Minä rakastan sinua! Jag älskar dig!

Miksi noita sanoja täytyi säästellä? Miksi ihmeessä en sanonut sitä useammin? Miksi suomalaiselle miehelle - ainakin minulle- tuo on niin vaikeaa?  Nyt huudan taivaaseen melkein joka päivä:
"Justus, rakastan sinua!"

Suru on läsnä, jos on rakastanut!" En surisi, jos en olisi rakastanut. Kunnioitan suuresti myös Justuksen ystävien sydäntä särkevää surua. Jollakin tavalla heidän surunsa helpottaa minua. He jakavat kanssani surua voimallisella tavalla. He ovat rakastaneet Justusta.
"Justus, me kaikki rakastamme sinua!"
 
Justukselle rakkauden ilmaiseminen oli helppoa. Tuntui käsittämättömältä, kun hän saattoi yllättäen halata ja sanoa: "Iskä, minä rakastan sinua!" Mikä voimaannuttava kokemus sielulleni! Tiedän epäonnistumiseni ja puutteeni kasvattajana. Siitä huolimatta oma poikani sanoi rakastavansa minua. En tiedä parempaa!



Justuksen välittömät rakkauden ilmaisut opettivat koko perhettämme. Justuksen suuret esikuvat - omat veljet-  sanoivat kotona ollessaan lähes joka ilta ennen nukkumaanmenoaan Justukselle: "Minä rakastan sinua!"

Justuksen poismeno synnytti räjähdysmäisen yhteyden ja rakkauden ilmaisemisen aallon suvussamme ja ystävissämme. Sanoin jopa pikkuveljelleni, että rakastan häntä. Ja hän minulle! Justus-epidemia levisi. Läheinen ystäväni, aito suomalainen mies halasi aikuista poikaansa ja sanoi: "Rakastan sinua!" En ollut kuullut tuota lausetta häneltä milloinkaan!

Kiitos Justus, mitä opetit meille! Rakkautesi totisesti oli Jumalasta lähtöisin. Rakastan sinua! Olisin halunnut sanoa sen sinulle useammin ja kun näen sinut jälleen, sanon sen tuhat kertaa peräkkäin, pidän sinua sylissäni ja riemuitsen ikuisesti kanssasi! Eikä mikään voi erottaa meitä toisistamme ja ikuisesta rakkaudesta!

                             Jumala on rakkaus! (1Joh4:8)

                             Kuolema ei voi erottaa meitä Jumalan rakkaudesta, joka on Kristuksessa                                Jeesuksessa, meidän Herrassamme! (Room 8:39)

----

Jag älskar dig!

Varför behövde jag spara och hålla tillbaka de orden? Varför i all världen sa jag inte det oftare? Varför för en finsk man - iallafall för mig - är detta så svårt? Nu ropar jag till himlen nästan varje dag: "Justus, jag älskar dig!"

Sorgen är närvarande, om man har älskat! Jag skulle inte sörja, om jag inte hade älskat. Jag respekterar stort också Justus vänners hjärtskärande sorg. På något sätt, deras sorg ger mig lättnad. De har delat sorgen med mig på ett starkt sätt. De har älskat Justus.
"Justus, vi alla älskar dig!"

För Justus var det lätt att uttrycka kärlek. Det kändes helt obegripligt att han helt plötsligt kunde komma och krama mig och säga: "Pappa, jag älskar dig!" Vilken otroligt stärkande upplevelse för min själ! Jag känner till mina brister och misslyckanden som uppfostrare. Min son sa att han älskar mig ändå.
Jag vet inget som är bättre!
 


Justus uttryck för kärlek har undervisat hela familjen. Justus stora förebilder - egna bröder - sa, medan de fortfarande bodde hemma, nästan varje kväll till Justus när det var läggdags:
"Justus, jag älskar dig!"

När Justus gick bort var det som att en exponentiell enhet och våg av uttryck för kärlek föddes bland vår släkt och vänner. Jag sa till och med till min lillebror, att jag älskar honom. Och han till mig! Justus - epidemi spred sig. En nära vän till mig, en äkta finsk man kramade sin vuxna son och sade: "Jag älskar dig!" Jag hade inte hört de orden komma från hans mun nånsin!


Tack Justus för det du lärde oss! Din kärlek är sannerligen från Gud. Jag älskar dig! Jag önskar att jag hade sagt det till dig oftare men när jag ser och träffar dig igen, kommer jag att säga det tusen gånger i rad, hålla om dig och fröjdas och glädjas en evighet med dig!
Då kan inget skilja oss från varandra eller från den eviga kärleken!


                             Gud är kärlek! (1Joh4:8)

                             Döden kan inte skilja oss från 
                            Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre! (Rom 8:39)