Lainaksi vain, vierelleni sinut sain!

Kun yli kuusi vuotta sitten vanhin poikani Juuso oli lähdössä Suomen armeijaan täältä Ruotsista, muistan erittäin tarkkaan, kuinka eräänä maanantai-aamuna istuskelin yksin olohuoneessamme ja katselin Upplands Väsbyn kerrostaloasunnossamme poikiemme ihania valokuvia. Vaimoni Virpi oli laittanut ne hienosti olohuoneen seinälle.












Ihastellessani ylpeänä isänä poikieni kuvia mieleeni tuli voimakas ajatus, jonka uskon tulleen Jumalalta. Ajatuksiini tullut "ääni" sanoi minulle lempeästi, mutta selkeästi: "Harri, anna poikasi minulle!"  


Sydäntäni on aina koskettanut Pekka Simojoen biisi omasta pojastaan. Laulussa sanotaan: "Lainaksi vain, vierelleni sinut sain." Sisimmässäni olen aina aavistanut tämän, että lasteni suurin omistusoikeus ei olekaan minulla.

Sanoin Näkymättömälle Jumalalleni, että tässä he nyt sitten ovat. Päästän heidät irti, he ovat sinun. Kun olin lausunut nuo sanat, purskahdin omaksi hämmästykseni itkuun. Ihmettelin omaa regointiani. Näinkö vaikeaa minun on luovuttaa poikani Suuren Isän haltuun? Ajattelin,  kuinka kiintynyt olen poikiini. Vai kontrolloinko poikieni elämää niin paljon, että minun on luovuttava kontrollistani? Päästettävä heidät vapaaksi?

Itkun jatkuessa aukaisin Raamattuni, joka aukesi suoraan Psalmin 84 kohdalta ja silmieni eteen suorastaan pomppasi teksti:
       
"Löysihän lintunen majan ja pääskynen pesän, johon se poikasensa laskee: sinun alttarisi,  Herra Sebaot, minun kuninkaani ja minun Jumalani!" (PS 84:4)

Itkin nyt melkein hillittömästi, koska luopumisprosessi teki työtään sielussani. Löysihän Harrikin sylin, johon omat poikansa laskee. Itkien ryömin itsekin "alttarisohvalle" ja sanoin: "Ota minutkin!"Minäkin taidan olla vain pikkuinen poika suuren Isän sylissä.

---
  

Bara till lån, fick jag dig vid min sida.   

(på svenska)
 
När min äldsta son Juuso för sex år sedan var precis på väg ut till militärtjänsten i Finland minns jag väldigt tydligt hur en måndag-morgon jag satt ensam i vardagsrummet och tittade på underbara bilder på våra söner i våran lägenhet i Upplands Väsby. Min fru Virpi hade satt upp bilderna så fint på väggen. 













När jag som stolt pappa beundrade bilderna så kom det upp en stark tanke, som jag tror var från Gud. "Rösten" i mitt inre sade detta till mig på ett milt men på ett tydligt sätt: "Harri, ge dina söner till mig!"



En låt som alltid har berört mitt hjärta är Pekka Simojokis låt om sin egen son. Han sjunger: "Bara till lån, fick jag dig vid min sida. " I mitt inre har jag alltid på något sätt vetat att den största ägorätten till mina barn har inte jag.  

Jag sade till Gud att här har du dem då. Jag släpper taget, de är nu dina. När jag hade talat ut de orden, brast jag ut i gråt till min egen förvåning. Jag undrade varför jag reagerade så som jag gjorde. Är det så här svårt att lämna sina egna söner till Gud? Jag tänkte på hur förtjust jag var i mina söner. Eller kontrollerar jag mina söners liv så mycket att jag behöver lämna bort kontrollen? Släppa dem fria?

Jag fortsatte att gråta medan jag öppnade min Bibel, som öppnades och förde mig direkt till Psalm 84. Denna text var det första jag såg:

"Ty sparven har funnit ett hus och svalan ett bo åt sig,
där hon kan lägga sina ungar: dina altaren, HERRE Sebaot,
min konung och min Gud!" (Ps 84:4)

Nu grät jag nästan okontrollerat, eftersom själen satte överlämningen i process. Ty Harri har funnit en famn åt sig där han kan lägga sina söner. Med gråt kröp jag på "altarsoffan" och sa: "Ta mig också!" Det verkar vara så att jag också är bara en liten pojke i famnen av vår stora himmelske Far.