäkseen pyörätuoliin tietämättä mitään tämän planeetan asioista?

Kukaan meistä ei tiedä, missä Joonan persoona oli noina tajuttomuuden aikoina. Sen vaan tiedämme, että normaalisti ihmisen herätessä tällaisen onnettomuden jälkeen letkujen keskeltä, valtaa hänet paniikki ja kauhu. Joonan herätessä ensimmäistä kertaa hänen silmistänsä loisti suuri rauha. Monet Joonaa lähellä olevat saivat maistaa tuota ihmeellisen levon ilmapiiriä.

Jeesus sanoi: "Rauhan minä jätän teille,  minun rauhani, sen minä annan teille." (Joh 14:27)

Esirukoilijoita ilmaantui kaikkialta. Murskaantuneen jalan korjaus onnistui hienosti. Aivojen paineet laskivat normaalille tasolle. Pää pultattiin kiinni selkärankaan. Niskanikamat saatiin kuntoon. Tällaisia rukousvastauksia tuli koko ajan.
Lääkäreiden mukaan tapaus oli millimetristä ja millisekunneista kiinni.

- Ihme, suuri ihme! totesivat asiantuntijat. Kaikki röngenkuvat todistavat ihmeestä nimeltä Joona.
Joonan aivojen pimeys päättyi kolmen kuukauden jälkeen maaliskuun 17:nä päivänä. Pään selvettyä Joona otti käteensä "Puhu Herra"- kirjasta päivän tekstin, jossa luki:

" Sinun tulee käsittää, että maailma, jossa elät ja kuljet, on vain sulkumerkkien sisään sisällytetty aineellinen taso. Syntyminen aloittaa suuren kirjan puitteissa olevan yhden ainoan sulkeisiin merkityn lauseen. Kuolema päättää lauseen ja sulkeet sulkeutuvat uudestaan. Sitten ihminen palaa todelliseen elämänhistoriaan." (Puhu Herra!"A.J. Russel)

"Minun päiväni olivat määrätyt ja kirjoitetut kaikki sinun kirjaasi, ennenkuin ainoakaan niistä oli tullut."(Ps 139:16)

Voi, kuinka olisin halunnut, että Justuksen elämän lause olisi ollut pidempi! Niin moni rukoilikin  Justuksen kuolleista heräämisen puolesta! Jeesus varmasti kuuli nuo rukoukset ja ehkä Justus neuvottelikin sulkumerkkien tuolla puolella Jeesuksen kanssa ruumiiseen palaamisen vaihtoehdosta. Kuitenkaan ei kukaan taivaaseen päässeistä halua  mitä suurimmalla todennäköisyydellä vapaaehtoisesti tulla takaisin maan päälle. Paitsi tietenkin määräyksestä, jos Jumalan suunnittelema tehtävä on jäänyt kesken. Voin melkein kuulla onnellisen Jeesuksen huudahtavan rakkaalle pojalleni: "Justus! Tehtäväsi on nyt täydellisesti suoritettu maan päällä! Tervetuloa kotiin! Nyt laitetaan sellaiset bileet pystyyn, että iskäsikin tuolla alhaalla alkaa jo vähän hymyilemään!"

Niin Herran vapahdetut palajavat ja tulevat Siioniin riemuiten, päänsä päällä iankaikkinen ilo! (Jes 35:10)

Justukselle niin rakkaan Joona-serkun tehtävä kuitenkin jatkuu. Hänen sulkumerkkien sisään mahtuu kuitenkin vielä paljon kuntoutushoitoja ja toipumista, mutta myös suurta elämän halua ja iloa. Joona on liekeissä! Aivan uskomatonta on se, että Joona kykeni aloittamaan työt kaupan kassalla neljä kuukautta onnettomuuden jälkeen! Artomarketin asiakkaat saivat ja saavat edelleenkin todistaa ihmettä nimeltä Joona! Joonalla on sydän ja pää nyt paikallaan - kirjaimellisesti!

Joona Artomarketin kassalla aloittelemassa töitä onnettomuuden jälkeen.

 

Skallen lös från ryggraden: Ett mirakel som heter Joona!

Profeten Jona i gamla testamentet var i mörkret i tre dagar - i en vals mage. Min brorson Joona var i mörkret i tre månader. Profeten Jona predikade efter hans mirakelräddning i Nineve så att hela staden blev frälst. Min brorson Joona predikar om Guds godhet med hans närvaro och med hela hans väsen. 

I sista sekunden kunde Joona grävas och dras ut ur den ihopklämda och totalt deformerade skåpbilen. Justus hade förklarats död genast. De skickliga personalen i räddningstjänsten kunde hålla Joonas huvud och nacke i rätt ställning så att huvudet, som redan hade lossnat från ryggraden, inte kunde röra sig och orsaka förlamning.


Ett bönekrig uppkom under allt chock. Joona kämpade för sitt liv. Brutna nackkotor, skallen lös från ryggraden, högra benet helt krossad. 170 styng. Massor av sladdar, rör, starka mediciner...
Det värsta var ändå att det hade skett en brutal skakning inne i huvudet: Extremt svår diffus hjärnskada. Ifall han klarar sig, kommer han för resten av sitt liv sitta i en rullstol utan att veta någonting om det som händer runtomkring?


Ingen av oss vet var Joona som person var under denna medvetslösa tid. Men en sak vet vi -  när en människa vaknar ur en koma efter en sådan olycka, fylls denne med panik och skräck. När Joona vaknade för första gången, lyste hans ögon frid. De som är nära Joona fick känna och uppleva den otroliga atmosfären.

Jesus sade: "Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er." (Joh 14:27)


Det var otroligt många som bad för Joona. Det krossade benets operation gick väldigt bra. Trycket i hjärnan sänktes till en normal nivå. Huvudet bultades fast i ryggraden. Nackkotorna blev fixade. Massor av bönesvar fick vi hela tiden. Läkarna sade att döden var bara några millimeter ifrån.

- Mirakel, ett stort mirakel! konstaterade experterna som var på plats. Alla röntgenbilderna vittnar om ett mirakel som heter Joona!

Joonas hjärnans mörker upphörde efter tre månader, den 17 mars. Så fort huvudet hade klarnat tog Joona fram en bok som låg bredvid honom i sjukhusrummet. Den hette "Tala, Herre" (direkt översatt) och där stod det:



"Du behöver inse att världen, där du lever i och vandrar i, är bara en liten parentesmening ur en lång bok. En liten mening startas när man föds och meningen avslutas med döden. Då återvänder man till den verkliga livshistorian. " (direkt översatt från "Tala Herre", A. J Russel)


"Alla mina dagar blev skrivna i din bok, de var bestämda innan någon av dem hade kommit"
(Ps 139:16)

Åh, vad jag skulle ha velat att Justus livs parentesmening skulle ha varit längre! Så många som bad att han skulle komma tillbaka! Jesus hörde säkert alla böner och säkert diskuterade Justus med Jesus om att komma tillbaka till hans kropp på jorden.
Ändå är det väl inte så sannolikt att någon verkligen vill komma tillbaka till jorden efter att ha varit i himlen. Naturligtvis ifall Jesus skulle befalla någon komma tillbaka, om man skulle ha kvar någon uppgift att göra. Jag kan nästan höra Jesus ropa lyckligt till min kära son:
"Justus! Din uppgift är nu helt klar! Välkommen hem! Nu sätter vi igång en fest så att din pappa där nere också börjar le lite grann!"

Herrens friköpta skall vända tillbaka och komma till Sion med jubel. Evig glädje skall kröna deras huvuden. Fröjd och glädje skall de få, sorg och suckan skall fly bort (Jes 35:10)

Kusinen Joona, som var så när och kär till Justus, behövde ändå stanna kvar här för att utföra sin uppgift. I hans parenteser får mycket fysisk återhämtning plats samt mycket livsglädje.
Joona är så brinnande! Det är helt underbart att se att Joona kunde börja fortsätta arbeta på affären fyra månader efter olyckan! Kunderna i affären fick och får fortfarande vittna om et mirakel som heter Joona! Joonas hjärta och huvud är på rätt plats! - Bokstavligen!

Joona arbetar på "Artomarket" för första gången efter olyckan.

"Näkymättömän seurakunnan läsnäollessa, jossa Justus on mukana, kysyn sinulta Juuso..." "I närvaron av den osynliga församlingen, där Justus är med, frågar jag dig Juuso... "

Uuden vuoden aatto. Piritan ja Juuson häät. Mikä tunteiden sekamelska! Eräs elämäni onnellisimmista hetkistä ja läsnäolevana varjona elämäni kauheimmat päivät. Säilyykö tässä järki? Saan olla siunaamassa vanhinta poikaani avioliittoon ja nuorimpaa poikaani ikuisuuteen.

Yhdeksän päivää ennen hääjuhlaa perhettämme kohdannut tragedia aiheutti totaalisen hääjuhlavalmisteluiden romahduksen. Perutaanko häät? Shokki ja tuska. En voi edes kuvitella, millaisen iskun tuleva hääpari sai kokea. He olivat niin odottaneet tätä hetkeä. 

Olin ja olen niin ylpeä Piritasta ja Juusosta. He alkoivat rukoilla, suuntasivat sydämensä kuoleman Voittajaa kohden ja kysyivät Häneltä, mitä tehdään. Vastaus tuli pian. Koko sukumme ja perheemme hämmästykseksi kumpikin heistä sai sydämelleen saman Raamatun jakeen, jossa puhutaan taivaaseen menneistä Jumalan omista:

"Sentähden, kun meillä on näin suuri pilvi todistajia ympärillämme, pankaamme mekin pois kaikki, mikä meitä painaa....(Hepr 12:1)... JA PIDETÄÄN HÄÄT!

Tiesimme, että rakas Justus on seuraamassa hääjuhlaa ajattomassa todellisuudessa yhdessä monien rakkaiden kanssa kannustamassa ja iloitsemassa mukana. Niinpä vihkikaavan kysymykseen kuuluikin: "Tämän seurakunnan ja myös näkymättömön seurakunnan läsnäollessa, jossa Justus on myös mukana, kysyn sinulta Juuso..."

Kuva: Pekka Taskinen

Liitto solmittiin.  Hääjuhla jatkui. Kaikki iloitsivat ja nauttivat tuoreesta avioparista ja heidän onnestaan. Ahdistuksen varjo väistyi juhlien ajaksi, mutta synkkyyden henki repi heti rintaani Piritan ja Juuson lähdettyä uutena vuonna 2014 klo 00.00 ilotulituksen jälkeen häämatkalle. Paljon käsittelemätöntä järkytystä ja surua jäi suuren ilon välähdyksen jälkeen.

Puoli vuotta myöhemmin näin unen, jossa Juuso oli käynyt taivaallisissa. Menin unessa Juuson luo ja pyysin häntä kertomaan kaiken.  Seuraavana päivänä Juuso soitti innoissaan ja kertoi ihmeellisen lohduttavasta unestaan, jonka oli nähnyt lähes samanaikaisesti kanssani:

"Olin vihkialttarilla Piritan kanssa. Paikalla olivat vain perheemme jäsenet, mutta ei Justusta. Arkivaatteet ja surullinen tunnelma. Siunaamisen jälkeen käännyimme Piritan kanssa ja näimme, kuinka kaikilla meillä oli valtavan ihanat juhlavaatteet. Valokuvia räpsittiin, astuimme ulos ja kuulimme kuin taivaallisen, mielettömän suuren ja kovaäänisen kannustavan joukon hurraavan meille. Näin, kuinka kaikki ympärillämme vain kirkastui ja kirkastui. Ja sitten - tuon kannustuksen pauhun keskeltä erotin aivan selvästi rakkaan pikkuveljeni Justuksen äänen. Heräsin unesta ja itkin ilosta."

Mikä lohdutus! Uni vahvisti Jumalan Sanan kohdan, jonka Piritta ja Juuso saivat rohkaisuksi siihen, että häät on pidettävä. Justus oli läsnä kirkossa todistamassa heidän avioliittoaan ja kannustamassa toisten pyhien kanssa ikuisessa, meille näkymättömässä seurakunnassa: "Antakaa palaa, Juuso ja Piritta! Teidän hommat ovat vielä kesken siellä ajassa! Rakastan teitä ja odotan täällä!"


 "Sillä ehkäpä hän sentähden joutui eroamaan sinusta ajaksi, että saisit hänet takaisin iäksi. "(Fil 1:15)

----

"I närvaron av den osynliga församlingen, där Justus är med, frågar jag dig Juuso... "

Nyårsafton. Juusos och Pirittas bröllop. Vilket kaos i känslolivet! En utav mitt livs lyckligaste och underbaraste stunderna efter att jag har haft mitt livs mest fruktansvärda vecka. Kan man ens fatta detta? Var är mitt förstånd? Jag får vara med att välsigna min äldsta son in i äktenskapet samt min yngsta son in i evigheten.


Nio dagar innan bröllopet kollapsade bröllopsplanerna totalt på grund av tragedin som hände i familjen. Skulle vi ställa in bröllopet? Smärta och chock. Jag kunde inte ens tänka mig vilket slag det blivande brudparet upplevde. De hade väntat så på denna stund.


Jag var och är så stolt över Piritta och Juuso. De började be och vända sina hjärtan mot Honom som är segraren över döden och frågade istället Honom hur de skulle göra. Svaret kom genast.
Till hela familjens och släktens förvåning hade båda de fått en och samma bibelvers på hjärtat. Ett ställe där det talas om de egna som redan har gått till himlen före oss:


"När vi alltså har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger..."(Hebr 12:1)... så LÅT OSS HÅLLA BRÖLLOP!

Vi visste att kära Justus följer bröllopet och gläder sig tillsammans med andra kära i den tidlösa verkligheten. Därför formulerades frågan under vigseln: "I denna församlingens, samt den osynliga församlingens närvaro, frågar jag dig Juuso..."

Bild: Pekka Taskinen

Förbundet blev fastställd. Bröllopsfesten fortsatte. Alla gladde sig och njöt av det nygifta paret i deras lycka. Skuggan av ångesten försvann under festen, men direkt kl 00.00 2014 när Juuso och Piritta åkte iväg kom mörkrets ande tillbaka och började riva upp mitt hjärta. Mycket obearbetad chock och sorg blev kvar efter en så stor dag av glädje.

Ett halvt år efter detta drömde jag om att Juuso hade varit inne i det himmelska. I drömmen åkte jag till Juuso och jag bad honom att berätta allt.
Nästa dag ringer Juuso och berättar ivrigt om den förunderligt tröstande drömmen som han drömt, nästan samma natt som jag:


"Jag stod vid altaret med Piritta. Bara närmsta familjen var på plats, men utan Justus. Alla hade på sig vardagskläder och atmosfären var sorglig. Efter välsignelsen vände jag och Piritta oss om och vi såg att alla vi hade på sig helt fantastiskt vackra festkläder. Folk tog foton, vi gick ut och såg hur den himmelska, helt enormt stora, högljudda folkmassan hejade och jublade för oss. Jag såg hur allt runt omkring oss bara klarnade allt mer och mer. Och sen - mitt i allt ljud och jubel, kunde jag helt klart och tydligt höra min kära lillebrors röst. Jag vaknade och grät av glädje!"

Vilken tröst! Drömmen bekräftade Ordet som Juuso och Piritta hade fått som uppmuntran till att hålla bröllopet trots omständigheterna. Justus var närvarande i kyrkan, för att uppmuntra och bevittna deras äktenskap, tillsammans med alla de andra heliga, som för oss är den osynlige församlingen.

"Kör på Juuso och Piritta! Ni har fortfarande grejer på gång där i er tid! Jag älskar er och jag väntar på er här!"


 "Kanske blev han skild från dig en tid, för att du skulle få honom tillbaka för alltid. "(Fil 1:15)

Poika on tullut kotiin! - Sonen har kommit hem!

Nyt poika saunoo. Se kylpee ja laulaa ja huutaa, kannusta samppanjaa, sillä poika on tullut
kotiin!"laulaa suomalainen rap-artisti Poju. Laulu kertoo suomalaisten intohimosta voittaa jääkiekon maailmanmestaruus. Nyt vihdoinkin poika, jääkiekon mm-pokaali, on tullut kotiin Suomeen. Pokaali on kotona, kun se on Suomessa. Pojan todellinen koti on Suomessa. Tästä ruotsalaiset ystävämme saattavat olla eri mieltä.




Tuo laulu on kuin kertomus taivaaseen tulosta. Poikani Justus on mennyt todelliseen kotiin, jonne hän kuuluukin.  Sieltä hän on lähtöisinkin.  Hän kylpee ja laulaa ja huutaa! Hän nauttii olemassaolon riemusta ja Ikuisen Isänsä rajattomasta rakkauden läsnäolosta.

Siksi minullekin on tullut koti-ikävä. Poika, sauna ja koti! Mitkä ihanat kolme sanaa! Minua koskettaa suunnattomasti pelkästään ajatus siitä, että kun minun vuoroni on saapua kotiin, niin Taivaan Isäni lämmittää minulle saunan - rakkaudesta poikaansa. Niin minäkin tekisin pojalleni. Saunottaisiin yhdessä ja juteltaisiin kaikki kuulumiset, niinkuin täällä ajassa Justuksen kanssa usein tehtiin!

Laulu tuo mieleeni myös mielestäni Raamatun ihanimman kertomuksen, tuhlaajapoika-vertauksen: Poika hylkää isänsä täydellisesti. Isälle jää valtava poikaikävä. Isä odottaa ja odottaa, mutta poikaa ei näy. Lopulta oman elämän kurjuuteen pettyneenä poika haluaa tulla kotiin. Isän riemulla ei ole rajoja, kun hän näkee poikansa lähestyvän kotia ja isää. Isä tulee lähes hulluksi ilosta juoksemalla vastaan poikaansa, halaten, suudellen, antaen uudet vaatteet ja sormuksen rakkaalle pojalleen. Poika yritti tunnustaa syntejään, mutta isää se ei edes kiinnostanut. Isän ilo tuli täydelliseksi siitä, että poika oli tullut kotiin!

Tuollainen on varmaan Taivaan Isämme. Jos minulla, joka olen vajavainen isä, on tällainen ikävä, niin millainen sydäntä repivä ikävä Hänellä on omia kadonneita lapsiaan. Voin totisesti kuvitella, kuinka Hän haluaisi meidät lähelleen - jo täällä ajassa. Kuka tahansa meistä, joka kääntää sydämensä takaisin Hänen puoleen, saa aivan varmasti kohdata Isän, joka juoksee meitä vastaan kopaten meidät syliinsä.  Ei Hän ole kiinnostunut synneistämme ja epäonnistumisistamme, vaan meistä. Mikä karmean ontto fiilis Hänellä onkaan, jos oma lapsi on hävinnyt jonnekin.

Minulle on jäänyt suuri poikaikävä. Justus-ikävä. Tuo ikävä on minulle kuin tavattoman kallis aarre, jota vaalin kuin kaikkein suurinta lahjaa sydämessäni. Se myös syö minua: Odotan ja odotan, mutta poikaa ei näy. Lämmittäisin saunan pojalleni, jos hän tulisi maalliseen kotiinsa. Kylpisimme, laulaisimme ja huutaisimme. Hörppisin kannusta ihan mitä tahansa hänen kotiinpaluunsa vuoksi.

Iloni on täydellinen vasta silloin, kun tulen kotiin ja saan nähdä Justuksen ja muut rakkaani perillä ikuisuudessa.  Silloin se vasta riehuminen alkaa! Hörppään ikuisesta elävän veden pokaalista pääni täyteen ja täytyn onnellisuudesta! Tämä poika on myös tulossa kotiin!

Silloin, kun minun aikani koittaa, odotan niin paljon sitä, että Justus tulee minua vastaan Jeesuksen kanssa! "Siihen asti mä kuitenkin taivallan, kuljen katsellen ihmeitä maan. Joka päiväni Sulle mä tarkoitan, kunnes aikani on lopuillaan!" (Puhtaat purjeet - Rexi)

"Kun hän oli vielä kaukana, hänen isänsä näki hänet ja tunsi sääliä. Isä juoksi häntä vastaan, sulki hänet syliinsä ja suuteli häntä hellästi." (Luuk 15:20)

"Tuokaa nopeasti parhaat vaatteet ja pukekaa hänet niihin, pankaa sormus hänen sormeensa ja kengät hänen jalkaansa. Tuokaa syöttövasikka ja teurastakaa se. Nyt syödään ja iloitaan!"(Luuk 15:22)

-----------

Sonen har kommit hem

Direkt översatt från en låt som en finsk rap-artist sjunger: "Nu bastar pojken, den bastar, sjunger och ropar, dricker champagne från kannan, för att pojken har kommit hem!" (på finska kan ordet "pojke" också tolkas och betyda "en pokal", som det i detta fall gör).
Låten handlar om den stora finska passionen över att vinna mästerskap i ishockey. Äntligen har "pojken", VM-pokalen kommit hem var den tillhör, i Finland. Pokalens riktiga hem är i Finland. Det kan dock ske att våra svenska vänner inte riktigt håller med om detta.



Denna sång är som en berättelse om en son som har kommit hem till himlen. Min son Justus har nu kommit till det riktiga hemmet, dit han också tillhör. Där har också han sitt riktiga ursprung. Han bastar, badar och sjunger! Han njuter av att bara få vara och njuter av närvaron av den evige Faders och Hans gränslösa kärlek.


Därför har jag fått hemlängtan. Son, bastu och hem! Tre underbara ord! Jag blir berörd bara utav tanken över att Fadern värmer bastun av kärlek till sin son, mig, när det är dags för mig att komma hem. Så skulle också jag göra till min son. Vi skulle basta tillsammans och snacka igenom allt som är på gång och vad som händer, precis som jag och Justus ofta gjorde här på jorden!


Denna sång får mig att tänka på en utan mina favoritberättelser i Bibeln, den förlorade sonen. Sonen förkastade och lämnade sin pappa helt och hållet. Det som blev kvar till pappan var en stor saknad och tomhet. Pappan väntade och väntade men sonen kom inte tillbaka. Tills slut när sonen hade fallit längst ner och blivit besviken över sitt eget liv ville han komma tillbaka hem. Pappan fylldes av en otrolig lycka när han såg sin egen son komma mot honom och mot sitt hem. Pappan blev utom sig av glädje och sprang emot honom, kramade och kysste honom, gav honom nya kläder och gav en ring på hans finger. Sonen försökte bekänna sina synder men pappan var inte ens intresserad av det. Pappans glädje blev fullkomlig då sonen hade kommit hem!

Sådan är säkert våran himmelske Far. Om jag, en ofullkomlig och bristfällig pappa saknar sin son så mycket, hur stor och hjärtskärande saknad har då Han mot dem som har gått förlorade? Jag kan verkligen tänka mig hur Han vill ha oss nära - redan i denna tid. Var och en av oss, som bara vänder sitt hjärta tillbaka till Honom, får möta en Fader som springer mot oss medan Han tar oss in i sin famn. Han är inte intresserad av våra synder eller våra missgärningar, Han är intresserad av oss. Vilken otrolig tomhet Han måste känna över sitt eget barn som har försvunnit någonstans...

Det som jag har kvar är en stor son-saknad. Justus-saknad.
Denna saknad är för mig som en oerhört dyrbar skatt som jag bevarar i mitt hjärta som om det var det dyrbaraste jag hade. Det förtär mig också: jag väntar och väntar men sonen syns inte...
Jag skulle värma bastun om han skulle komma tillbaka till sitt hem här på jorden! Vi skulle basta, bada och sjunga. Jag skulle nog dricka vad som helst ur kannan för att fira hans återkomst.

Min glädje är inte fullkomlig för ens jag får komma hem och få träffa Justus och alla andra nära och kära i evigheten. Det är då firandet kan börja! Jag dricker mig full av levande vatten och blir fylld av lycka!

Den här sonen är också på väg hem! 

Sen när det är min tur, ser jag så fram emot att få se Justus och Jesus komma och ta emot mig!
"Fram tills den stunden, på något sätt, vandrar jag genom denna värld. Varje dag lever jag för Dig, tills min tid når sitt slut" (direkt översatt, Puhtaat purjeet - Rexi)


"Medan han ännu var långt borta, fick hans far se honom och förbarmade sig över honom. Fadern skyndade emot honom, föll honom om halsen och kysste honom" (Luk 15:20)

"Skynda er att ta fram den bästa dräkten och klä honom i den och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter, och hämta den gödda kalven och slakta den, och låt oss äta och vara glada!"(Luuk 15:22-23)

Justukselle terveisiä! Hälsningar till Justus!

Onnettomuuden jälkeen en millään uskonut, että tämä on totta. Uskoin - tai ainakin toivoin, että Justus tulee takaisin. Halusin pitkittää yhteyttäni Justukseen. Halusin olla niin pitkään kuin mahdollista lähellä Justuksen ruumista. Päätin rakentaa arkun itse.

Rakensin arkun rakkaan ystäväni ohjauksella. Tämän ystäväni kanssa olimme aiemminkin tukeneet toisiamme elämämme suurissa taitekohdissa, kuten uskoontuloissa, naimisiinmenoissa, lasten syntymisissä ja poikiemme kouluunlähtö-rituaaleissa. Mutta tällaisessa yhteisessä projektissa emme kumpikaan voineet ikinä edes kuvitella meidän joskus olevan.

Arkun valmistuttua kutsuin lähellä asuvien sisarusteni perheet sekä erikoisesti heidän pienet lapsensa luoksemme kesäasunnollemme, Kuulin sisaruksiltani, että lapsille oli niin omituista se, että heidän niin rakas Justus-serkkunsa haudattaisin kohta maahan.

"Tämä ruumiimme on kuin maja, jossa asumme", kerroin arkun ympärille kokoontuneille lapsille. "Sinä ja minä asumme tässä majassa, jonka näemme. Tätä majaa kutsutaan ruumiiksi tai kropaksi.  Katselemme majan sisältä maailmaa silmiemme kautta. Asumme tässä kropassa niin pitkään, kunnes se kuolee. Justuksen ruumis on kuollut, mutta ruumiin sisällä asunut Justus ei koskaan kuole! Vain Justuksen kroppa laitetaan tähän arkkuun ja haudataan. Justus on mennyt taivaaseen ja hän on niin onnellinen...!"  Taistelin, etten romahda itse kertoessani tuota.

Lasten silmät olivat tyytyväisen näköisiä saatuaan jonkinlaisen selityksen tapahtumalle.
 "Nyt kerrotaan Justukselle terveisiä! Aivan varmasti Justus saa meidän terveisemme!" sanoin lapsille. Aloimme kirjoittamaan ja piirtämään tervehdyksemme arkun sisäkanteen. Suuressa hiljaisuudessa lapset kirjoittelivat ja piirsivät terveisensä Justukselle. Myös me aikuiset teimme niin murtuneella sydämellä.

Kun olimme saanet arkun kannen täyteen piirustuksia ja kirjoituksia, polvistuimme arkun ympärille ja rukoilimme: "Jeesus, kerro Justukselle terveisiä. Rakastamme häntä niin paljon ja meillä on niin hirmuisen suuri ikävä häntä!"

 
Lapset lähtivät vanhempiensa mukana kotiinsa tyytyväisen oloisena. Terveiset lähetetttiin taivaaseen. Tiedän myös sen, että ne menivät perille.  Tiedän Sanan perusteella, että Herra itse ei ole innostunut yrityksistämme ottaa kontaktia kuolleisiin. Siksi on turvallista ja raamatullista jättää asiat Jeesuksen käsiin. Aivan varmasti Justus lähettää terveisiä Jeesuksen kautta jotenkin meille tänne takaisin.

Vasta yli puoli vuotta Justuksen taivaaseen menon jälkeen pystyin edes hieman hyväksymään, että Justuksen ruumiin tomu kuuluukin maahan. Täältä se on kotoisin, mutta hänen iankaikkisen ihana olemuksensa ja persoonansa on kotoisin taivaasta. Justus ei ole ruumis. Ruumis oli hänen väliaikainen majansa. Silti tämä totuus sattuu vieläkin rintaani ikäväni takia.

Jeesus itse sanoi tulleen Isän luota maailmaan ja palaavan takaisin Isän luokse. Niin on käynyt Justuksellekin, vaikka hänen ruumiinsa tomulle on sanottu: "Maasta sinä olet tullut, maaksi pitää sinun jälleen tuleman!" Ihanalle pojalleni huudamme kuitenkin ikävissämme: "Jeesus, kerro Justukselle terveisiä!"


"Haluaisin lähteä täältä Kristuksen luo, sillä se olisi kaikkein parasta,  mutta teidän tähtenne on ruumiissa/lihassa viipymiseni tarpeellisempi!" (Paavali, Fil 1:23-24)

"Vai ettekö tiedä, että teidän ruumiinne on Pyhän Hengen temppeli, joka Henki teissä on ja jonka te olette saaneet Jumalalta, ja ettette ole itsenne omat?" (1 Kor 6:19)

"Isä, sinun käsiisi minä annan henkeni!" (Jeesus ristillä, Luuk 23:46)


-----

Hälsnigar till Justus

 

Efter olyckan kunde jag inte på något sätt förstå eller tro att detta skulle vara sant. Jag trodde - iallafall hoppades på att Justus skulle komma tillbaka. Jag ville på något sätt förlänga kopplingen till Justus. Jag ville vara nära Justus kropp så mycket jag bara kunde och så länge jag bara fick.
Jag bestämde mig att bygga kistan själv.

Jag fick hjälp med byggandet av en nära vän till mig. Med denna vän hade vi tillsammans stöttat varandra i livets stora händelser, exempelvis när vi blev kristna, när någon av oss skulle gifta sig, när barn skulle födas och när våra söner skulle börja skolan, osv.
Men i ett projekt som denna hade någon av oss inte kunnat ana att vi någonsin skulle behöva vara del av.


När kistan blev klar bjöd jag in alla mina syskon och speciellt deras små barn till oss i vårt sommarhus. Jag hade hört från mina syskon att deras barn tyckte att det var så konstigt att deras kära kusin Justus skulle snart begravas i marken.

"Denna kropp är som en koja som vi bor i", berättade jag till alla barn som hade samlats runt kistan.
"Du och jag bor i denna koja, som vi ser. Denna koja kallas för kropp. Från kojan tittar vi på världen genom våra ögon. Vi bor i denna kropp tills den dör. Justus kropp är död, men Justus som bodde i kojan kommer aldrig att dö! Bara Justus kropp kommer att läggas i den här kistan och sen begravas. Justus är nu i himlen och han är så lycklig...!"
Jag kämpade att inte brista ut i gråt när jag berättade detta.


Barnens ögon såg nöjda ut efter att få höra någon form av förklaring till händelsen.
"Nu ska vi skicka hälsningar till Justus! Helt säkert kommer han att få ta emot våra hälsningar!" sade jag till barnen. Vi började skriva, rita och måla våra hälsningar på kistans innerkant. I stor tystnad skrev och målade barnen sina hälsningar till Justus. Också vi vuxna gjorde detta med förkrossade hjärtan.

När vi hade fyllt hela kistans innerkant med målningar och hälsningar, böjde vi våra knän runt kistan och bad tillsammans:
"Jesus, skicka hälsningar till Justus från oss. Vi älskar honom så mycket och vi saknar honom så oerhört mycket!"

Barnen verkade vara väldigt nöjda när de åkte hem med sina föräldrar. Nu är hälsningarna skickade upp till himlen! Och jag är också övertygad att de har nått fram! Enligt Ordet är Herren själv inte så entusiastisk över att vi ska försöka kontakta dem som har dött. Därför är det säkert och bibliskt att lämna alla saker i Jesu händer och göra allt detta via Jesus. Helt säkert kommer Justus att skicka hälsningar tillbaka till oss via Jesus på något sätt.

Först efter mer än ett halvt år kunde jag på något sätt acceptera att Justus kropps stoft tillhör den här jorden. Den är härifrån men hans underbara väsen och han som person är från himlen. Justus är inte en kropp. Den var hans tillfälliga koja.
Ändå gör det ont i mitt hjärta av saknad.


Jesus sade själv att Han hade kommit från Fadern för att sedan komma tillbaka till Fadern. Så har det hänt för Justus också, även om det är sagt för hans kropp: "Du är från denna jord och här ska du sedan förbli."
I vår saknad ropar vi ändå till vår käre son:
"Jesus, hälsa Justus!"



"Jag skulle vilja bryta upp och vara hos Kristus, det vore mycket bättre. Men för er skull är det nödvändigt att jag får leva kvar" - Paulus- (Fil 1:23-24)

"Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel åt den helige Ande, som bor i er och som ni har fått av Gud, och att ni inte tillhör er själva?" (1 Kor 6:19)

""Fader, i dina händer överlämnar jag min ande" - Jesus på korset -  (Luuk 23:46)

"En ole sankariainesta! - Jag är inte hjälte-material!"

En jaksa herätä aamulla. Masennuksen raskas vaippa verhoaa elämää. En jaksa tavata ihmisiä. En jaksa kuunnella.  En ymmärrä muita, enkä ole edes kiinnostunut ymmärtämään. Kaikki ottaa päähän. Ei huvita mikään. Tuntuu, etten pysty mihinkään. Hällä väliä. Kuolemme kumminkin. Päässäni on silmälasit, joiden läpi ei näe värejä.

Miksi kävi näin? Mitä me teimme väärin? Mitä syntiä teimme? Emmekö rukoilleet tarpeeksi?
Olisiko voinut tehdä jotenkin toisin, ettei näin olisi käynyt? Kuka on syyllinen? Vaikka tiedänkin, että tällaisten kysymysten jauhaminen on täydellistä ajanhukkaa ja turhuutta, niin siltikin ne käväisevät mielessä riistäen elämän halua sisimmästäni.

Kuva: Justus Savolainen

"Ei tämä tehnyt syntiä eivätkä hänen vanhempansa", sanoi Jeesus opetuslapsille, kun he etsivät syyllistä sokean miehen kurjalle elämän tilanteelle.  Jeesus ei edes etsinyt ihmissyyllistä. Hän sanoi: "Varas ei tule muuta kuin tappamaan ja tuhoamaan ja varastamaan. Minä olen tullut, että heillä olisi elämä (kreikk. "zoe" elämän voima, ikuisuuselämä jo nyt)  ja yltäkylläisyys. (Joh 10:10)  Sokea parannettiin. Mutta entä Justus?

Ajelin taas autolla yksin. Kuuntelin Eppu Normaalia. Alakuloinen, mutta erittäin taitava kitarakomppi liikautti vähän sisintäni. Samaistin itseni täysin sanoihin:  "Se (taivas ja maa) odottaa pientä askelta vaan, sitäkään en valmis oo ottamaan. En ole sankariainesta, se kunniasta ja maineesta!"
(Eppu Normaali: Ei sankariainesta)

Juuri tuollainen olo. Itsesääli. En ole sankariainesta, se kunniasta ja maineesta. Masennus, välinpitämättömyys, mitättömyys, surkeus ja toivottomuus täyttivät sieluni enkä jaksanut taistella sitä vastaan. Pimeyden ruhtinas varmaan karkeloi ilosta vahvistaen ajatuksiani omalla painostuksellaan: "Juuri näin! Et tule koskaan nousemaankaan tästä pimeydestä!"

Keskellä pimeyttä ja surua sydämeeni annettiin kohottava ajatus. Jeesuksen puhe saman biisin loppuosan kautta: "Täytyy hullun unta se olla vain, saan olla luonasi rakkaimpain!"
Itketti, kun tajusin, että juuri tällaisena rauniona saan olla Hänen luonaan tässä autossa ja kerran myös Justuksenkin luona. Ja vielä enemmän! Koin Hänen sanovan:
"Olen syntisten, epäonnistuneiden, raskautettujen  ja masentuneiden Sankari. Asun sinussa ja Minä sinussa olen sankariainesta! Riittää, kun olet vain lapseni! 
Täydellinen isku Pimeyden ruhtinaan toivotuksia vastaan! Oloni helpotti.

 "Autiotalo"-kirjassa päähenkilö Mac prosessoi lapsensa kuolemaa. Hän oli tullut Jeesuksen luokse ja sanoi sielun lukkonsa keskellä Jeesukselle: "Olen aivan eksyksissä!
Jeesus vastasi Macille sanoen: "Olen pahoillani, että koet olevasi eksyksissä, mutta luota minuun. Et ole eksyksissä, koska Minä en ole eksyksissä.

Hän on osoittanut uskollisuutensa. Hän on totisesti luottamuksen arvoinen. Hän asuu sittenkin sydämessäni, vaikka välillä minulla ei ole mitään aavistustakaan Hänestä. Vastaanotettuani Hänet Hän julisti eksyneen kotiin tulleeksi, syntisen vanhurskaaksi, ihmisraunion Kuninkaan pojaksi ja antisankarin sankariksi! Tämä kaikki on Kirjoitusten mukaan ollut totuus koko ajan. Varas ei ikinä pysty riistämään "zoe"-elämää - ei Justukselta eikä minulta, vaikka en olekaan sankariainesta!


"Minä olen eksyksissä kuin kadonnut lammas."(Ps 119:176)

 "Ja minä annan heille iankaikkisen elämän (kreikk. "zoe"), ja he eivät ikinä huku, eikä kukaan ryöstä heitä minun kädestäni. "(Joh 10:28)

 "Mutta kaikille, jotka ottivat Hänet vastaan, Hän antoi voiman/oikeuden tulla Jumalan lapsiksi, niille,  jotka  uskovat Hänen nimeensä." (Joh 1:12)


---

Jag är inte hjälte-material!

Jag orkar inte gå upp på morgonen. Depressionens tung mantel är över mitt liv. Jag orkar inte träffa människor. Jag förstår inte andra, och jag är inte ens intresserad av att förstå. Blir irriterad på allt. Jag vill ingenting. Det känns att inte förmår någonting. Det spelar ingen roll. Vi kommer alla att dö ändå. Jag ser inte ens färger genom mina inre glasögon. 


Varför blev det så här? Vad gjorde vi för fel? Vad är det för synd som är så stort? Har vi inte bett tillräckligt? Hade jag kunnat göra någonting annorlunda så att detta aldrig skulle ha hänt? Vem är skyldig? Även om jag vet att alla dessa frågor är bara slöseri av tid så dyker dessa upp in i sinnet medan de stjäl livsglädjen ur mig.

Bild: Justus Savolainen

"Han har inte syndat och inte heller hans föräldrar", sa Jesus till sina lärjungar, när de letade efter den skyldige som låg bakom den blinde mannens svåra livssituation. Jesus var inte ute efter en människa som var skyldig. "Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv (grek, "zoe", livets kraft, eviga livet redan nu), ja, liv i överflöd. (Joh 10:10)" Den blinde mannen blev botad.
Justus då?

Jag körde ensam med min bil igen. Jag lyssnade på Eppu Normaali. Nedstämd, men riktigt bra gitarriff som berörde mitt inre lite. Jag identifierade mig helt med texten: "Det (himmel och jord) är bara ett steg ifrån, inte ens det är jag redo att ta. Jag är inte hjälte-material. Kan glömma bort allt med ära och det goda ryktet... 
(Direkt översatt)
(Eppu Normaali - Ei sankariainesta)



Precis så där känner jag mig. Självömkan. Jag är inte hjälte- material, kan glömma bort all ära och det goda ryktet. Istället är det något annat som fyller min själ.
Depression, likgiltighet, elände, hopplöshet, tomhet.
Och jag har inget ork att kämpa emot.
Mörkrets furste säkert jublar av glädje och bekräftar mina tankar:
"Precis så här! Och du kommer aldrig uppstå från detta mörker heller!"

Mitt i mörkret och mitt i sorgen fylldes mitt hjärta med en upplyftande tanke. Jesus talade till mig via sluttexten av denna samma sång: "Det måste vara en dåres dröm, att få vara hos sina närmaste och käraste!" Jag grät, när jag insåg att jag verkligen får vara hos Honom även om jag känner mig som en ruin, och även en dag får jag vara hos Justus! Jag upplevde att Han sa till mig:
"Jag är syndarnas, misslyckarnas, de sargades och de deprimerades Hjälte! Jag bor i dig och Jag i dig är hjältematerial! Det räcker bara att du är min son!" 

Perfekt slag på mörkrets furstes förhoppningar om mig.
Kände lättnad.

I boken "Ödehuset", huvudpersonen Mac processerar sitt barns död. Han hade kommit till Jesus och sagt till Honom mitt i allt elände: "Jag är helt vilsen!"
Jesus svarade Mac med dessa ord: "Jag är ledsen att du upplever att vara vilsen, men lita på mig. Du är inte vilsen, eftersom Jag inte är vilsen."


Han har visat sin lojalitet. Han är sannerligen värd all tillit. Han bor i mitt hjärta trots allt, även om jag inte har någon aning om Honom ibland. När jag tog emot Honom, förklarades jag att vara rättfärdig, hemkommen, Konungens son, en hjälte! Allt detta enligt Skriften har varit ren sanning hela tiden. Tjuven kan aldrig ta bort "zoe"- livet från Justus eller från mig, även om jag inte har varit en hjälte!


"Jag har gått vilse som ett förlorat får."(Ps 119:176)

 "Jag ger dem evigt liv (grek, "zoe"), och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur Min hand "(Joh 10:28)

 "Men åt alla som tog emot Honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på Hans namn" (Joh 1:12)

Hyvää syntymäpäivää, rakas Justus! Grattis på födelsedagen, kära Justus!

On Justuksen synttäripäivä, 12. elokuuta. Lähetin heti herätessäni facebookin ja rukouksen kautta Justukselle onnittelut taivaaseen:

Hyvää syntymäpäivää, rakas Justus! Oli niin ihanaa, kun synnyit. Mikä rakkauden päivä! Muistan  tämän päivän, kun isoveljiesi kanssa tulimme sinua katsomaan synnytysosastolle. Miten me kaikki ihailimme ja rakastimme sinua! Olit taivaan lahja!

"Minä olen ihme, suuri ihme ja kiitän Sinua siitä!"( Ps 139:14 )

Olit aina perheemme ilopilleri. Sinun nukuttamisesikin oli niin hauskaa. Katselimme toisiamme aina silmiin pitkään ja hymyilimme toisillemme. Juuri, kun näytti siltä, että nukahdat, käännyitkin katsomaan minua ja sanoit: "Lissää kombri!" (="Siunaa minua vielä kerran!") Halusit taas halata, rukoilla ja laulaa kovalla äänellä saman iltalaulumme. Nauroimme molemmat eikä nukuttamisesta tullut mitään.

Nukuttaminen ei onnistunut, joten menimme siunaamaan kanssasi isoveljiäsi. Roikuit kainalossani ja halusit myös siunata. Laskit pienen kätesi isoveljiesi päälle ja rukoilit hartaasti sanoen: "Siunaa Jeesus ruokamme, ole aina luonamme!"

"Älkää estäkö lapsia tulemasta Minun tyköni, sillä senkaltaisten on taivasten valtakunta!" (Matt 19:14)

Mikä ihana terapeutti sinä olitkaan masennukseen taipuvaiselle sielulleni. Lapsuuden muistokirjastasi löytyi kirjoittamani teksti: "Iltaisin makasit rintani päällä ja me katseltiin toisiamme, rupateltiin ja naurettiin. Masennus lähti pois jo pelkästään sillä, että ajattelin sinua!" Jeesuksenkin mieli ilahtui pelkästä ihmislapsen katselemisesta:

"Ja ihastukseni olivat ihmislapset!" (Snl 8:31)

Kuinka rakastettu sinä olitkaan! Ihmiset vain ihastelivat ja rakastivat sinua kaikkialla. Kun kasvoit aikuiseksi, niin näytti siltä, että sinua rakastetaan vieläkin enemmän. Sinun oma rakkautesi ihmisiä kohtaan, erikoisesti säälisi kärsiviä kohtaan oli niin koskettavaa. Sydämesi puhtaus, vilpittömyytesi, ilmiömäinen temppuilusi, musiikkisi, härnäämisen taitosi, tanssitaitosi, mutkattomuutesi, palloilutaitosi, kykysi läheisyyteen sekä  kykysi käsittämättömän hyvän ilmapiirin luomiseen toivat esille aidon pojan, jota ei voi olla rakastamatta.

Taivaaseen menosi jälkeen löysimme vielä ihmeellisiä salaisuuksia, joista kukaan meistä ei tiennyt. Ne olivat vain sinun ja Jeesuksen välisiä. Saimme esille kirjoituksiasi älypuhelimestasi. Siellä sinä kerroit rakkaudestasi, onnellisuudestasi ja riemustasi Jeesusta, sinun Herraasi kohtaan. Rakastit niin paljon elämää! Enää en ihmettele sitä, että taivas ei malttanut odottaa pitempään saadaksensa sinut kotiin. Ihailen sinua ja rakastan sinua Justus!

Hyvää syntymäpäivää, rakas poikani! Älä koskaan edes luule, että unohdamme sinut. Olet ajattomuudessa ja olemassaolon riemussa. Mitähän sinulle kuuluu juuri nyt? Juhlitaankohan sinua siellä tänään? Me ainakin juhlimme ja muistelemme sinua, vaikkakin vähän nihkeissä tunnelmissa.

 

Terveiset lähetettiin taivaaseen. Palasin mielessäni tähän hetkeen. Lähdin töihin ja opettajien kokoukseen. Poikani Juuso lähetti kesken kokouksen onnitteluviestin Justuksesta kännykkääni. Justus olisi nyt täysi-ikäinen. Kerroin opettajakollegoilleni asiasta ja silloin omaksi hämmästyksekseni sisältäni tulvahti mieletön suru ja ikävä. Purskahdin hallitsemattomaan itkuun. Mikä etuoikeus olla työyhteisössä, joka läsnäolollaan sallii surun tulla!

Suren ja ikävöin, mutta toivotan vielä kerran niin ihanalle ja rakkaalle pojalleni: "Hyvää syntymäpäivää!" Kiitos, kun saimme pitää sinua täällä yli 17 vuotta!


----

Grattis på födelsedagen, kära Justus!

Det är Justus födelsedag, 12 augusti. Så fort jag vaknade skrev jag grattis till Justus via facebook och skickade även gratulationer upp till himlen via bön.

Grattis på födelsedagen, kära Justus! Det var helt underbart när du föddes. Vilken kärleksfull dag! Jag minns när jag kom med dina storabröder till förlossningsavdelningen för att träffa och se på dig. Hur vi alla förundrades över dig och älskade dig! Du var en gåva från himlen! 

"Jag är så underbart skapad. Ja, underbara är dina verk!"( Ps 139:14 )

Du har alltid varit vår familjs glädjespridare. Det var så roligt även när det var läggdags. Vi tittade på varandra i ögonen och log åt varandra. Precis då när det såg ut som om att du hade somnat, vände du dig mot mig och sade:
"Mera bön/välsigna mig mer!"
Du ville kramas igen, be och sjunga högt den sången som vi brukade sjunga innan vi skulle sova. Vi båda skrattade och det blev inget sovande...

Det gick inte så bra att sova så vi gick tillsammans för att välsigna dina storebröder. Du hängde i min famn och du ville också välsigna. Du tog din lilla hand på dina storabröders huvuden och bad innerligt:
"Välsigna Jesus våran mat, var alltid mitt ibland oss!" (direkt översatt från finska bordsbönen)


"Låt barnen komma till mig och hindra dem inte! Ty himmelriket tillhör sådana!" (Matt 19:14)


Vilken underbar terapeut du var för mig när jag var deprimerad. I din barndoms minnesbok hittade jag en text som jag hade skrivit:
"På kvällarna log du på mitt bröst och vi tittade på varandra, pratade och skrattade. Depression gick iväg bara för att jag tänkte på dig!!
På samma sätt förundras Jesus över sina barn.

"Jag gladdes över människorna!" (Snl 8:31)

Du var så älskad! Människorna bara förundrades över dig och älskade dig överallt. När du växte upp  verkade som om att du var ännu mer älskad. Din egen kärlek för andra människor, speciellt för dem som lider och inte har det så bra, var så berörande.
Ditt hjärtats renhet, din uppriktighet, dina fenomenala tricks, din musik, din gåva att retas, gåva att dansa, din enkelhet, din bollkontroll, din gåva för närhet samt din otroliga gåva att skapa en god atmösfär bildar tillsammans en äkta kille som man inte kan låta bli att älska.

Efter du gick upp till himlen hittade vi några förunderliga hemligheter som ingen av oss visste innan. De var mellan dig och Jesus. Vi fick fram dina texter från din iphone. Där berättade du om din kärlek till Jesus och den friheten och glädjen som du har i Honom. Du älskade livet så mycket! Nu är jag inte längre förvånad att himlen inte kunde vänta längre för att få dig hem.

Jag förundras över dig och jag älskar dig Justus!


Grattis på födelsedagen, kära son! Tänk inte ens att vi skulle glömma bort dig. Du är i tidlösheten och fröjdas över att få existera. Undrar hur det går för dig där? Är det fest där uppe? Iallafall vi firar och minns dig, trots omständigheterna är lite tråkiga.

 

Vi skickade hälsningar till himlen. Jag kom tillbaka till denna stund från min tankar. Jag åkte till arbetet, till lärarmötet. Min son Juuso skickade ett grattismeddelande mitt i samlingen. Justus skulle nu varit myndig, 18 år. Jag berättade detta till mina kollegor och till min egen förvåning bubblade det ut en otrolig längtan och sorg från mitt inre. Jag brast ut i okontrollerad gråt. Men vilket privilegium att få jobba i ett arbetslag där man får vara sig själv och sörja om man behöver det.

Jag sörjer och jag saknar, men än en gång hälsar jag till min underbara och kära son Justus, dessa ord:

"Grattis på födelsedagen!" Tack att vi fick ha dig här över 17 år!