"En ole sankariainesta! - Jag är inte hjälte-material!"

En jaksa herätä aamulla. Masennuksen raskas vaippa verhoaa elämää. En jaksa tavata ihmisiä. En jaksa kuunnella.  En ymmärrä muita, enkä ole edes kiinnostunut ymmärtämään. Kaikki ottaa päähän. Ei huvita mikään. Tuntuu, etten pysty mihinkään. Hällä väliä. Kuolemme kumminkin. Päässäni on silmälasit, joiden läpi ei näe värejä.

Miksi kävi näin? Mitä me teimme väärin? Mitä syntiä teimme? Emmekö rukoilleet tarpeeksi?
Olisiko voinut tehdä jotenkin toisin, ettei näin olisi käynyt? Kuka on syyllinen? Vaikka tiedänkin, että tällaisten kysymysten jauhaminen on täydellistä ajanhukkaa ja turhuutta, niin siltikin ne käväisevät mielessä riistäen elämän halua sisimmästäni.

Kuva: Justus Savolainen

"Ei tämä tehnyt syntiä eivätkä hänen vanhempansa", sanoi Jeesus opetuslapsille, kun he etsivät syyllistä sokean miehen kurjalle elämän tilanteelle.  Jeesus ei edes etsinyt ihmissyyllistä. Hän sanoi: "Varas ei tule muuta kuin tappamaan ja tuhoamaan ja varastamaan. Minä olen tullut, että heillä olisi elämä (kreikk. "zoe" elämän voima, ikuisuuselämä jo nyt)  ja yltäkylläisyys. (Joh 10:10)  Sokea parannettiin. Mutta entä Justus?

Ajelin taas autolla yksin. Kuuntelin Eppu Normaalia. Alakuloinen, mutta erittäin taitava kitarakomppi liikautti vähän sisintäni. Samaistin itseni täysin sanoihin:  "Se (taivas ja maa) odottaa pientä askelta vaan, sitäkään en valmis oo ottamaan. En ole sankariainesta, se kunniasta ja maineesta!"
(Eppu Normaali: Ei sankariainesta)

Juuri tuollainen olo. Itsesääli. En ole sankariainesta, se kunniasta ja maineesta. Masennus, välinpitämättömyys, mitättömyys, surkeus ja toivottomuus täyttivät sieluni enkä jaksanut taistella sitä vastaan. Pimeyden ruhtinas varmaan karkeloi ilosta vahvistaen ajatuksiani omalla painostuksellaan: "Juuri näin! Et tule koskaan nousemaankaan tästä pimeydestä!"

Keskellä pimeyttä ja surua sydämeeni annettiin kohottava ajatus. Jeesuksen puhe saman biisin loppuosan kautta: "Täytyy hullun unta se olla vain, saan olla luonasi rakkaimpain!"
Itketti, kun tajusin, että juuri tällaisena rauniona saan olla Hänen luonaan tässä autossa ja kerran myös Justuksenkin luona. Ja vielä enemmän! Koin Hänen sanovan:
"Olen syntisten, epäonnistuneiden, raskautettujen  ja masentuneiden Sankari. Asun sinussa ja Minä sinussa olen sankariainesta! Riittää, kun olet vain lapseni! 
Täydellinen isku Pimeyden ruhtinaan toivotuksia vastaan! Oloni helpotti.

 "Autiotalo"-kirjassa päähenkilö Mac prosessoi lapsensa kuolemaa. Hän oli tullut Jeesuksen luokse ja sanoi sielun lukkonsa keskellä Jeesukselle: "Olen aivan eksyksissä!
Jeesus vastasi Macille sanoen: "Olen pahoillani, että koet olevasi eksyksissä, mutta luota minuun. Et ole eksyksissä, koska Minä en ole eksyksissä.

Hän on osoittanut uskollisuutensa. Hän on totisesti luottamuksen arvoinen. Hän asuu sittenkin sydämessäni, vaikka välillä minulla ei ole mitään aavistustakaan Hänestä. Vastaanotettuani Hänet Hän julisti eksyneen kotiin tulleeksi, syntisen vanhurskaaksi, ihmisraunion Kuninkaan pojaksi ja antisankarin sankariksi! Tämä kaikki on Kirjoitusten mukaan ollut totuus koko ajan. Varas ei ikinä pysty riistämään "zoe"-elämää - ei Justukselta eikä minulta, vaikka en olekaan sankariainesta!


"Minä olen eksyksissä kuin kadonnut lammas."(Ps 119:176)

 "Ja minä annan heille iankaikkisen elämän (kreikk. "zoe"), ja he eivät ikinä huku, eikä kukaan ryöstä heitä minun kädestäni. "(Joh 10:28)

 "Mutta kaikille, jotka ottivat Hänet vastaan, Hän antoi voiman/oikeuden tulla Jumalan lapsiksi, niille,  jotka  uskovat Hänen nimeensä." (Joh 1:12)


---

Jag är inte hjälte-material!

Jag orkar inte gå upp på morgonen. Depressionens tung mantel är över mitt liv. Jag orkar inte träffa människor. Jag förstår inte andra, och jag är inte ens intresserad av att förstå. Blir irriterad på allt. Jag vill ingenting. Det känns att inte förmår någonting. Det spelar ingen roll. Vi kommer alla att dö ändå. Jag ser inte ens färger genom mina inre glasögon. 


Varför blev det så här? Vad gjorde vi för fel? Vad är det för synd som är så stort? Har vi inte bett tillräckligt? Hade jag kunnat göra någonting annorlunda så att detta aldrig skulle ha hänt? Vem är skyldig? Även om jag vet att alla dessa frågor är bara slöseri av tid så dyker dessa upp in i sinnet medan de stjäl livsglädjen ur mig.

Bild: Justus Savolainen

"Han har inte syndat och inte heller hans föräldrar", sa Jesus till sina lärjungar, när de letade efter den skyldige som låg bakom den blinde mannens svåra livssituation. Jesus var inte ute efter en människa som var skyldig. "Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv (grek, "zoe", livets kraft, eviga livet redan nu), ja, liv i överflöd. (Joh 10:10)" Den blinde mannen blev botad.
Justus då?

Jag körde ensam med min bil igen. Jag lyssnade på Eppu Normaali. Nedstämd, men riktigt bra gitarriff som berörde mitt inre lite. Jag identifierade mig helt med texten: "Det (himmel och jord) är bara ett steg ifrån, inte ens det är jag redo att ta. Jag är inte hjälte-material. Kan glömma bort allt med ära och det goda ryktet... 
(Direkt översatt)
(Eppu Normaali - Ei sankariainesta)



Precis så där känner jag mig. Självömkan. Jag är inte hjälte- material, kan glömma bort all ära och det goda ryktet. Istället är det något annat som fyller min själ.
Depression, likgiltighet, elände, hopplöshet, tomhet.
Och jag har inget ork att kämpa emot.
Mörkrets furste säkert jublar av glädje och bekräftar mina tankar:
"Precis så här! Och du kommer aldrig uppstå från detta mörker heller!"

Mitt i mörkret och mitt i sorgen fylldes mitt hjärta med en upplyftande tanke. Jesus talade till mig via sluttexten av denna samma sång: "Det måste vara en dåres dröm, att få vara hos sina närmaste och käraste!" Jag grät, när jag insåg att jag verkligen får vara hos Honom även om jag känner mig som en ruin, och även en dag får jag vara hos Justus! Jag upplevde att Han sa till mig:
"Jag är syndarnas, misslyckarnas, de sargades och de deprimerades Hjälte! Jag bor i dig och Jag i dig är hjältematerial! Det räcker bara att du är min son!" 

Perfekt slag på mörkrets furstes förhoppningar om mig.
Kände lättnad.

I boken "Ödehuset", huvudpersonen Mac processerar sitt barns död. Han hade kommit till Jesus och sagt till Honom mitt i allt elände: "Jag är helt vilsen!"
Jesus svarade Mac med dessa ord: "Jag är ledsen att du upplever att vara vilsen, men lita på mig. Du är inte vilsen, eftersom Jag inte är vilsen."


Han har visat sin lojalitet. Han är sannerligen värd all tillit. Han bor i mitt hjärta trots allt, även om jag inte har någon aning om Honom ibland. När jag tog emot Honom, förklarades jag att vara rättfärdig, hemkommen, Konungens son, en hjälte! Allt detta enligt Skriften har varit ren sanning hela tiden. Tjuven kan aldrig ta bort "zoe"- livet från Justus eller från mig, även om jag inte har varit en hjälte!


"Jag har gått vilse som ett förlorat får."(Ps 119:176)

 "Jag ger dem evigt liv (grek, "zoe"), och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur Min hand "(Joh 10:28)

 "Men åt alla som tog emot Honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på Hans namn" (Joh 1:12)