Poika on tullut kotiin! - Sonen har kommit hem!

Nyt poika saunoo. Se kylpee ja laulaa ja huutaa, kannusta samppanjaa, sillä poika on tullut
kotiin!"laulaa suomalainen rap-artisti Poju. Laulu kertoo suomalaisten intohimosta voittaa jääkiekon maailmanmestaruus. Nyt vihdoinkin poika, jääkiekon mm-pokaali, on tullut kotiin Suomeen. Pokaali on kotona, kun se on Suomessa. Pojan todellinen koti on Suomessa. Tästä ruotsalaiset ystävämme saattavat olla eri mieltä.




Tuo laulu on kuin kertomus taivaaseen tulosta. Poikani Justus on mennyt todelliseen kotiin, jonne hän kuuluukin.  Sieltä hän on lähtöisinkin.  Hän kylpee ja laulaa ja huutaa! Hän nauttii olemassaolon riemusta ja Ikuisen Isänsä rajattomasta rakkauden läsnäolosta.

Siksi minullekin on tullut koti-ikävä. Poika, sauna ja koti! Mitkä ihanat kolme sanaa! Minua koskettaa suunnattomasti pelkästään ajatus siitä, että kun minun vuoroni on saapua kotiin, niin Taivaan Isäni lämmittää minulle saunan - rakkaudesta poikaansa. Niin minäkin tekisin pojalleni. Saunottaisiin yhdessä ja juteltaisiin kaikki kuulumiset, niinkuin täällä ajassa Justuksen kanssa usein tehtiin!

Laulu tuo mieleeni myös mielestäni Raamatun ihanimman kertomuksen, tuhlaajapoika-vertauksen: Poika hylkää isänsä täydellisesti. Isälle jää valtava poikaikävä. Isä odottaa ja odottaa, mutta poikaa ei näy. Lopulta oman elämän kurjuuteen pettyneenä poika haluaa tulla kotiin. Isän riemulla ei ole rajoja, kun hän näkee poikansa lähestyvän kotia ja isää. Isä tulee lähes hulluksi ilosta juoksemalla vastaan poikaansa, halaten, suudellen, antaen uudet vaatteet ja sormuksen rakkaalle pojalleen. Poika yritti tunnustaa syntejään, mutta isää se ei edes kiinnostanut. Isän ilo tuli täydelliseksi siitä, että poika oli tullut kotiin!

Tuollainen on varmaan Taivaan Isämme. Jos minulla, joka olen vajavainen isä, on tällainen ikävä, niin millainen sydäntä repivä ikävä Hänellä on omia kadonneita lapsiaan. Voin totisesti kuvitella, kuinka Hän haluaisi meidät lähelleen - jo täällä ajassa. Kuka tahansa meistä, joka kääntää sydämensä takaisin Hänen puoleen, saa aivan varmasti kohdata Isän, joka juoksee meitä vastaan kopaten meidät syliinsä.  Ei Hän ole kiinnostunut synneistämme ja epäonnistumisistamme, vaan meistä. Mikä karmean ontto fiilis Hänellä onkaan, jos oma lapsi on hävinnyt jonnekin.

Minulle on jäänyt suuri poikaikävä. Justus-ikävä. Tuo ikävä on minulle kuin tavattoman kallis aarre, jota vaalin kuin kaikkein suurinta lahjaa sydämessäni. Se myös syö minua: Odotan ja odotan, mutta poikaa ei näy. Lämmittäisin saunan pojalleni, jos hän tulisi maalliseen kotiinsa. Kylpisimme, laulaisimme ja huutaisimme. Hörppisin kannusta ihan mitä tahansa hänen kotiinpaluunsa vuoksi.

Iloni on täydellinen vasta silloin, kun tulen kotiin ja saan nähdä Justuksen ja muut rakkaani perillä ikuisuudessa.  Silloin se vasta riehuminen alkaa! Hörppään ikuisesta elävän veden pokaalista pääni täyteen ja täytyn onnellisuudesta! Tämä poika on myös tulossa kotiin!

Silloin, kun minun aikani koittaa, odotan niin paljon sitä, että Justus tulee minua vastaan Jeesuksen kanssa! "Siihen asti mä kuitenkin taivallan, kuljen katsellen ihmeitä maan. Joka päiväni Sulle mä tarkoitan, kunnes aikani on lopuillaan!" (Puhtaat purjeet - Rexi)

"Kun hän oli vielä kaukana, hänen isänsä näki hänet ja tunsi sääliä. Isä juoksi häntä vastaan, sulki hänet syliinsä ja suuteli häntä hellästi." (Luuk 15:20)

"Tuokaa nopeasti parhaat vaatteet ja pukekaa hänet niihin, pankaa sormus hänen sormeensa ja kengät hänen jalkaansa. Tuokaa syöttövasikka ja teurastakaa se. Nyt syödään ja iloitaan!"(Luuk 15:22)

-----------

Sonen har kommit hem

Direkt översatt från en låt som en finsk rap-artist sjunger: "Nu bastar pojken, den bastar, sjunger och ropar, dricker champagne från kannan, för att pojken har kommit hem!" (på finska kan ordet "pojke" också tolkas och betyda "en pokal", som det i detta fall gör).
Låten handlar om den stora finska passionen över att vinna mästerskap i ishockey. Äntligen har "pojken", VM-pokalen kommit hem var den tillhör, i Finland. Pokalens riktiga hem är i Finland. Det kan dock ske att våra svenska vänner inte riktigt håller med om detta.



Denna sång är som en berättelse om en son som har kommit hem till himlen. Min son Justus har nu kommit till det riktiga hemmet, dit han också tillhör. Där har också han sitt riktiga ursprung. Han bastar, badar och sjunger! Han njuter av att bara få vara och njuter av närvaron av den evige Faders och Hans gränslösa kärlek.


Därför har jag fått hemlängtan. Son, bastu och hem! Tre underbara ord! Jag blir berörd bara utav tanken över att Fadern värmer bastun av kärlek till sin son, mig, när det är dags för mig att komma hem. Så skulle också jag göra till min son. Vi skulle basta tillsammans och snacka igenom allt som är på gång och vad som händer, precis som jag och Justus ofta gjorde här på jorden!


Denna sång får mig att tänka på en utan mina favoritberättelser i Bibeln, den förlorade sonen. Sonen förkastade och lämnade sin pappa helt och hållet. Det som blev kvar till pappan var en stor saknad och tomhet. Pappan väntade och väntade men sonen kom inte tillbaka. Tills slut när sonen hade fallit längst ner och blivit besviken över sitt eget liv ville han komma tillbaka hem. Pappan fylldes av en otrolig lycka när han såg sin egen son komma mot honom och mot sitt hem. Pappan blev utom sig av glädje och sprang emot honom, kramade och kysste honom, gav honom nya kläder och gav en ring på hans finger. Sonen försökte bekänna sina synder men pappan var inte ens intresserad av det. Pappans glädje blev fullkomlig då sonen hade kommit hem!

Sådan är säkert våran himmelske Far. Om jag, en ofullkomlig och bristfällig pappa saknar sin son så mycket, hur stor och hjärtskärande saknad har då Han mot dem som har gått förlorade? Jag kan verkligen tänka mig hur Han vill ha oss nära - redan i denna tid. Var och en av oss, som bara vänder sitt hjärta tillbaka till Honom, får möta en Fader som springer mot oss medan Han tar oss in i sin famn. Han är inte intresserad av våra synder eller våra missgärningar, Han är intresserad av oss. Vilken otrolig tomhet Han måste känna över sitt eget barn som har försvunnit någonstans...

Det som jag har kvar är en stor son-saknad. Justus-saknad.
Denna saknad är för mig som en oerhört dyrbar skatt som jag bevarar i mitt hjärta som om det var det dyrbaraste jag hade. Det förtär mig också: jag väntar och väntar men sonen syns inte...
Jag skulle värma bastun om han skulle komma tillbaka till sitt hem här på jorden! Vi skulle basta, bada och sjunga. Jag skulle nog dricka vad som helst ur kannan för att fira hans återkomst.

Min glädje är inte fullkomlig för ens jag får komma hem och få träffa Justus och alla andra nära och kära i evigheten. Det är då firandet kan börja! Jag dricker mig full av levande vatten och blir fylld av lycka!

Den här sonen är också på väg hem! 

Sen när det är min tur, ser jag så fram emot att få se Justus och Jesus komma och ta emot mig!
"Fram tills den stunden, på något sätt, vandrar jag genom denna värld. Varje dag lever jag för Dig, tills min tid når sitt slut" (direkt översatt, Puhtaat purjeet - Rexi)


"Medan han ännu var långt borta, fick hans far se honom och förbarmade sig över honom. Fadern skyndade emot honom, föll honom om halsen och kysste honom" (Luk 15:20)

"Skynda er att ta fram den bästa dräkten och klä honom i den och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter, och hämta den gödda kalven och slakta den, och låt oss äta och vara glada!"(Luuk 15:22-23)

Justukselle terveisiä! Hälsningar till Justus!

Onnettomuuden jälkeen en millään uskonut, että tämä on totta. Uskoin - tai ainakin toivoin, että Justus tulee takaisin. Halusin pitkittää yhteyttäni Justukseen. Halusin olla niin pitkään kuin mahdollista lähellä Justuksen ruumista. Päätin rakentaa arkun itse.

Rakensin arkun rakkaan ystäväni ohjauksella. Tämän ystäväni kanssa olimme aiemminkin tukeneet toisiamme elämämme suurissa taitekohdissa, kuten uskoontuloissa, naimisiinmenoissa, lasten syntymisissä ja poikiemme kouluunlähtö-rituaaleissa. Mutta tällaisessa yhteisessä projektissa emme kumpikaan voineet ikinä edes kuvitella meidän joskus olevan.

Arkun valmistuttua kutsuin lähellä asuvien sisarusteni perheet sekä erikoisesti heidän pienet lapsensa luoksemme kesäasunnollemme, Kuulin sisaruksiltani, että lapsille oli niin omituista se, että heidän niin rakas Justus-serkkunsa haudattaisin kohta maahan.

"Tämä ruumiimme on kuin maja, jossa asumme", kerroin arkun ympärille kokoontuneille lapsille. "Sinä ja minä asumme tässä majassa, jonka näemme. Tätä majaa kutsutaan ruumiiksi tai kropaksi.  Katselemme majan sisältä maailmaa silmiemme kautta. Asumme tässä kropassa niin pitkään, kunnes se kuolee. Justuksen ruumis on kuollut, mutta ruumiin sisällä asunut Justus ei koskaan kuole! Vain Justuksen kroppa laitetaan tähän arkkuun ja haudataan. Justus on mennyt taivaaseen ja hän on niin onnellinen...!"  Taistelin, etten romahda itse kertoessani tuota.

Lasten silmät olivat tyytyväisen näköisiä saatuaan jonkinlaisen selityksen tapahtumalle.
 "Nyt kerrotaan Justukselle terveisiä! Aivan varmasti Justus saa meidän terveisemme!" sanoin lapsille. Aloimme kirjoittamaan ja piirtämään tervehdyksemme arkun sisäkanteen. Suuressa hiljaisuudessa lapset kirjoittelivat ja piirsivät terveisensä Justukselle. Myös me aikuiset teimme niin murtuneella sydämellä.

Kun olimme saanet arkun kannen täyteen piirustuksia ja kirjoituksia, polvistuimme arkun ympärille ja rukoilimme: "Jeesus, kerro Justukselle terveisiä. Rakastamme häntä niin paljon ja meillä on niin hirmuisen suuri ikävä häntä!"

 
Lapset lähtivät vanhempiensa mukana kotiinsa tyytyväisen oloisena. Terveiset lähetetttiin taivaaseen. Tiedän myös sen, että ne menivät perille.  Tiedän Sanan perusteella, että Herra itse ei ole innostunut yrityksistämme ottaa kontaktia kuolleisiin. Siksi on turvallista ja raamatullista jättää asiat Jeesuksen käsiin. Aivan varmasti Justus lähettää terveisiä Jeesuksen kautta jotenkin meille tänne takaisin.

Vasta yli puoli vuotta Justuksen taivaaseen menon jälkeen pystyin edes hieman hyväksymään, että Justuksen ruumiin tomu kuuluukin maahan. Täältä se on kotoisin, mutta hänen iankaikkisen ihana olemuksensa ja persoonansa on kotoisin taivaasta. Justus ei ole ruumis. Ruumis oli hänen väliaikainen majansa. Silti tämä totuus sattuu vieläkin rintaani ikäväni takia.

Jeesus itse sanoi tulleen Isän luota maailmaan ja palaavan takaisin Isän luokse. Niin on käynyt Justuksellekin, vaikka hänen ruumiinsa tomulle on sanottu: "Maasta sinä olet tullut, maaksi pitää sinun jälleen tuleman!" Ihanalle pojalleni huudamme kuitenkin ikävissämme: "Jeesus, kerro Justukselle terveisiä!"


"Haluaisin lähteä täältä Kristuksen luo, sillä se olisi kaikkein parasta,  mutta teidän tähtenne on ruumiissa/lihassa viipymiseni tarpeellisempi!" (Paavali, Fil 1:23-24)

"Vai ettekö tiedä, että teidän ruumiinne on Pyhän Hengen temppeli, joka Henki teissä on ja jonka te olette saaneet Jumalalta, ja ettette ole itsenne omat?" (1 Kor 6:19)

"Isä, sinun käsiisi minä annan henkeni!" (Jeesus ristillä, Luuk 23:46)


-----

Hälsnigar till Justus

 

Efter olyckan kunde jag inte på något sätt förstå eller tro att detta skulle vara sant. Jag trodde - iallafall hoppades på att Justus skulle komma tillbaka. Jag ville på något sätt förlänga kopplingen till Justus. Jag ville vara nära Justus kropp så mycket jag bara kunde och så länge jag bara fick.
Jag bestämde mig att bygga kistan själv.

Jag fick hjälp med byggandet av en nära vän till mig. Med denna vän hade vi tillsammans stöttat varandra i livets stora händelser, exempelvis när vi blev kristna, när någon av oss skulle gifta sig, när barn skulle födas och när våra söner skulle börja skolan, osv.
Men i ett projekt som denna hade någon av oss inte kunnat ana att vi någonsin skulle behöva vara del av.


När kistan blev klar bjöd jag in alla mina syskon och speciellt deras små barn till oss i vårt sommarhus. Jag hade hört från mina syskon att deras barn tyckte att det var så konstigt att deras kära kusin Justus skulle snart begravas i marken.

"Denna kropp är som en koja som vi bor i", berättade jag till alla barn som hade samlats runt kistan.
"Du och jag bor i denna koja, som vi ser. Denna koja kallas för kropp. Från kojan tittar vi på världen genom våra ögon. Vi bor i denna kropp tills den dör. Justus kropp är död, men Justus som bodde i kojan kommer aldrig att dö! Bara Justus kropp kommer att läggas i den här kistan och sen begravas. Justus är nu i himlen och han är så lycklig...!"
Jag kämpade att inte brista ut i gråt när jag berättade detta.


Barnens ögon såg nöjda ut efter att få höra någon form av förklaring till händelsen.
"Nu ska vi skicka hälsningar till Justus! Helt säkert kommer han att få ta emot våra hälsningar!" sade jag till barnen. Vi började skriva, rita och måla våra hälsningar på kistans innerkant. I stor tystnad skrev och målade barnen sina hälsningar till Justus. Också vi vuxna gjorde detta med förkrossade hjärtan.

När vi hade fyllt hela kistans innerkant med målningar och hälsningar, böjde vi våra knän runt kistan och bad tillsammans:
"Jesus, skicka hälsningar till Justus från oss. Vi älskar honom så mycket och vi saknar honom så oerhört mycket!"

Barnen verkade vara väldigt nöjda när de åkte hem med sina föräldrar. Nu är hälsningarna skickade upp till himlen! Och jag är också övertygad att de har nått fram! Enligt Ordet är Herren själv inte så entusiastisk över att vi ska försöka kontakta dem som har dött. Därför är det säkert och bibliskt att lämna alla saker i Jesu händer och göra allt detta via Jesus. Helt säkert kommer Justus att skicka hälsningar tillbaka till oss via Jesus på något sätt.

Först efter mer än ett halvt år kunde jag på något sätt acceptera att Justus kropps stoft tillhör den här jorden. Den är härifrån men hans underbara väsen och han som person är från himlen. Justus är inte en kropp. Den var hans tillfälliga koja.
Ändå gör det ont i mitt hjärta av saknad.


Jesus sade själv att Han hade kommit från Fadern för att sedan komma tillbaka till Fadern. Så har det hänt för Justus också, även om det är sagt för hans kropp: "Du är från denna jord och här ska du sedan förbli."
I vår saknad ropar vi ändå till vår käre son:
"Jesus, hälsa Justus!"



"Jag skulle vilja bryta upp och vara hos Kristus, det vore mycket bättre. Men för er skull är det nödvändigt att jag får leva kvar" - Paulus- (Fil 1:23-24)

"Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel åt den helige Ande, som bor i er och som ni har fått av Gud, och att ni inte tillhör er själva?" (1 Kor 6:19)

""Fader, i dina händer överlämnar jag min ande" - Jesus på korset -  (Luuk 23:46)

"En ole sankariainesta! - Jag är inte hjälte-material!"

En jaksa herätä aamulla. Masennuksen raskas vaippa verhoaa elämää. En jaksa tavata ihmisiä. En jaksa kuunnella.  En ymmärrä muita, enkä ole edes kiinnostunut ymmärtämään. Kaikki ottaa päähän. Ei huvita mikään. Tuntuu, etten pysty mihinkään. Hällä väliä. Kuolemme kumminkin. Päässäni on silmälasit, joiden läpi ei näe värejä.

Miksi kävi näin? Mitä me teimme väärin? Mitä syntiä teimme? Emmekö rukoilleet tarpeeksi?
Olisiko voinut tehdä jotenkin toisin, ettei näin olisi käynyt? Kuka on syyllinen? Vaikka tiedänkin, että tällaisten kysymysten jauhaminen on täydellistä ajanhukkaa ja turhuutta, niin siltikin ne käväisevät mielessä riistäen elämän halua sisimmästäni.

Kuva: Justus Savolainen

"Ei tämä tehnyt syntiä eivätkä hänen vanhempansa", sanoi Jeesus opetuslapsille, kun he etsivät syyllistä sokean miehen kurjalle elämän tilanteelle.  Jeesus ei edes etsinyt ihmissyyllistä. Hän sanoi: "Varas ei tule muuta kuin tappamaan ja tuhoamaan ja varastamaan. Minä olen tullut, että heillä olisi elämä (kreikk. "zoe" elämän voima, ikuisuuselämä jo nyt)  ja yltäkylläisyys. (Joh 10:10)  Sokea parannettiin. Mutta entä Justus?

Ajelin taas autolla yksin. Kuuntelin Eppu Normaalia. Alakuloinen, mutta erittäin taitava kitarakomppi liikautti vähän sisintäni. Samaistin itseni täysin sanoihin:  "Se (taivas ja maa) odottaa pientä askelta vaan, sitäkään en valmis oo ottamaan. En ole sankariainesta, se kunniasta ja maineesta!"
(Eppu Normaali: Ei sankariainesta)

Juuri tuollainen olo. Itsesääli. En ole sankariainesta, se kunniasta ja maineesta. Masennus, välinpitämättömyys, mitättömyys, surkeus ja toivottomuus täyttivät sieluni enkä jaksanut taistella sitä vastaan. Pimeyden ruhtinas varmaan karkeloi ilosta vahvistaen ajatuksiani omalla painostuksellaan: "Juuri näin! Et tule koskaan nousemaankaan tästä pimeydestä!"

Keskellä pimeyttä ja surua sydämeeni annettiin kohottava ajatus. Jeesuksen puhe saman biisin loppuosan kautta: "Täytyy hullun unta se olla vain, saan olla luonasi rakkaimpain!"
Itketti, kun tajusin, että juuri tällaisena rauniona saan olla Hänen luonaan tässä autossa ja kerran myös Justuksenkin luona. Ja vielä enemmän! Koin Hänen sanovan:
"Olen syntisten, epäonnistuneiden, raskautettujen  ja masentuneiden Sankari. Asun sinussa ja Minä sinussa olen sankariainesta! Riittää, kun olet vain lapseni! 
Täydellinen isku Pimeyden ruhtinaan toivotuksia vastaan! Oloni helpotti.

 "Autiotalo"-kirjassa päähenkilö Mac prosessoi lapsensa kuolemaa. Hän oli tullut Jeesuksen luokse ja sanoi sielun lukkonsa keskellä Jeesukselle: "Olen aivan eksyksissä!
Jeesus vastasi Macille sanoen: "Olen pahoillani, että koet olevasi eksyksissä, mutta luota minuun. Et ole eksyksissä, koska Minä en ole eksyksissä.

Hän on osoittanut uskollisuutensa. Hän on totisesti luottamuksen arvoinen. Hän asuu sittenkin sydämessäni, vaikka välillä minulla ei ole mitään aavistustakaan Hänestä. Vastaanotettuani Hänet Hän julisti eksyneen kotiin tulleeksi, syntisen vanhurskaaksi, ihmisraunion Kuninkaan pojaksi ja antisankarin sankariksi! Tämä kaikki on Kirjoitusten mukaan ollut totuus koko ajan. Varas ei ikinä pysty riistämään "zoe"-elämää - ei Justukselta eikä minulta, vaikka en olekaan sankariainesta!


"Minä olen eksyksissä kuin kadonnut lammas."(Ps 119:176)

 "Ja minä annan heille iankaikkisen elämän (kreikk. "zoe"), ja he eivät ikinä huku, eikä kukaan ryöstä heitä minun kädestäni. "(Joh 10:28)

 "Mutta kaikille, jotka ottivat Hänet vastaan, Hän antoi voiman/oikeuden tulla Jumalan lapsiksi, niille,  jotka  uskovat Hänen nimeensä." (Joh 1:12)


---

Jag är inte hjälte-material!

Jag orkar inte gå upp på morgonen. Depressionens tung mantel är över mitt liv. Jag orkar inte träffa människor. Jag förstår inte andra, och jag är inte ens intresserad av att förstå. Blir irriterad på allt. Jag vill ingenting. Det känns att inte förmår någonting. Det spelar ingen roll. Vi kommer alla att dö ändå. Jag ser inte ens färger genom mina inre glasögon. 


Varför blev det så här? Vad gjorde vi för fel? Vad är det för synd som är så stort? Har vi inte bett tillräckligt? Hade jag kunnat göra någonting annorlunda så att detta aldrig skulle ha hänt? Vem är skyldig? Även om jag vet att alla dessa frågor är bara slöseri av tid så dyker dessa upp in i sinnet medan de stjäl livsglädjen ur mig.

Bild: Justus Savolainen

"Han har inte syndat och inte heller hans föräldrar", sa Jesus till sina lärjungar, när de letade efter den skyldige som låg bakom den blinde mannens svåra livssituation. Jesus var inte ute efter en människa som var skyldig. "Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv (grek, "zoe", livets kraft, eviga livet redan nu), ja, liv i överflöd. (Joh 10:10)" Den blinde mannen blev botad.
Justus då?

Jag körde ensam med min bil igen. Jag lyssnade på Eppu Normaali. Nedstämd, men riktigt bra gitarriff som berörde mitt inre lite. Jag identifierade mig helt med texten: "Det (himmel och jord) är bara ett steg ifrån, inte ens det är jag redo att ta. Jag är inte hjälte-material. Kan glömma bort allt med ära och det goda ryktet... 
(Direkt översatt)
(Eppu Normaali - Ei sankariainesta)



Precis så där känner jag mig. Självömkan. Jag är inte hjälte- material, kan glömma bort all ära och det goda ryktet. Istället är det något annat som fyller min själ.
Depression, likgiltighet, elände, hopplöshet, tomhet.
Och jag har inget ork att kämpa emot.
Mörkrets furste säkert jublar av glädje och bekräftar mina tankar:
"Precis så här! Och du kommer aldrig uppstå från detta mörker heller!"

Mitt i mörkret och mitt i sorgen fylldes mitt hjärta med en upplyftande tanke. Jesus talade till mig via sluttexten av denna samma sång: "Det måste vara en dåres dröm, att få vara hos sina närmaste och käraste!" Jag grät, när jag insåg att jag verkligen får vara hos Honom även om jag känner mig som en ruin, och även en dag får jag vara hos Justus! Jag upplevde att Han sa till mig:
"Jag är syndarnas, misslyckarnas, de sargades och de deprimerades Hjälte! Jag bor i dig och Jag i dig är hjältematerial! Det räcker bara att du är min son!" 

Perfekt slag på mörkrets furstes förhoppningar om mig.
Kände lättnad.

I boken "Ödehuset", huvudpersonen Mac processerar sitt barns död. Han hade kommit till Jesus och sagt till Honom mitt i allt elände: "Jag är helt vilsen!"
Jesus svarade Mac med dessa ord: "Jag är ledsen att du upplever att vara vilsen, men lita på mig. Du är inte vilsen, eftersom Jag inte är vilsen."


Han har visat sin lojalitet. Han är sannerligen värd all tillit. Han bor i mitt hjärta trots allt, även om jag inte har någon aning om Honom ibland. När jag tog emot Honom, förklarades jag att vara rättfärdig, hemkommen, Konungens son, en hjälte! Allt detta enligt Skriften har varit ren sanning hela tiden. Tjuven kan aldrig ta bort "zoe"- livet från Justus eller från mig, även om jag inte har varit en hjälte!


"Jag har gått vilse som ett förlorat får."(Ps 119:176)

 "Jag ger dem evigt liv (grek, "zoe"), och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur Min hand "(Joh 10:28)

 "Men åt alla som tog emot Honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på Hans namn" (Joh 1:12)