Terveisiä taivaasta: "Älä itke, äiti!" Hälsningar från himlen: Gråt inte, mamma!"

(på svenska, skrolla ner)

Äidin tuskan seuraaminen lapsen menetyksen johdosta on riipaisevaa. Kyynellaakso. Hirmuinen ikävä. Paljon kysymysmerkkejä. Äiti on aina äiti. Kuka ymmärtäisi äitiä, joka on menettänyt sisältään lähteneen, omassa olemuksessaan eläneen ihmislapsen?

Me kaikki olemme lapsia, mutta emme äitejä. Olemme olleet, eläneet ja liikkuneet äidissämme. Meitä on ruokittu ja pidetty ihmeellisellä tavalla suojassa äidissämme. Eräässä sarjakuvassa kaksoset keskustelivat äitinsä kohdussa:
-Uskotko äitiin tai kohdunjälkeiseen elämään?
-En, koska en näe häntä. Missä hän oikein on?
-Hän on koko ajan ympärillämme. Äidissähän me elämme! Kohdun tuolla puolen meitä odottaa uusi jännittävä elämä!

Paavali, uuden liiton salaisuuksien opettaja, sanoi epäjumalia palvelleille kreikkalaisille:
-Hänessä me elämme ja liikumme ja olemme, niinkuin myös muutamat teidän runoilijoistanne ovat sanoneet: "Sillä me olemme myös Hänen sukuansa!" (Apt 17:28)
Niinkuin äitimme eli, liikkui ja oli ympärillämme, niin ikuisuus elää, liikkuu ja on ympärillämme.

Uskommeko Häneen, joka onkin koko ajan ollut ympärillämme? Kreikankielinen alkuteksti ilmaisee  em. jakeen kaikissa aikamuodoissa, niinkuin esimerkiksi:
- Hänessä me elimme, olimme ja liikuimme!
- Hänessä me tulemme elämään, olemaan ja liikkumaan!

Silloinhan kaikki ihmiset ovat ikuisuudesta kotoisin. Me olimme Hänessä ennen syntymäämme! Sitten ihmisen ikuinen ja ajaton, Jumalalle sukua oleva henkiolemus asetettiin ihmiseen hedelmöityksessä, jossa hänen ensimmäinen jaksonsa maan päällä alkaa. Toinen maanpäällinen erä alkaa syntymisestä ja peli vihelletään poikki ruumiin toimintojen lakatessa. Ikuinen olemuksemme siirtyy takaisin ajattomuuteen. Tärkeintä tuolloin on, että sydämemme tietää, kuka meidät hakee sinne. Se, joka omistaa meidät, hakee myös meidät.

Äiti kantoi Justuksen ja Justus oli osa äitiä.  Symbioosi oli todellinen. Ensimmäinen ajanjakso päättyi eriytymiseen äidistä syntymän ja napanuoran katkeamisen kautta. Justuksen toinen eriytyminen äidistä tapahtui niin aikaisin. Kuoleman kautta äiti joutui suuren ja yhä jatkuvan kivun kautta luopumaan Justuksesta, mutta onneksi kuitenkin vain määrätyksi ajaksi. "Ehkäpä hän joutui sentähden eroamaan sinusta ajaksi (jakso, periodi), että saisit hänet takaisin iäksi."(Filemon 1:15) Äidin on vain odotettava saadakseen nähdä poikansa jälleen. Fyysinen side on katkennut, mutta ikävän ja rakkauden side kestää.

Taivaallinen Isämme näkee kaipauksemme ja Hän on kuin lohduttava äiti, jossa asuu myös koko feminiininen ihanuus. Hänelle voi puhua mistä asiasta tahansa. "Niinkuin äiti lohduttaa lastansa, niin Minä lohdutan teitä!" (Jes 66:13) Olemme Hänessä kuin lapsi äitinsä sylissä. Niinpä vaimoni itki Hänen näkymättömässä sylissään:
- Tiedän, että Justuksella on kaikki hyvin, mutta voisitko silti antaa jonkun merkin siitä?

Muutama tunti tuon huokauksen jälkeen menimme rukoilemaan ystäviemme kanssa. Tietämättä vaimoni rukousta eräs rakas ystävämme alkoi itkemään voimakkaasti rukoillessaan puolestamme. Ihmettelimme hieman tilannetta, mutta hän alkoi kertoa meille kaikille hämmästyneenä ja liikuttuneena:
- Rukoillessani puolestanne silmieni eteen avautui näky suuresta, hienosta holviovesta. Ovi avautui. Oven suussa seisoi Justus, joka sanoi:
-Älä itke äiti! Minulla on täällä niin hyvä olla!

"Kaiken lohdutuksen Jumala" (2Kor 1:3) osoitti, että Hänessä me elimme, elämme ja tulemme aina elämään! Justus elää nyt täyttä elämää, täydessä todellisuudessa.

Ja tämä tarina on tosi!

---

Hälsningar från himlen: " Gråt inte, mamma!"

Det är hjärtskärande att följa smärtan hos en mamma som har förlorat sitt barn. Fruktansvärd saknad. För många frågetecken. Mamma är ju alltid en mamma. Vem skulle kunna förstå en mamma, som har förlorat ett barn? Barnet som från början var en del av henne och levt i henne...


Vi är alla barn men vi är inte alla mammor. Vi har alla varit, levt och rört oss i vår mamma. Där har vi blivit matade och varit beskyddade på ett fantastiskt sätt. I en tecknad serie var det två tvillingar som diskuterade med varandra i mammas mage.
- Tror du på mamman eller på livet efter magen?
- Nej, för att jag inte ser henne. Var är hon liksom?
- Hon är hela tiden runtomkring oss. Vi lever ju i henne! På andra sidan är det ett spännande liv som väntar på oss!

Paulus, som undervisade hemligheter om det nya förbundet, sade till avgudadyrkande greker:  
- "Ty i Honom är det vi lever, rör oss och är till, så som även några av era egna skalder har sagt:  Vi är av hans släkt." (Apg 17:28)
På samma sätt som vår mamma levde, rörde sig och var till runtomkring oss, så är evigheten levande runtomkring oss.

Tror vi på Honom som hela tiden har varit runtomkring oss? På grekiska (grundspråket) betyder faktiskt det nyss nämnda bibelversen alla tidsformer alltså alla tempus:
- I Honom är det vi levde, rörde oss, och var till!
- I Honom är det vi kommer att leva och röra oss och kommer att vara till! 

I så fall är vi ju alla människor ifrån evigheten. Vi var alltså i Honom redan innan vi föddes! I så fall är ju människan evig och tidlös. Anden sätts in i människan i befruktningen, då hennes första period börjar på jorden. Den andra jordiska delen börjar från födelsen och sen blåser man av matchen när kroppens funktioner slutar att fungera. Vårt eviga väsen kommer då tillbaka till tidlösheten. Och då är det otroligt viktigt att i hjärtat veta vem det är som hämtar oss härifrån. För den som äger oss, också hämtar oss.

Mamma bar Justus och Justus var en del av mamma. Symbiosen var verklig. Den första tidsperioden avslutades med en separation från mamma då när navelsträngen klipptes. Justus andra separation från mamma kom tidigare än förväntat. Via döden blev mamma tvungen att med smärta separera från Justus igen, men tack och lov bara för en tid. "Kanske blev han skild från dig en tid, för att du skulle få honom tillbaka för alltid." (Filemon 1:15)
Mamma måste bara vänta tills hon får träffa sin älskade son igen. Det fysiska bandet är brutet, men saknadens och kärlekens band håller.

Våran himmelske Far ser vår saknad och Han är som en tröstande mamma. I Honom finns också den feminina skönheten. Till Honom kan vi prata om vad som helst.  
"Som en mor tröstar sin son, skall jag trösta er!" (Jes 66:13)
Vi är i Honom som ett barn i mammas famn. Så grät också min fru i Hans osynliga famn:
- Jag vet att Justus har det bra, men skulle du ändå kunna bevisa det på något sätt?

Några timmar efter den bönen åkte vi till några vänner för att ha en liten bönekväll. Utan att veta om min frus bön, började en nära vän gråta starkt medan hon bad för oss. Jag avvaktade och följde läget lite förvånat, men hon började ivrigt och rörd berätta för oss alla:
- Nu när jag bad för er öppnades en stor och vacker valvdörr framför mina ögon. Dörren öppnades. Vid dörren stod Justus som sade:
- Gråt inte mamma! Jag har det helt fantastiskt här!

"All trösts Gud" (2 kor 1:3) visade att det är i Honom vi levde, lever och alltid kommer att leva!
Justus lever nu, ett fullt liv, i en perfekt verklighet!

Och den här berättelsen är sann!

Taivaallinen perheeni on totta! Min himmelska familj är sant!

(På svenska: skrolla ner)

Eräänä iltana ennen nukkumaanmenoa poikamme heittäytyivät sängyllemme pieneen iltarukoushetkeen - tapansa mukaan. Rento yhteinen rupatteluhetki Taivaan Iskän kanssa. Poikien vetäydyttyä omiin huoneisiinsa aloin nauramaan hillittömästi. Vesi valui silmistäni ja vatsalihaksiini sattui. Vaimoni seurasi vieressäni ihmetellen, oliko hänen miehensä viimeinenkin järjen valo sammunut. Naurukohtauksen aikana seurasin itseäni. Tuo ilo pulppusi syvältä sisimmästäni, hengestäni. Ihmettelin iloani, jolle ei ollut mitään erityistä syytä.

Kysyin Herralta: "Mitä tämä oli?" Vastaus tuli aivan välittömästi sisimpääni:  "Isä iloitsee aina, kun perhe on paikalla!" Tajusin kokevani suurta iloa omasta perheestäni. Ymmärykseni ulkopuolella koin henkeni (sydämeni) saavan pienen kontaktin Taivaan Isän sydämen tunteisiin. Uskallan väittää, että Hän nautti suunnattomasti siitä, että Hänen lapsensa olivat kokoontuneet Hänen ympärilleen.

En usko, että Jumalan luodessa ihmistä Hän ajatteli uskontojen perustamista. Hän ajatteli perhettä. Jumala ei kutsu ihmistä krististyksi, muslimiksi, hinduksi tai buddhalaiseksi. Jumala on ikuinen Isä, joka haluaa kiihkeästi yhteyttä omiin lapsiinsa saadakseen pitää ikuisesti hauskaa perheensä kanssa.

Yhteys kadotettuun Isään on jo ratkaistu. Isä hoiti senkin. Hän tuli itse ihmiseksi Jeesuksessa. Antoi tappaa itsensä, vaikka olisi voinut yhdellä sanalla lopettaa koko draaman.  Hän sovitti maailman itsensä kanssa!! Jeesus näytti, millainen todellinen Isämme on. Isä haluaa meidät ikuiseen, taivaalliseen perheeseensä. Vain sanomalla "kyllä" tuolle sanomalle, olemme perheessä. Ihan käsittämätöntä!

"Sillä Jumala oli Kristuksessa ja sovitti maailman itsensä kanssa eikä lukenut heille heidän rikkomuksiaan ja Hän uskoi meille sovituksen sanan!" (2 Kor 5:19)

Justuksen ei tarvitse enää uskoa taivaallisen perheen olemassaoloon. Hän näkee sen. Huikeaa on se, että Heprealaiskirjeen kirjoittajan mukaan jokainen, joka on tullut Jeesuksen luo, on jo tässä ajassa yhdistynyt osaksi taivaallista perhettä.  "Jolla on Poika, sillä on elämä!" (kreikk. zoe, ikuinen ylösnousemuselämä) (1Joh 5:12) Maallinen ja taivaallinen perhe ovat jo nyt yksi perhe. Niinpä ihana maanpäällinen perheenikin on jo osa taivaallista perhettäni. Ja tuo perhe on valtava!

Kuin vahvistukseksi Heprelaiskirjeen kirjoittajan tekstiin saimme  maistiaisen taivaallisen perheen todellisuudesta eräässä ylistyskokouksessa. Kokouksen jälkeen kaksi ihmistä tuli varovasti kertomaan minulle, kuinka he olivat kokeneet enkelien ja Justuksen jammailevan hengessä yhdessä kanssamme. Lisäksi läheinen ystävämme tuli saman "perhekokouksen" jälkeen kertomaan itkien, oikeastaan lähes huutaen,  kuinka hän näki "hengessä" oman kuolleen isänsä, muutama vuosi sitten kuolleen vaimonsa ja JUSTUKSEN! Huh, huh!

"Te olette tulleet...lukemattomien enkelien, juhlajoukon, täydellisiksi tulleiden vanhurskaiden henkien luo! (Hepr 12: 22-23)

Kuva: Leila Savolainen

Taivaallinen perheeni on totisesti totta. Taivas on totta. On vain ohut huntu taivaallisen ja maallisen välillä. Tuo huntu aukeaa silloin, kun kuolemme (= eroamme ruumiistamme). Jumala näköjään voi raottaa huntua silloin, kun Häntä huvittaa. Se on Hänen oikeutensa. Kuitenkin viimeinen ruumiissa oleva henkäyksemme on ensimmäinen henkäyksemme ikuisuudessa. Se on meidän taivaallinen syntymäpäivämme. Silloin saamme nähdä Kristuksessa kuolleet rakkaaamme, jotka "eivät ole mitään utuisia henkiolentoja vaan eläviä ihmisiä, tuttuja ja todellisia rakkaitamme" (Jaakko Haavio). Tuohon perheeseen haluan kuulua.  Iloitsen suunnattomasti, kun perheeni on paikalla ja tiedän Isäni iloitsevan siitä vielä enemmän!

---

Min himmelska familj är sant!  

En vanlig kväll innan läggdags slängde våra söner sig på våran säng för att ha en liten bönestund med familjen - precis som vi brukade.  En lugn och avslappnad stund med våran Himmelske Far. När pojkarna hade dragit sig undan till sina egna rum började jag skratta helt okontrollerat. Tårarna rann och jag till och med fick ont i mina magmuskler. Min fru följde min skrattattack vid sidan om, och ja, undrar verkligen vad hon tänkte om mig då. 
Under min märkliga skrattattack följde jag mig själv. Glädjen bubblade från insidan, från min ande. Jag var förvånad över glädjen, som egentligen inte ens hade någon orsak.

Jag frågade Herren om vad detta var. Svaret till denna fråga fick jag in i hjärtat omedelbart:
"Pappa gläder sig alltid, när familjen är på plats!"
Jag kände enorm glädje för min familj. Utanför mitt eget förstånd på något sätt i mitt hjärta upplevde jag en liten koppling till känslorna som min Far i Himmelen har. Jag vågar hävda att Han bara njöt enormt mycket av att Hans barn hade samlat just runt Honom. 

Jag tror inte på att Gud tänkte grunda massa olika religioner medan Han skapade människan. Gud ser inte på oss människor som kristna, muslimer, hinduer eller buddhister. Gud är en evig Far som passionerat vill ha kontakt med sina egna barn för att sedan förevigt vara och ha kul med sin egen familj. 


Kontakten till den försvunna Fadern är redan löst. Pappa fixade det också. Han blev själv till en människa i Jesus. Han lät sig korsfästas och dö i vårt ställe även om Han i vilket läge som helst skulle kunnat med ett enda ord avsluta hela dramat.  
Han försonade världen med sig själv!!
Jesus visade hurdan våran verkliga Pappa är. Han vill ha oss in i Hans eviga, himmelska familj. Bara att säga "ja", så är vi i Hans familj. Helt otroligt. Helt oförståeligt!


"Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och Han har anförtrott åt oss försoningens ord!" (2 Kor 5:19)


Justus behöver inte längre tro på en himmelsk familj. Han ser det. Det otroliga är att enligt Hebreerbrevets författare är var och en som har kommit till Kristus, en del av den himmelske familjen - redan i denna tid!
"Den som har Sonen har livet" (grek, zoe = ett evigt uppståndelseliv) (1 joh 5:12)
Den jordiska och den himmelska familjen är nu en enda familj. Alltså min underbara jordiska familj är en del av min himmelska familj. Och den familjen är stor!

Som en bekräftelse till denna text fick vi smaka på en himmelsk verklighet under ett lovsångsmöte. Efter mötet kom ett par människor försiktigt till mig för att berätta om en syn. De berättade att de hade sett änglar och Justus jammande tillsammans med oss under lovsången. Sen kom en bekant vän till oss, gråtandes, nästan skrikandes, och berättade att han "i anden" hade sett hans döda pappa, samt hans döda fru (som hade dött några år innan) och JUSTUS! wow, wohhow!


"Ni har kommit till... änglar i mångtusental, till en högtidsskara, till andarna hos de rättfärdiga som nått fullkomningen!" (Hebr 12:22-23)

Bild: Leila Savolainen

Min himmelska familj är sannerligen sant. Himlen är sann och den finns på riktigt. Det är bara en tunn hinna mellan himlen och jorden. Den hinnan öppnas när vi dör (= separeras från kroppen). Det verkar som om att Gud kan öppna den där hinnan lite då och då när Han känner för det. Det har Han rätt till. Ändå är vårt sista andetag här på jorden vårt första andetag inne i evigheten. Det är våran himmelska födelsedag. Då får vi träffa alla våra kära som dött i Kristus.
"De är inga konstiga andevarelser utan riktiga levande människor, nära och kära, riktiga människor! (Jaakko Haavio)
I den familjen vill jag tillhöra. Jag gläder mig otroligt mycket när min egen familj är på plats och jag vet att min Far i himmelen gläder sig ännu mer!