maanantai 22. joulukuuta 2014

Vuosi Justuksen kotiinmenosta. Ett år har gått sedan Justus gick hem.

(På svenska: Skrolla ner)

On vuosi Justuksen kotiinmenosta. Joulun ahdistavat tapahtumat ovat läsnä koko ajan. Kaikki romahti. Rakas poikani poistui niin yht`äkkiä. Tämä oli liikaa pienelle ihmiselle. Olin ja olen edelleenkin avuton kuin pikkuinen, eksynyt poika. Vapisin kuin kadonnut lammas.

Kaikki muuttui epätodelliseksi. Koin putoavani kuiluun, josta ei ole enää koskaan ulospääsyä. Shokin verho suojasi psyykettä, mutta esti minua näkemästä suuren salatun taakse. Kauhukuvat ja pelko kouraisevat ajoittain. Masennus ja ahdistus kalvavat vieläkin, mutta aivan kuin avaimen reiästä pystyn nyt näkemään, että putosin aivan käsittämättömään turvaverkkoon. Niinkuin paimen ottaa pelokkaan, eksyneen lampaansa syliinsä, on minutkin otettu tietämättäni suureen syleilyyn.

Ensimmäiset yöt onnettomuuden jälkeen nukuimme pikkuveljeni perheen ja oman perheeni kanssa isäni ja äitini kodin lattialla lähes käsi kädessä. Emme pystyneet kukaan menemään omiin asuntoihimme. Vapisimme, pelkäsimme. Halusimme olla toisiamme niin lähellä kuin mahdollista. Emme pystyneet syömään, nukkumaan emmekä edes itkemään. Kylmä koko ajan. Ruumis krampissa. Pikkusiskoni hieroi selkääni, että voisin edes vähän rentoutua. Molemmat poikani yrittivät käsittää tilannetta. Vanhempani huolehtivat kaikesta: majoituksesta, yöpymisistä, muonituksesta, saunan lämmittämisestä.
Olimme pudonneet perheemme ja sukumme turvaverkkoon.

Valtava määrä osanottoa. Tekstiviestejä. Facebook-viestejä. Vanhat uskolliset ystävät eri puolelta Suomea ajoivat surkeassa kelissä satoja kilometrejä vain tullakseen lohduttamaan. Nilsiän kirkossa ylimääräinen ilta surutapahtuman johdosta. Kirkko täyttyy sadoista osanottajista. He tulivat jakamaan tuskamme. Todella jakamaan. He itkivät kanssamme.
Olimme pudonneet ystäviemme turvaverkkoon.

Tulimme tyhjään kotiimme Ruotsiin. Emme pystyneet mihinkään. Unohdimme laittaa ruokaa. Ovellemme ilmestyi monta kertaa lämmin ruoka sylissään olevia ystäviämme. He olivat hiljaa, rukoilivat puolestamme ja toivat lohdutusta.
Olimme pudonneet ihmismuotoisten enkelien turvaverkkoon.

Tuntemattomat ihmiset tulivat halaamaan kuullessaan, mitä oli tapahtunut. Hekin itkivät. Istuin saunassa apaattisena uimahallissa kurdivanhuksen ja syyrialaisen miehen kanssa. Kerroin Justuksesta. He alkoivat sydämestään suremaan kanssani ja lohduttivat. Hämmästyksekseni taakkani keveni hetkeksi.
Olin pudonnut inhimillisyyden turvaverkkoon.

Sairaslomalla työtoverini houkutteli minut pois neljän seinän sisältä. Halusi kuunnella ja auttaa minua elävien kirjoihin. Esimieheni teki kaikkensa, että saisin apua ja lohdutusta. Työtoverini järjestelivät työt niin, ettei minun tarvitse huolehtia mistään.
Olin pudonnut työyhteisöni turvaverkkoon.

Mustarastaat seurasivat minua metsässä. Ihan kuin ne olisivat halunneet sanoa minulle jotakin. Katselin niiden kauneutta. Ne jotenkin lohduttivat minua. Kova tuuli kiehtoi minua. Se on niin vapaa. Niin on nyt Justuskin! Kävelin tuulessa ja tyynessä. Satoja kilometrejä vaimoni kanssa metsässä, meren rannalla, hautausmailla itkien, nauraen, rupatellen ja hiljaa ollen. Katselin tähtiä, kuuntelin hiljaisuutta.
Olin pudonnut luomakunnan turvaverkkoon.

Mutta missä minä olen? Kuka minä olen? Missä on minuuteni pohja? Kauhun ajatuksia. Liuin mieleni tasolta sydämeeni. Huomaan, että sekavat ajatukseni eivät ole minä. Ne ovat minun. Sydämeni olen minä. Persoonani pohja, henki, sydän ja usko.  Tuohon paikkaan muutti Jeesus asumaan vastaanotettuani Hänet. Siellä kuiluni ja pelkoni pohjalla ovat iankaikkiset käsivarret.  Olen vain pieni poika, mutta Hän on siellä. Putosin suoraan mieleni ja sieluni sekavuudesta Jumalan syliin persoonani pohjalle -
Pyhän Hengen suojaverkkoon.

"Sinun turvasi on ikiaikojen Jumala, sinua kannattavat iankaikkiset käsivarret." (5 Moos 33:27)


Tuhlaajapoika tietää, missä koti on, mutta vapiseva lammas ei omassa paniikissaan tiedä mistään mitään. Siksi Paimenen on itse etsittävä lampaansa ja "löydettyään lampaansa Hän panee sen hartioillensa iloiten." (Luuk 15:5)

Olen kiitollinen Suuren Paimeneni hartioista ja Hänen käsittämättömästä suojaverkosta. Tarvitsen ja kaipaan sitä jälleen!

                                            Hyvää joulua, arvoisat blogini lukijat!

 Kuva: Justus Savolainen


____


Ett år har gått sedan Justus gick hem.

Nu har det gått exakt ett år sen Justus lämnade oss och gick hem till Herren. Julens ångestfyllda händelser är dock närvarande hela tiden. Min kära son gick bort så plötsligt. Detta var alldeles för mycket för en liten människa som mig. Jag var och är fortfarande hjälplös som ett litet och vilset barn. Jag skakade som ett försvunnet får.

Allt förändrades och blev overkligt. Det kändes som om att jag befann mig i en grop där det inte fanns någon utgång. Skräckbilder och rädsla fyller mig ibland. Ångest och depression finns där fortfarande, men i allt detta och under året har jag märkt att jag har fallit i ett obegripligt tröstande skyddsnät. Så som en herde tar en upp ett ensamt och vilset får, är också jag tagen upp i en stor famn utan att jag själv har vetat om det.

De första nätterna efter olyckan sov min familj och min lillebrors familj på mina föräldrars vardagsrumsgolv nästan hand i hand. Ingen av oss varken ville eller kunde sova i sitt eget hus eller i sitt eget rum. Vi skakades och vi var rädda. Vi ville vara så nära varandra som möjligt. Vi kunde inte äta eller sova och ibland inte ens gråta. Det var kallt hela tiden. Kroppen i kramp. Min lillasyster behövde massera min rygg för att jag ens kunna slappna av lite. Båda mina söner försökte begripa läget. Mina föräldrar tog hand om allt; boendet, maten, bastuns uppvärmning...
Vi hade fallit in i familjens och släktens skyddsnät. 

Enorm mängd medlidande. Massor av SMS. Massor av Facebook- meddelanden. Gamla trogna vänner från olika håll körde hundratals kilometer i dåligt väder bara för att kunna komma och trösta oss. En extra minnesstund i Nilsiäs kyrka dit hundratals människor kom för att dela vår smärta. Sannerligen dela. De grät med oss...
Vi hade fallit in i våra vänners skyddsnät. 

Vi kom in i vårt tomma hem i Sverige. Vi förmådde ingenting. Vi glömde att laga mat. Väldigt många gånger kom det vänner till dörren som hade varm mat med sig. De var tysta, de bad för oss och tröstade oss.
Vi hade fallit in i människa-formade änglars skyddsnät. 

Okända människor kom och kramade oss när de hade fått veta allt som hade hänt. De grät också. Jag satt i bastun med en äldre kurd och en syrian. Jag berättade om Justus. De började också sörja från sitt hjärta för min skull och de tröstade mig. Till min egen förvåning kändes allt så mycket lättare för en stund.
Jag hade fallit in i mänsklighetens skyddsnät. 

När jag var sjukskriven från arbetet var det min kollega som fick mig att komma ut från mina fyra väggar. Hon ville lyssna på mig och hjälpa mig att komma tillbaka till livet. Min chef gjorde allt för att jag skulle få hjälp och tröst. Mina arbetskamrater löste arbetet så att jag inte behövde ta hand om någonting.
Jag hade fallit in i arbetsplatsens skyddsnät. 

Koltrasten följde mig i skogen. Som om de ville säga någonting till mig. Jag såg på dem, såg hur vackra de var. På något sätt tröstade de mig. Vinden blåste runtomkring mig. Den som är så fri. Och så är Justus! Jag vandrade både i lugnet och i stormen. Hundratals kilometer har jag och min fru vandrat i skogen, på stranden och på kyrkogårdar. Vi har gråtit, skrattat, pratat och varit tysta. Jag såg på stjärnorna och lyssnade på tystnaden.
Jag hade fallit in i skapelsens skyddsnät. 

Men var är jag? Vem är jag egentligen? Vart ligger min grund? Hemska tankar. Jag gled ner från sinnets nivå in i hjärtats nivå. Jag insåg att alla dessa förvirrande tankar är inte jag. De är dock mina men de är inte jag. Det är hjärtat som definierar mig. Jag som person, min grund; anden, hjärtat och tron. Till den platsen flyttade Jesus in i när jag tog emot Honom. Där i botten av min rädslas grop finns eviga armar som plockar upp mig. Jag är bara en liten pojke, men Han finns där.
Jag föll ner från sinnets förvirring in i Guds famn, till mitt hjärtats grund och botten -
Jag föll in i den Helige Andens skyddsnät. 


"En tillflykt är Han, urtidens Gud och när nere råder Hans eviga armar." (5 Mos 33:27)


Den förlorade sonen vet var hemmet är, men ett skakande får som är i panik vet ingenting om nånting. Därför behöver Herden själv leta efter sina får "och när Han har funnit det, blir Han glad och lägger det på Sina axlar." (Luk 15:5)

Jag är enormt tacksam för min Herdes axlar och Hans oförståeliga skyddsnät. Jag behöver det varje dag och längtar efter det mer och mer!


        God jul, kära läsare!

 Bild: Justus Savolainen


3 kommenttia:

  1. Harri... Käsittämättömän mahtava kirjoitus!!! Lämmintä ja siunattua joulua koko perheelle.

    Jani

    VastaaPoista
  2. Olen seurannut blogiasi vasta jonkin aikaa. Sanattomana. En osaa edes kuvitella, mitä olette läpi käyneet, mutta ihailen sitä voimaa jolla ponnistatte. Jumala auttaa, sen olen itsekin huomannut. Ja sen näkee tästäkin selviytymistarinasta. Siunattua joulun aikaa ja voimia teille jokaiselle! <3

    VastaaPoista
  3. Haluan kiittää tästä lukunautinnosta, jonka meille lukijoillesi suot.

    Toiseksi toivotan sinulle ja perheellesi voimia tulevaankin vuoteen, hellittäköön tuska otettaan teissä vähitellen... <3

    VastaaPoista