(På svenska, skrolla ner)
Seuraan sydän turtana uutisten otsikoita murhista, kuolemantapauksista, onnettomuuksista, luonnonkatastrofeista. Ei kosketa. Käyn katsomassa verijälkiä itsemurhaa yrittäneen ihmisen epätoivoisesta hätähuudosta. Ei kiinnosta. Joka puolella kärsimystä. Ei empatiaa eikä sympatiaa. Sydämeni on kuin kylmä kalkkuna. Eikö mikään enää liikahdakaan sisälläni? Suhtaudun toisten ihmisten hätään välinpitämättömästi. Puhun Justuksenkin kuolemasta kuin jalkapallo-ottelusta. Mitä minulle on tapahtunut?
En ole psykologi, mutta olenkohan eristänyt järkyttävät tapahtumat johonkin sellaiseen alitajunnan lokeroon, jonne ei vapaaehtoisesti kiinnosta kurkistella? Vai olenkohan pyöritellyt päässäni Justuksen kuolemaa niin paljon, että kauhun kokemukset tuntuvat kevyen kesäkeiton syömiseltä? En tunne itseäni. Kai tämäkin kuuluu suruprosessiin.
Koen olevani välillä kuin kävelevä zombie. Miten ihmeessä voin olla tuntematta yhtään mitään? Miksi kaikki tuntuu niin yhdentekevältä? Uskovaisena kristittynä minunhan pitäisi olla ymmärtäväinen ja ottaa osaa toisten tuskaan tai edes innostua Jumalan ihmeistä. Nyt ne eivät hetkauta minua mihinkään.
- Hei Harri! Se kaveri parantui selkäkivusta, kun rukoilimme! Jeesus paransi myös työtoverini syöpäkasvaimesta, kun rukoilimme!
- Wau! sanoin näyttellen kiinnostunutta, vaikka asia on minulle aivan yhdentekevä. Paljon enemmän minua kosketti se, että Suomi voitti jääkiekossa Ruotsin.
Pyysin apua rukousryhmämme ystäviltämme. Kerroin torjuntamekanismistani ja muuristani sydämeni ympärillä. He laskivat kätensä päälleni Jeesuksen nimessä. Tunsin, kuinka Pyhän Hengen läsnäolo auttoi minua saamaan kontaktin sydämessäni olevaan hirveään Justus-ikävään. Aloin taas itkeä ja huusin Jumalalle, kuinka minulla on niin ikävä Justusta! Ehkä sydämeni on sittenkin tavattavissa!
Pyhä Henki (kreikk. Parakletos) on nimensä mukaisesti Auttaja, Puolustaja ja Lohduttaja. Hän auttaa minut zombielandiasta ihmisten keskuuteen. Hän lohduttaa minua suuressa surussani. Ei mitään tuomiota. Ei yhtään alaspainavaa ajatusta. Ei nuhtelua tai syyttämistä. Hän puolustaa minua, vaikka välillä haistatan paskat koko uskonmaailman empatiaidealismille ja ihmeille. Ihan kuin Hän tuntisi minut paljon paremmin kuin minä itse ja siitä huolimatta rakastaa minua.
- Wau! sanon, enkä näyttele yhtään. Ihailen Häntä!
Nyt tunnen vajavaisesti, mutta silloin täydellisesti, niinkuin minut itsenikin tunnetaan täydellisesti! (1 Kor 13:12)
Tunnen niin vähän Häntä. Vain aavistuksen. Kuitenkin tuon Suuren Lohduttajan rakkaus karkoittaa pelon ja sulattaa jään sydämeni ympäriltä. Puolustajan läsnäollessa uskaltavat kätketyt tunteeni tulla esille, koska Hän on puolellani, vaikka kapinoin. Kauheaa, kun kadottaa kontaktin sydämeensä ja siirtyy elämään ulkopuolelle minäkeskuksestaan. Onneksi Pyhä Henki on aina paikalla auttamassa, kun Jeesusta huudetaan avuksi, olinpa sitten empatia-, sympatia- tai zombatiatilassa. Hän haluaa etsiä ja kohdata sydämeni! Ja niin minäkin!
Jeesus sanoi: "Mutta "Parakletos" (Puolustaja, Lohduttaja, Auttaja), Pyhä Henki, jonka Isä on lähettävä (lähetettiin helluntaipäivänä Jeesuksen ylösnousemuksen jälkeen) Minun nimessäni, Hän opettaa teille kaikki ja muistuttaa teitä kaikesta, mitä olen teille sanonut."(Joh 14:26)
"Sillä jokainen, joka huutaa avuksi Herran nimeä, pelastuu!"(kreikk. "sozo"= parantuu, vapautuu, eheytyy, pelastuu ikuisuuteen) (Room 10:13)
---
Var är mitt hjärta?
Jag följer och läser nyheter om mord, dödsfall, olyckor, naturkatastrofer. Jag blir inte rörd. Jag åker och tittar på blodspår efter ett desperat självmordsförsök. Inte intresserad. Lidande överallt. Ingen empati eller sympati. Mitt hjärta är som en fryst kalkon. Är det inget som berör mitt hjärta längre? Inget som berör mitt inre? Jag reagerar likgiltigt gentemot andras behov och nödrop. Jag talar om Justus död som om det var en fotbollsmatch. Vad har hänt med mig?
Jag är ingen psykolog, men kan det vara så att jag har förträngt och isolerat alla dessa chockerande händelser i en lucka i mitt undermedvetande dit jag frivilligt inte vill kika in? Eller kan det vara så att jag har grubblat och tänkt över Justus död så mycket att upplevelser av förskräckelse har börjat kännas som varm soppa på en sommarkväll? Jag känner inte igen mig själv. Kanske detta också är en del av sorgeprocessen.
Ibland känner jag mig som en zombie. Hur i all världen kan jag vara utan att känna någonting överhuvudtaget? Varför är jag så likgiltig emot allt? Jag som troende kristen borde väl vara förstående och ta del av andras smärtan eller ens bli upplyft av miraklen som Gud gör i andra människor. Men nej, det berör inte mig ens det minsta.
- Hej Harri! Min kompis blev helad från hans ryggproblem, när vi bad för honom! Jesus helade också en kollega som hade cancertumör, när vi bad för honom!
- Wau! sa jag och låtsades vara intresserad, även fast jag var helt likgiltig gentemot det. Mycket mer var jag berörd av att Finland hade besegrat Sverige i ishockey.
Jag bad om hjälp från mina vänner i bönegruppen. Jag berättade om min försvarsmekanism och om min mur som omringade mitt hjärta. De lade händerna på mig och bad för mig i Jesu namn. Jag kände genast hur den Helige Ande hjälpte mig att få kontakt med den fruktansvärda Justus- längtan inom mig. Jag började gråta och ropa till Gud hur mycket jag saknade Justus!
Kanske mitt hjärta ändå finns där nånstans...
Den Helige Ande (grek. Parakletos) är, som namnet antyder, en Hjälpare, en Försvarare och en Tröstare. Han hjälper mig att komma ut ur zombielandet till bland människorna. Han tröstar mig i min stora sorg. Ingen fördömelse. Inte en enda nedtryckande tanke. Ingen skuld. Han försvarar mig, även fast jag fullständigt skiter i allt som empati-idealism eller mirakler har att göra med. Som om Han kände mig mycket bättre än vad jag själv gör.
Och trots allt detta, älskar Han mig.
- Wau, säger jag utan låtsas det minsta lilla! Jag beundrar Honom!
"Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd."(1 Kor 13:12)
Jag känner Honom så lite. Bara en aning. Ändå tar Hans kärlek bort min rädsla och smälter bort isen i mitt hjärta. I Hans närvaro vågar mina känslor komma fram eftersom Han är vid min sida. Hemskt att tappa kontakten till sitt eget hjärta och leva utanför sitt eget "jag"- centrum. Men tack och lov finns den Helige Ande alltid där för att hjälpa när jag ber Jesus att hjälpa, oavsett vilket tillstånd jag befinner mig i. Han vill möta mitt hjärta! Och ja, det vill jag också!
Jesus sade: "Men den helige Ande ("Prakletos"= Försvarare, Hjälpare, Tröstare), som Fadern skall sända (på pingstdagen efter Jesu himmelsfärd) i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er ." (Joh 14:26)
"Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst!" (Grek. "Sozo"= helad, befriad, upprättad, frälst in i evigheten) (Rom 10:13)
