Hurjia kysymyksiä, huikeita vastauksia / Brutala frågor, fantastiska svar

Ajelin yksin autolla. Elämäni kauheimmasta tapahtumasta oli kulunut kaksi viikkoa. Miten tämä oli mahdollista? Oliko tämä totta? Epätodellinen ja oksettava olo. Kohta varmaan herään ja totean, että kaikki oli järkyttävää painajaisunta. En ymmärrä.

Keskellä shokkia viha Jumalaa kohtaan alkoi nousemaan. "Sinun Sanasi on täyttä roskaa!" huusin Jumalalle. "Sinä olet luvannut suojata poikaani, niin että onnettomuus ei kohtaa häntä!" Nimenomaan tätä Sanan kohtaa olimme muistuttaneet Jumalalle rukoillessamme Justuksen puolesta iltaisin vaimoni kanssa. Itkin, huusin, kiroilin ja kapinoin kuin kiuketteleva pieni poika isän sylissä.

"Ei kohtaa sinua onnettomuus eikä vitsaus lähesty sinun majaasi."(Ps 91:10)

"Täyttä pelleilyä koko uskon touhu! Olen luottanut Sanaasi ja siitä huolimatta Justusta kohtasi onnettomuus. Enkelit, missä he olivat? Unohditko lähettää heidät? Unohditko Justuksen? Olitko nukkumassa jossakin? Kuka Sinä olet? Oletko edes olemassa?" Olin raivoissani.
Kun olin vähän rauhoittunut, tunsin yllättäen käsittämättömän rakastavan Läsnäolon autossani. Aivan kuin tuo Läsnäolo antoi minun riehua sylissään, itkien samalla itsekin hirveää menetystäni. Aivan kuin Hän olisi ymmärtänyt kaiken ja suri kanssani lohduttaen minua sanomatta minulle yhtään alaspainavaa sanaa. Hetken kuluttua kuulin sydämessäni lämpimän kysymyksen: "Kumpi on ikuista: Minun Sanani  vai se, mitä olet nähnyt?"

Hän ei syyttänyt. Hän ei myöskään vastannut kysymyksiini. Hän vain itki vieressäni. Tajusin, että Hän näkee sekä tähän aikaan että ikuisuuteen. Minä en. Tiesin, että Hän oli Jeesus, joka sanoi opetuslapsilleen yli 2000 vuotta sitten:

    "Taivas ja maa katoavat, mutta Minun sanani eivät koskaan katoa."(Matt:24:35)

Luottamukseni Jumalaani alkoi palata. Tuntui siltä, että Hän itki edelleenkin ja ymmärsi tuskani tämän maailman voimien riistettyä poikani maanpäällisen elämän. Sitten Hän asetti toisen kysymyksen henkeeni, ihan kuin ajattomuudesta käsin katsottuna, siirtäen samalla ajatukseni ikuisuuteen: "Kohtasiko poikaasi onnettomuus?"

Tajusin, että rakas Justukseni on taivaassa, ajattomuudessa, turvassa, ikuisessa ilossa, kotona Jumalan sekä perille päässeiden rakkaiden ja enkelien kanssa. Jumala oli sittenkin ollut onnettomuushetkellä enkeleiden kanssa. Noilla kahdella kysymyksellä Hän veti minusta katkeruuden ja vihan pois muutamassa minuutissa. Tässä ajassa se oli onnettomuus. Ikuisuudesta käsin kotiin paluu.
Wau, mikä Jumala!
Nostin hattua autossa ja sanoin Hänelle suuresti kunnioittaen:
"Sinä olet Pomo!"

-----

Brutala frågor, fantastiska svar

Jag körde runt ensam med bilen. Från mitt livs mest fruktansvärda händelse hade det gått två veckor. Hur kunde detta vara möjligt? Var detta ens sant? En overklig och spyfärdig känsla. Inom kort  kanske jag vaknar och märker att allt detta bara var en chockerande mardröm. Jag förstår inte. 

 Mitt i chocken började vreden mot Gud komma upp.
"Ditt Ord är rakt igenom skräp!" skrek jag till Gud.
"Du har lovat att beskydda min son att olyckan aldrig skulle drabba honom!"
Speciellt denna vers i bibeln har jag och min fru bett över Justus på kvällarna. Jag grät, skrek, svor och gjorde uppror som ett litet rastlöst barn i pappas famn.

"Ingen olycka skall drabba dig,
ingen plåga närma sig din hydda"(Ps 91:10)

"Skitsnack det här med tro! Jag har litat på Ditt Ord och ändå drabbades Justus av olyckan. Änglarna, var var de? Glömde Du sända iväg dem? Glömde Du bort Justus? Var du och sov någonstans? Vem är Du? Är Du ens verklig? Jag var rasande.

Efter att jag hade lugnat ner mig lite, kände jag plötsligt en obeskrivligt älskande Guds närvaro i min bil. Det kändes som om att Han lät mig härja i Sin famn, medan Han själv grät över det jag hade förlorat. Som om Han skulle ha förstått allting, som om Han sörjde med mig medan Han tröstade mig utan att säga ett enda nedtryckande ord. Efter en stund hörde jag en varm fråga i mitt hjärta: "Vilket av dessa är evigt: Mitt Ord eller det du har sett?"

Han dömde inte mig. Han svarade inte heller på mina frågor. Han bara grät bredvid mig. Jag förstod, att Han ser både denna tid och evigheten. Det ser inte jag. Jag visste, att Han var Jesus, som sade till sina lärjungar för över 2000 år sen:

                      "Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå."(Matt:24:35)

Förströstan och förtroendet till Gud började komma tillbaka. Det kändes som att Han fortfarande grät och förstod min smärta över att min son har rivits bort från mig från den här tiden. Då satte Han en till fråga i mitt hjärta och i min ande, en fråga från ett evighetsperspektiv, som om mitt sinne vändes bort från den här tiden till tidlösheten:
"Drabbades din son verkligen av en olycka?

Jag förstod, att min kära Justus är i himlen, i evigheten, i tidlösheten, i säkerheten, i tryggheten, i en evig glädje, hemma hos Gud och hos de kära som redan har kommit dit och hos änglarna. Gud var trots allt närvarande med sina änglar under olyckan. Med dessa två frågor drog Han all bitterhet och vrede ur mig på bara några minuter. I denna tid var det en olycka. Från evighetens synvinkel var det en återkomst till vårt egentliga och ursprungliga hem.
Wow, vilken Gud!
Jag lyfte min hatt i bilen och sa till Honom med stor respekt:
"Du är Boss!"