Rakensin arkun rakkaan ystäväni ohjauksella. Tämän ystäväni kanssa olimme aiemminkin tukeneet toisiamme elämämme suurissa taitekohdissa, kuten uskoontuloissa, naimisiinmenoissa, lasten syntymisissä ja poikiemme kouluunlähtö-rituaaleissa. Mutta tällaisessa yhteisessä projektissa emme kumpikaan voineet ikinä edes kuvitella meidän joskus olevan.
Arkun valmistuttua kutsuin lähellä asuvien sisarusteni perheet sekä erikoisesti heidän pienet lapsensa luoksemme kesäasunnollemme, Kuulin sisaruksiltani, että lapsille oli niin omituista se, että heidän niin rakas Justus-serkkunsa haudattaisin kohta maahan.
"Tämä ruumiimme on kuin maja, jossa asumme", kerroin arkun ympärille kokoontuneille lapsille. "Sinä ja minä asumme tässä majassa, jonka näemme. Tätä majaa kutsutaan ruumiiksi tai kropaksi. Katselemme majan sisältä maailmaa silmiemme kautta. Asumme tässä kropassa niin pitkään, kunnes se kuolee. Justuksen ruumis on kuollut, mutta ruumiin sisällä asunut Justus ei koskaan kuole! Vain Justuksen kroppa laitetaan tähän arkkuun ja haudataan. Justus on mennyt taivaaseen ja hän on niin onnellinen...!" Taistelin, etten romahda itse kertoessani tuota.
Lasten silmät olivat tyytyväisen näköisiä saatuaan jonkinlaisen selityksen tapahtumalle.
"Nyt kerrotaan Justukselle terveisiä! Aivan varmasti Justus saa meidän terveisemme!" sanoin lapsille. Aloimme kirjoittamaan ja piirtämään tervehdyksemme arkun sisäkanteen. Suuressa hiljaisuudessa lapset kirjoittelivat ja piirsivät terveisensä Justukselle. Myös me aikuiset teimme niin murtuneella sydämellä.
Kun olimme saanet arkun kannen täyteen piirustuksia ja kirjoituksia, polvistuimme arkun ympärille ja rukoilimme: "Jeesus, kerro Justukselle terveisiä. Rakastamme häntä niin paljon ja meillä on niin hirmuisen suuri ikävä häntä!"
Lapset lähtivät vanhempiensa mukana kotiinsa tyytyväisen oloisena. Terveiset lähetetttiin taivaaseen. Tiedän myös sen, että ne menivät perille. Tiedän Sanan perusteella, että Herra itse ei ole innostunut yrityksistämme ottaa kontaktia kuolleisiin. Siksi on turvallista ja raamatullista jättää asiat Jeesuksen käsiin. Aivan varmasti Justus lähettää terveisiä Jeesuksen kautta jotenkin meille tänne takaisin.
Vasta yli puoli vuotta Justuksen taivaaseen menon jälkeen pystyin edes hieman hyväksymään, että Justuksen ruumiin tomu kuuluukin maahan. Täältä se on kotoisin, mutta hänen iankaikkisen ihana olemuksensa ja persoonansa on kotoisin taivaasta. Justus ei ole ruumis. Ruumis oli hänen väliaikainen majansa. Silti tämä totuus sattuu vieläkin rintaani ikäväni takia.
Jeesus itse sanoi tulleen Isän luota maailmaan ja palaavan takaisin Isän luokse. Niin on käynyt Justuksellekin, vaikka hänen ruumiinsa tomulle on sanottu: "Maasta sinä olet tullut, maaksi pitää sinun jälleen tuleman!" Ihanalle pojalleni huudamme kuitenkin ikävissämme: "Jeesus, kerro Justukselle terveisiä!"
"Haluaisin lähteä täältä Kristuksen luo, sillä se olisi kaikkein parasta, mutta teidän tähtenne on ruumiissa/lihassa viipymiseni tarpeellisempi!" (Paavali, Fil 1:23-24)
"Vai ettekö tiedä, että teidän ruumiinne on Pyhän Hengen temppeli, joka Henki teissä on ja jonka te olette saaneet Jumalalta, ja ettette ole itsenne omat?" (1 Kor 6:19)
"Isä, sinun käsiisi minä annan henkeni!" (Jeesus ristillä, Luuk 23:46)
-----
Hälsnigar till Justus
Efter olyckan kunde jag inte på något sätt förstå eller tro att detta skulle vara sant. Jag trodde - iallafall hoppades på att Justus skulle komma tillbaka. Jag ville på något sätt förlänga kopplingen till Justus. Jag ville vara nära Justus kropp så mycket jag bara kunde och så länge jag bara fick.
Jag bestämde mig att bygga kistan själv.
Jag fick hjälp med byggandet av en nära vän till mig. Med denna vän hade vi tillsammans stöttat varandra i livets stora händelser, exempelvis när vi blev kristna, när någon av oss skulle gifta sig, när barn skulle födas och när våra söner skulle börja skolan, osv.
Men i ett projekt som denna hade någon av oss inte kunnat ana att vi någonsin skulle behöva vara del av.
När kistan blev klar bjöd jag in alla mina syskon och speciellt deras små barn till oss i vårt sommarhus. Jag hade hört från mina syskon att deras barn tyckte att det var så konstigt att deras kära kusin Justus skulle snart begravas i marken.
"Denna kropp är som en koja som vi bor i", berättade jag till alla barn som hade samlats runt kistan.
"Du och jag bor i denna koja, som vi ser. Denna koja kallas för kropp. Från kojan tittar vi på världen genom våra ögon. Vi bor i denna kropp tills den dör. Justus kropp är död, men Justus som bodde i kojan kommer aldrig att dö! Bara Justus kropp kommer att läggas i den här kistan och sen begravas. Justus är nu i himlen och han är så lycklig...!"
Jag kämpade att inte brista ut i gråt när jag berättade detta.
Barnens ögon såg nöjda ut efter att få höra någon form av förklaring till händelsen.
"Nu ska vi skicka hälsningar till Justus! Helt säkert kommer han att få ta emot våra hälsningar!" sade jag till barnen. Vi började skriva, rita och måla våra hälsningar på kistans innerkant. I stor tystnad skrev och målade barnen sina hälsningar till Justus. Också vi vuxna gjorde detta med förkrossade hjärtan.
När vi hade fyllt hela kistans innerkant med målningar och hälsningar, böjde vi våra knän runt kistan och bad tillsammans:
"Jesus, skicka hälsningar till Justus från oss. Vi älskar honom så mycket och vi saknar honom så oerhört mycket!"
Barnen verkade vara väldigt nöjda när de åkte hem med sina föräldrar. Nu är hälsningarna skickade upp till himlen! Och jag är också övertygad att de har nått fram! Enligt Ordet är Herren själv inte så entusiastisk över att vi ska försöka kontakta dem som har dött. Därför är det säkert och bibliskt att lämna alla saker i Jesu händer och göra allt detta via Jesus. Helt säkert kommer Justus att skicka hälsningar tillbaka till oss via Jesus på något sätt.
Först efter mer än ett halvt år kunde jag på något sätt acceptera att Justus kropps stoft tillhör den här jorden. Den är härifrån men hans underbara väsen och han som person är från himlen. Justus är inte en kropp. Den var hans tillfälliga koja.
Ändå gör det ont i mitt hjärta av saknad.
Jesus sade själv att Han hade kommit från Fadern för att sedan komma tillbaka till Fadern. Så har det hänt för Justus också, även om det är sagt för hans kropp: "Du är från denna jord och här ska du sedan förbli."
I vår saknad ropar vi ändå till vår käre son:
"Jesus, hälsa Justus!"
"Jag skulle vilja bryta upp och vara hos Kristus, det vore mycket bättre. Men för er skull är det nödvändigt att jag får leva kvar" - Paulus- (Fil 1:23-24)
"Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel åt den helige Ande, som bor i er och som ni har fått av Gud, och att ni inte tillhör er själva?" (1 Kor 6:19)
""Fader, i dina händer överlämnar jag min ande" - Jesus på korset - (Luuk 23:46)
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti